Dagen D & Den Där Magen

Idag är det dagen D. Eller dagen "BF" (som det tog ett tag för mig att förstå var förkortning för "beräknat födelsedatum". Har ni också märkt att det i alla yrken, sammanhang eller grupperingar skapas förkortningar som de som är inne i det förstår och slänger sig med, men som inte är helt enkla för andra att hänga med i).

19 december skulle det vara dags enligt ultraljudet. Men nu är det väl bara ca 4 eller 5% som föder på detta "BF". Och jag har haft på känn att det dröjer lite längre. Jag klagar inte heller. Idag är sista vattengympapasset och jag längtar faktiskt... efter bastu, viktlöshet och småprat med de andra som är med.

En annan bra anledning till att det inte blir idag är att jag lyckas få någon typ av förkylning igen - som hostan reagerar på såklart. Det är ju inte särskilt kul att behöva profylaxandas genom nästäppa precis...

Det var också barnmorskebesök idag. Magen verkar ha sjunkit lite. Gravitationen börjar ge draghjälp. 

Magen ja. Vad är det som gör att det är helt ok för andra att kommentera gravidmagar?!? Jag har bland annat fått höra "Är det säkert att du ska föda i december och inte i mars?" Oavsett om man känner sig enorm eller är kanske själv är orolig om det växer ordentligt, så kan man väl få ha sin mage i fred? Både i ord och fysisk beröring!

Jag råkar vara ganska nöjd med min mage (mest med innehållet förstås). Men att ofta få höra "Vad liten!" börjar bli lite småjobbigt. Kristina, vår barnmorska säger ju att det växer fint och vem vill inte slippa bristningar? Det är klart jag vill att det ska synas att jag är gravid, det är ju något jag är så otroligt glad för. Men det är också rätt trevligt när det inte är för tungt.

På vattengympan är det oundvikligt att se gravidmagar och kanske jämföra lite i smyg. Men mest är det roligt att det är så olika. Vi är ju olika kroppar från början! Och alla är fina och precis lagom på sitt sätt. Basta!

Nej, även om det är ungefär åtta timmar kvar av denna dagen D, så vågar jag nog påstå att det inte kommer ske i kväll. Men det kan ju faktiskt ske när som helst nu. Det gör den här julen lite extra nervös och pirrig. Bara att vänta och se om det blir köttbullar och Janssons hemma på julafton, eller som välkommen frysmat att ta fram i mellandagarna. Och du lilla liv i den där magen...även om jag längtar efter dig, så är det helt ok att du är kvar där inne ett litet tag till...säger din lite fega mamma. Din pappa däremot vill att du ska komma nu!

Mitt emellan Jansson & profylaxandning

Så är det den veckan. Nej inte julveckan, inte riktigt än. Utan veckan då vår bebis beräknas födas. På torsdag mer bestämt. Nåväl, nu är det ju bara ca 5% odds att det händer just då. Magnus satsade på antingen 13 dec (blev det inte) eller 2 jan, men jag tror det mer är önsketänkande. Själv känner jag att det blir 25 december. Vi får väl se...

Just nu är jag inne i en lite konstig blandning av bebis- och julförberedelser. Satte precis en Jansson i ugnen.

Det blir ju en lite annorlunda jul i år. Först hade vi tänkt ha julen hos oss och bjuda in alla syskon (vi är några stycken). Men vi har fått tänka om. Nu kommer en av mina bröder med familj vara lite av standby. Har inget hänt, kommer de ner och firar med oss, annars tar de julen hemma. Vi gör knytis av julbordet. 

Det känns ändå som det blir en bra jul, hur det än blir. Antingen blir det "Julklappsleken" med tonårssyskonbarnen, eller en alldeles speciell julklapp via förlossningsavdelningen. Spännande och lite nervöst.

Det är i alla fall helt ok att ha föräldraledigt (i väntan på...) såhär veckorna innan jul. Trivs med blandningen av andningsövningar och Janssons...

Ett litet orosmolm

Du lilla bebis i magen är en riktigt livlig krabat. Jag kan nästan ställa klockan efter dina vakenperioder och du gillar att kicka mig i höger sida. Allra mest underbart är det när vi ser hur det rör sig och liksom skumpar inifrån magen. Inte för att det alltid känns bekvämt. Ibland är det mer som en kallsup inifrån, men det är det värt!

Men för ett par dagar sedan ändrade rörelserna karaktär. Visst, det är sånt man läser om händer, men det kändes inte bra. Kanske var det bara att du låg lite annorlunda. Det var ju inte helt tyst där inifrån. Men så började tankarna flyga. Tänk om..?

Jag vet inte vad jag skulle göra eller hur jag skulle klara av att något hände i det här skedet. Bubblan av ofrivillig barnlöshet som vi levt så länge i kan när som helst komma tillbaka och omsluta en. Med allt vad det innebär. Jag blev så rädd.

Så kontakt med barnmorskan, som hänvisade till kvinnokliniken i Lund. Det blev inte bättre av att jag där hamnade i en telefonkö som inte existerade. (Jo det är sant). Via växeln blev jag kopplad till telefonsvarare, som sa att man öppnade 08:00. Jag letade runt lite på hemsidan och hittade ett direktnummer. Strax efter åtta ringde jag och stod som nummer fyra i kö. Och där blev jag stående... När jag testade ringa via växeln med mobilen, fick jag telefonsvararbesked att "rådgivningen är stängd idag". Just snyggt. Så jag ringde kvinnoklinikens akut, som hänvisade till förlossningen, som berättade att det var drop-in på tredje våningen, bara att gå dit. Vid det här laget var jag lite av en våt trasa, Det ska inte mycket till för att börja gråta vid det här laget.

In med bussen till Lund. Där mötte Magnus upp. Väl framme gick det väldigt smidigt. Jag kom snabbt in till barnmorska, som satte på CTG. Hjärtljuden hördes klart och tydligt. Sedan ett ultraljud för att kolla fostervatten. Allt såg bra ut. Men bebisen låg med fötterna mot moderkakan, hade liksom svängt ett halvt varv med kroppen. Det var därför rörelserna ändrad karaktär. Puh! Hem igen och bara ta det lugnt. Det var ett litet orosmoln, som skingrades.

Så lite som behövs för att komma ur balans. Kanske är det för att vi har gått igenom det i gjort. Så mycket pendlande mellan hopp och förtvivlan. Tärande på relationen. Avskärmande från livet utanför. Lite är det hjärnans eget fel (berättade Åsa Nilssonne, professor i medicinsk psykologi i "Sommar".) Att vi har förmågan att tänka oss in i vad som kan hända i framtiden, och då även skräckscenarier. Sen blandar hjärnan ihop dessa tankar med verkligheten och vi oroar oss för sådant som inte ens hänt.

Du lilla liv där inne, du betyder redan så mycket för mig! Och varje gång du kickar mig så påminns jag om vilket litet mirakel du är! Jag längtar efter dig!

Föräldraledig

I torsdags jobbade jag min sista dag. Så nu är jag föräldraledig...

Lite märkligt är det allt. Jag kan för min värld inte fatta att jag (om allt går väl) ska vara det fram t.o.m. september nästa år. Få vara hemma och fokusera på annat än ekonomiuppföljning, medarbetarsamtal och verksamhetsplanering. Nej, jag kan just nu bara se så långt fram som nyår. Det känns lite mer greppbart och logiskt. Vid jul är man ju ändå ledig.

I onsdags städade jag kontoret så att min vikarie skulle få slippa ta hand om gamla träningskläder, knäckebröd och matlådor. Då kändes det lite konstigt och ofärdigt att gå hem. Det var vissa smågrejor jag inte riktigt hunnit med. Jag gillar ju jobbet, så viss separationsångest kanske är normalt. Men på torsdagen kändes det helt annorlunda. Då var jag redo. Hade en timme inne på kontoret, där jag verkligen hann med det sista. Sen en heldag med övriga kollegor i ledarskapsprogrammet, där jag bara kunde luta mig tillbaka och njuta av diskussionerna och sällskapet. Och så svisch till vattengympan, som en extra tydlig markering att nu...nu är det dags för något annat ett tag!

Så nu är jag föräldraledig...

Magnus vill att bebisen ska komma i morgon. Jag kan tänka mig att vara gravid ett par veckor till. Att få rå om mig själv lite först. Känna att jag hinner fokusera om och förbereda mig (och hinna baka lite lussebullar och julgodis och sånt). Hade det inte varit för hostan, som nu är inne på sin tredje månad, så kan jag inte klaga över graviditeten. Lite småkrämpor som foglossning, svullna ben och viss inkontinens, annars är det bra. Och så känner jag nu till hur det är att vara gravid. Det är mycket läskigare att föreställa sig vara hemma med en bebis live.

I helgen blir det julbord med familjen och nästa helg är planen att hyra bil för att åka till IKEA, julmarknad och återvinningscentralen. Vi får se om det hinns med. Om jag eller Magnus får som vi vill...

Förberedelser

I början av graviditeten hade vi stenkoll på varje veckonummer. På de olika utvecklingsstadierna för bebisen där inne i magen. Nu har veckorna blivit så många och det känns som om det går så snabbt att det inte finns någon chans att komma ihåg var vi befinner oss. Vecka 37 tydligen.

Det börjar kännas tyngre. Och lite nervöst. Jag har fyra arbetsdagar kvar på jobbet. Sen hoppas jag att det finns lite tid till avkoppling innan det drar ihop sig till det där nya, lite okända. Jag tycker ju precis jag vant mig vid att ha en liten Alien bökande i magen. Som protesterar över trängseln när jag lutar mig framåt för mycket. Eller som alltid är vaken när jag själv vill krypa till kojs.

För ett par veckor sedan var vi på profylaxkurs i Malmö. Tränade avslappning, andning och mental styrka. Pratade förlossningsfaser och smärtlindring. Och fick rådet att öva, öva, öva. Det man övar blir man bra på. Så nu sitter Magnus och gör tusen nålar på mig, samtidigt som jag andas och pustar och föreställer mig en värk som en böljande kulle jag ska ta mig upp- och nerför. Inte för att det är helt jämförbart, men vi får känna på våra olika roller i alla fall.

Vi har gjort en lista över vad som ska packas i väskan som ska med till BB. En lista är en början. Vi har tvättat upp blöjor (ska testa tygblöjor tänkte vi) och vi håller på att ställa i ordning skötbordet i badrummet. Att "boa" kallas det visst. 

www.nenas.se

All denna väntan. Alla dessa förberedelser. Ändå är det så svårt att förstå att det händer snart. Att vi är i nionde månaden. Att det kan hända när som helst nu. Och det är nog bara att inse att hur väl vi än förbereder oss, så kan vi nog aldrig vara helt förberedda på vad som händer nu. Bara att inse att du inte har egen full kontroll över ditt liv längre. Det är läskigt och lite nervöst och alldeles, alldeles...underbart!



Upplyftande vattengympa

Förra torsdagen var första gången för mig på vattengympa för gravida. Jag såg nog fram emot själva motionen - helst eftersom hostan hindrat mig från att göra något mer ansträngande än att promenera till bussen. Det som jag var lite nervös för... eller ja... snarare mycket tveksam till, var själva badhuset. Jag gillar inte badhus.

På något sätt har skräckrapporteringar om oduschade kroppar och kalsonger under badbyxorna, tillsammans med gamla minnen av hår och plåster i bassängen, satt sina spår. Det hjälper inte att alla påpekar att kloret gör att det är renare här än i sjöar och hav. Det är något med badhus som gör mig lite illa till mods helt enkelt.


Av Malin Biller: billerbloggen.com

Men vad gör man när man är gravid och bebisen ökar med 200-250 g i veckan för tillfället? Motion är bra. Och jag gillar ju att simma. Så det var bara att anmäla sig.
 
Nu var det inte bara första gången på vattengympa, utan första gången jag besökte Lunds omtalade Högevall. Det var elva år sedan sist jag besökte ett kommunalt badhus (spa har jag besökt mer regelbundet dock). Hur gör man nu förtiden? De där nycklarna med nummerbricka i röda gummiband syntes inte till. Nu var det en digital nyckel som gällde – en som både fungerade som entré och som lås till valfritt skåp. Till min glädje kom min barnmorska, tillika vattengympainstruktör, precis när jag försökte få rätt på vart jag skulle gå. Jag hängde med henne in till ett separat omklädningsrum, som tillhörde en undervisningsbassäng. Egen dusch och bastu hade vi också. Skönt. Och bassängen var helt OK. (Det här skulle nog gå vägen.)

Och när jag väl kom ner i vattnet så var det faktiskt helt underbart. Både upplevelsen av att vara lätt och ledig och att komma igång med motionen. Men jag överväldigades framförallt av känslan av att få vara med i ett sammanhang som så länge varit så långt borta. Här stod jag med gravidmage bland sju andra lika stora och större magar. Overkligt och rörande på något sätt. Det är ju faktiskt på riktigt det här, att det ska vara så svårt att fatta.
 
Träningen gick bra, även om jag några gånger tackade att vattnet dolde min oförmåga till koordination. Under avslappningen efteråt kom såklart hostan tillbaka. Så där låg jag och försökte kväva hostan för att inte störa de andra, samtidigt som jag bara ville ligga där och flyta och komma nära barnet i min mage. Hoppas det lugnar sig till nästa gång.

När passet var slut och det var dags att kliva ur bassängen fick kroppen en chock av tyngden som återvände. Men på något sätt var det ändå lättare än innan. Jag hade kommit igång med träningen, tagit mig till ett badhus och dessutom upplevt en härlig känsla av att vara på en fantastisk resa. Något som jag är så otroligt tacksam över. Ska försöka komma håg det när sparkar och höftvärk hindrar mig från min skönhetssömn framöver…

Jag är glad för min upplyftande vattengympa och om allt går som det ska så har jag sex tillfällen till att se fram emot. Sex tillfällen att övervinna min tveksamhet till kommunala badhus...

Septembersjukan

Vad hände? Jag som mådde så bra, trots en allt tyngre mage och känningar av foglossning.

Septembersjukan slog till.

(PS. Det här inlägget kommer mest handla om elände och tycka synd om, så att ni vet)

Först en helt "fantastisk" vecka med urinvägsinfektion. Den som man känner på sig är på väg innan den helt brutit ut. För mig var det så att snabbprovet på vårdcentralen inte ens gav utslag och läkaren sa "Grattis, du är frisk". Nej tänkte jag, det är jag inte. Då skulle det inte kännas obehagligt, ont och allmänt besvärligt i och runt urinblåsan. Som tur är finns barnmorskan, där jag lämnade ett nytt prov. "Vi får nog beskedet på måndag" sa hon. Detta var en torsdag. När jag kom hem kände jag att nej, jag vet ju vad det är, jag måste kunna få hjälp tidigare. Så efter ytterligare telefonsamtal med barnmorskan så skrev läkaren ut antibiotika till mig redan samma dag. Och kan ni tänka er - efter två tabletter försvann det jobbiga! Helgen var räddad!

Veckan efter var det dags igen. Jag och Magnus var på en "Blocket-tur". Vi hade hittat både spjälsäng och skötbord, precis såna vi ville ha, och tog hyrbilen på en runda i Skåne. Då kände jag hur det började klia i halsen. Nej, nej, nej, inte det också! Och vi som skulle till Gekås för seriös bebis-shopping nästa dag! Med Alvedon och näsdukar gick det väl an, men det var inte riktigt med samma energi som jag hoppats. (Saken blev ju inte bättre av att kanal 5 var där och filmade och vi lyckades hamna i deras väg. Vad svarar man på frågan: "Vad är det bästa med en tandborste?" Förstår att de vill fördumma besökarna där, men frågan är vem som egentligen längtar mest efter att vara någon annanstans...)

Detta var helgen den 14-15 september. Och efter varje förkylning kommer hostan. Idag sitter jag fortfarande och hostar. Har inte sovit igenom en hel natt på en månad nu. Det har fått bli soffan med tio kuddar för att stötta upp på ett något sånär behagligt sätt, eftersom det eviga hostandet dessutom gav rejäl träningsvärk. I veckan hostade jag dessutom sönder ett revben (alt. ett muskelfäste) så det blev en natt på akuten också. Visst kan det vara trevligt att kunna förbereda sig på vad som komma skall i form av vaknätter och så. Men nu när jag känner mig bra för övrigt, hade jag mycket hellre lagt energin på härliga höstpromenader och fixande i huset. (Bara jag nu går från jobbet till bussen, hostar jag i en kvart efteråt). Ibland har jag varit så trött på det hela att jag bara suttit och gråtit rakt upp och ner.

En gång satt jag på en föreläsning på jobbet och hostade sådär småjobbigt så att man kände att man störde, men att det ändå gick att hålla i schack. Trodde jag. En extra retning i halsen fick mig att välja gå ut och försöka hosta klart utanför lokalen. Det var tur att det fanns en toalett strax intill. Jag kom knappt innanför toadörren förrän jag började kräkas! Mysigt. Efteråt mådde jag trots allt så pass Ok att jag kände att jag hade kunnat sätta mig och lyssna vidare. Men jag tog ändå bussen hem i stället. Det har nu hänt ett par tre gånger att jag kräkts efter vissa av hostattackerna. Som tur är har jag varit hemma då. Barnmorskan förklarade att magen som redan är hoptryckt, kan vara extra känslig. Fattades bara det.

Man säger att bebisen lär sig känna igen föräldrarnas röster. Min lilla bebis kommer undra var den där stötande tonen har tagit vägen. Visst blir man lite orolig att detta påverkar, men det ska ju vara ganska säkert där inne. Hjärtljuden låter bra, det växer som det ska och det rör på sig i magen vid alla möjliga och omöjliga tidpunkter. Jag misstänker att det är bebisen som väcker mig om nätterna och sedan har det varit hostan som hållit mig vaken...

Nåväl. Efter denna månad hoppas jag innerligt att jag får börja koncentrera mig på graviditeten i stället för på hostan. Det går ju så snabbt nu. Redan vecka 31. Jag vet inte om jag är redo än! Just nu hoppas jag bara att revbenet hinner läka tills det är dags. Och att septembersjukan börjar ge med sig nu. Vi är ju ändå inne i mitten av oktober...

Första stora sparken

Första stora sparken kom igår. Nog har jag känt innan att det inte är som vanligt där inne, det där fladdret alla pratar om. Men nu fick jag en riktig kick i vänstra sidan!

Jag som varit lite rädd för att det inte kan vara sant det som händer. Som trots att jag sett en bebis och rörelser på ultraljudet har svårt att ta in att en annan liten människa växer i min mage. Det var som om den ville säga: "-Ge dig nu, jag är ju här!". Jag fick en klump i bröstet, det här är stort.

Efter vår vecka i Bohuslän överraskade Magnus mig genom att svänga inom Ullared på hemvägen. Och ni vet ju vad som finns där... Äntligen kunde vi gå på bebisavdelningen och kolla in nödvändiga och onödiga detaljer och jag fick chans att prova mammakläder. Bara det en milstolpe som heter duga. Nu känner jag mig dock mest som en tunna, där graviditeten lika gärna skulle kunna vara något helt annat, men bara magen får växa lite till så... Det är ju bara att välkomna den kroppsliga förändringen. Allra helst det där fladdret i magen som säger mig att jag aldrig är riktigt ensam längre. Märkligt och coolt på samma gång.

Så min lilla ofödda älskling, nu vet du att den 7 augusti, medan mamma satt och budade på Tradera, så gav du dig till känna med en välriktad spark i mellangärdet. Och jag älskar dig för det!

Underbara underliga ultraljud

Den 25 juli är min födelsedag. Det var på något sätt passande att vi fått tid till vårt första ultraljud just då. Äntligen skulle den här graviditeten bli på riktigt, det hade jag läst i böckerna om barn och födslar. Det var nu vi skulle få det där beviset att det faktiskt finns en annan liten människa inui mig. Något som hjärtljuden visserligen en månad tidigare bekräftat, men som fortfarande var väldigt, väldigt overkligt.

Jag var nervös. Magnus sa att han var lite nervös han också. Det är ju inte bara en "Hej, här är jag"-föreställning. Det handlar om att barnmorskan ska kolla att allt är Ok, sjukdomar eller missbildningar kan upptäckas. Vi har inte gjort något sk KUB-test, så detta var verkligen första mötet på många sätt.

I väntrummet hade jag klart minst mage. De kvinnor som var där samtidigt var betydligt längre på väg, en stackars tjej satt t.o.m. med något som lät som förvärkar. Jag bläddrade lite förstrött i en Amelia med barntema och blev som alltid så förundrad över hur oupplyst även denna typ av media är när det gäller ofrivillig barnlöshet. Det var "skaffa barn" hit och "planera barn" dit. Jotack, jättekul!

Men så var det äntligen dags. En barnmorska kom och visade oss in i undersökningsrummet. En TV på väggen rakt framför mig, Magnus i stolen bredvid. En stor blöt klick gelé på magen, så var vi igång. Och där! Visst var det väl!? Jo där var det! På riktigt. En sprattlande hand. En ryggrad. Ett ben i vädret (om man kan ha något i vädret inuti en livmoder). Ett bultande hjärta...

Barnmorskan gick systematiskt igenom det lilla livet, skulle kolla att allt så OK ut. Jag kom på mig själv med att hålla andan, djupt koncentrerad på allt sköterskan sa och gjorde. Var det verkligen OK? Såg det bra ut? Är den lilla krabaten på bilden verkligen vårt barn? Det var sånt fokus att känslorna av verklighet och glädje inte riktigt landade när vi var där. Det var fortfarande för otroligt för att vara sant. Hela grejen är ungefär som att börja tänka på var universum slutar. Man blir lite knäpp helt enkelt. Denna "Alien"-upplevelse av att se en annan varelse inuti sig själv är lite samma sak. Tycker inte alls det är så "naturligt och självklart" som många vill påstå. Inte för att jag inte vill, vi har ju kämpat i flera år för detta! Jag säger bara att det känns lite, lite konstigt.

Efter ett tag var sköterskan nöjd med mätningarna, hon ville bara få en profilbild också (var det så att vi skulle få ett minne med hem, tro?) men se det ville inte den lilla människan, som låg i en helt annan position där inne. Sköterskan tryckte och bökade med ultraljudsmunstycket (där jag kände att det mest satte igång en okontrollbar rörelse av magdaller, som ihte kändes helt bekvämt). Men det blev ingen profil. Därför (hoppas det bara var därför) bokades vi in på ett nytt ultraljud om en månad.

Det var först på kvällen det började sjunka in. Vad vi egentligen hade sett. Bilden av en arm och ett ben som sprattlar till och den med ett bultande litet hjärta, kom fram och etsade sig slutligen fast som en inre film. Hej lilla du! Du finns ju faktiskt. Du växer och gör dig redo för livet här ute. Du är vår och du är så välkommen. Och jag längtar något otroligt!

A B C D...E! (Hjälp!)

Ok, jag såg en höggravid kvinna komma cyklande när jag gick hem från jobbet idag, så jämfört med henne ska jag inte klaga, jag som knappt kommit halvvägs. Jag vet ju inte om det som gör en bulle på klänningen ens kan räknas till graviditeten, eller om det är de där extrakilona som smugit sig på igen det senaste året. Men jag känner mig allt lite otympligare.

Kollegan på jobbet sa att det kommer en period då du bara känner dig som en tunna. Du är inte tillräckligt stor att det självklart syns att du är gravid. Det är inte helt dags för mammakläder, men dina vanliga kläder spänner och du känner dig allmänt uppsvullen. Den perioden är jag i just nu...

I fredags behövde jag köpa ny BH. För vissa kan det vara trevligt att se brösten växa. För mig är det förknippat med smärta och blå bröstvårtor när BH:n inte riktigt räcker till längre. Så det blev en vända till Lund helt enkelt.

I den lilla underklädesbutiken hoppades jag hitta både kompetens och utbud. Just vid den här tidpunkten var det några till som ville detsamma och i en liten butik är tre kunder som en hel armé - helst när alla behöver råd och nya storlekar att prova samtidigt.

Lugn som jag är väntade jag på min tur...eller njae...det blev mer så att jag stod i min lilla provhytt och småsnyftade eftersom jag tyckte att alla fick hjälp utom jag (jäkla hormoner!). Det blev Magnus (som sett fram emot att följa med in i en sådan här butik, men som sedan snabbt flydde det trånga fältet) som fick påkalla expeditens uppmärksamhet. När hon väl kom fick jag bra hjälp. Hon kollade vidden och tittade på kupan. Och konstaterade att BH:n jag valt passade bra idag, men att brösten antagligen kommer fortsätta växa innan allt är klart. Så vill jag ha en BH som funkar längre är det bara att bege sig till E-kupan.

Jag gick på den linjen. Köpte aningen för stora BH:s, men med förhoppningen att jag inte ska behöva prova så många fler framöver. Tog ju t.o.m. amningsmodellen direkt! Och med expeditens föga tröstande ord om att "Det är inte alltid de blir mindre igen" hoppas jag att jag nu ändå är tillräckligt rustad...och att det räcker att kunna alfabetet upp till E...

Kärlek vid första hjärtslaget

Tisdagen den 25 juni var en stor dag. Det var dagen då jag kände kärlek vid första hjärtslaget...

Det var barnmorskebesök för att ta de där evinnerliga blodproverna. Vi hade ju provat förra gången utan att en endaste bloddroppe kom ut (mina blodkärl gillar tydligen att rulla iväg och gömma sig när väl nålen kommer). Jag kan meddela att resultatet blev precis samma idag. Fyra stick senare fanns det inga blodfyllda rör att skicka till labbet. Det blir till att prova igen på vårdcentralen nästa vecka. Men, men...det var inte därför dagen var speciell.

Magnus satt i väntrummet vid provtagningsförsöken, men sen tog också han plats hos mig och  vår barnmorska Kristina. Vi skulle nämligen få lyssna på hjärtljuden. Kristina sa att det kanske bara var 60% chans att lyckas höra något, det berodde på hur fostret låg. Hon satte på apparaten och lät den glida över nedre delen av min mage.

Och direkt hörde vi det. Höga, snabba hjärtslag, som ett litet skenande ånglok. Och då var det som om fem år av längtan, hopp, tårar, uppgivenhet och oro sköljde iväg i en mäktig flodvåg. Tårarna kom, samtidigt som jag försökte ligga stilla och vara tyst för att höra hjärtjuden. Gick sådär kan jag säga. Detta lilla liv inne i mig. Det var verkligt. På riktigt. Jag fick tag på en hand (visade sig vara Kristinas) och kramade den så hårt att det måste ha gjort ont. Plötsligt hördes som ett litet plupp och ljuden tystnade. Kristina sa att vi hade hört att bebisen vänt sig och antagligen gömt sig lite längre in. Vid ett ytterligare tillfälle hörde vi hjärtslagen, sen var det svårare att urskilja. Men Kristina sa att hon var jättenöjd med det hon hört.

Jag har aldrig känt en sådan direkt kärlek som jag kände när jag hörde de snabba hjärtslagen. Och det var ändå bara ljud! Jag blev inte mig själv på hela dagen. Grät på toan efteråt, grät på väg till bussen...grät fast jag inte var ledsen. Jag var bara så otroligt överväldigad.

Jag kan rent teoretiskt förstå att jag säkert var mer spänd inför detta än vad jag själv trott. Att när vi fick höra hjärtat slå där inne, blev översköljda av en otrolig lättnad. Men denna omedelbara kärlek hade jag inte kunnat förbereda mig på. En kärlek jag hoppas kommer att få möjlighet att växa. Du, lilla spirande liv. Du har haft min kärlek från första hjärtslaget...

Hej och förlåt

Hej!
Och förlåt för att jag inte skrivit på länge. Jag är otroligt glad över er som läser min blogg och jag känner att jag svikit lite. Men det är väl så, när livet känns tungt är det skönt att skriva av sig, när hoppet spirar går dagarna så fort att man helt missar den där blogg-stunden.

Sen förstår jag alla er som inte har lika lätt, eller intresse av att följa en spirande graviditet. Det kunde jag ha svårt med ibland när jag var mitt uppe i hormonsprutor och äggplock. Samtidigt som det kändes lite hoppfullt att de jag följt genom sorg och besvikelse, också fick uppleva glädje och hopp. Det betydde ju att det fanns hopp även för oss. Om ni hänger med...

Jag är i alla fall fortfarande gravid.=) Kan inte riktigt fatta det än! Sextonde veckan startade precis. Illamåendet, som funnits där hela första tiden, men inte såpass att jag blivit sjuk, börjar ge med sig. Brösten växer till synes okontrollerat och vi har börjat våga snegla på babytillbehör.

En sådan skillnad mot bara några månader sedan. Nu mer än någonsin förstår jag vilken bubbla man lever i som ofrivilligt barnlös. Som en filt som lagts över vardagen, allt blir dämpat. Många vardagliga situationer så outhärdliga. Och sedan när det släpper, så är allt så lätt. Att möta barnvagnar på stan, att gå förbi ett skyltfönster med babykläder, att höra kollegorna sucka över barnens bus...

Bubblan är (för tillfället) borta men jag kommer aldrig glömma den. Den har gett en sådan ödmjukhet mot livet, hoppet, alla önskningar man bär på. Den kommer alltid vara en del utav mig. Även om jag nu sakta men säkert, mer och mer, vågar vara lycklig över det växande livet i mig. Jag är så otroligt tacksam!

Klädnostalgi

Elfte veckan påbörjad. Illamåendet har lagt sig lite, men mina smaklökar lever fortfarande sitt eget liv. (Idag är det knäckemacka och fil som gäller, för några dagar sedan ville jag bara ha limpmacka med honung). Och jag började gråta när Magnus stubb sticktes när vi skulle pussas. Dessutom en rejäl förkylning denna veckan.

Jag tror det börjar kännas. Hoppas i alla fall. Det är fortfarande så overkligt att jag inte riktigt tror på det förrän jag får det bekräftat på ultraljudet...som tyvärr ligger ett antal veckor fram i tiden.

Men vi har i alla fall vågat gå igenom barnkläderna från när jag själv och syskonen var små. Mamma rensade i och med flytten från huset och det var kul att gå igenom kläderna bara för de egna minnenas skull (inte för att jag egentligen kommer ihåg att jag haft på mig allt det där, mest sett på foto). Vissa plagg är lite slitna, men retrosöta och bara måste sparas. Härliga sjuttiotalsmysdressar med utsvängda ben. Förkärlek för frotté. Och sedan alla de där akrylämnena i vissa av plaggen! Inte ett naturligt ämne så långt ögat når. Tur att man inte var i närheten av öppen eld så ofta när man var barn.

Ja, jag orkar inte vara skrockfull. Som jag har längtat efter att få titta på barngrejor, kläder, tillbehör! Jag ska ta mig tusan passa på att njuta! Att äntligen låta tvättmaskinen gå och förbereda kläder för en liten. För även om plaggen är söta, så har de fortfarande en liten nostalgisk doft av barndomhemmets källare...

Upp och ner

Upp och ner. Ena stunden upp. Positiv och glad, t.o.m. över illamåendet. Sedan ner. Oro över att jag bara inbillar mig det hela. Känns ju inget längre.

Vill komma igång och göra saker, men det är svårt. Har en längtan efter att få ordning här hemma. Efter föräldrarnas flytt från hus till lägenhet har (alltför?) mycket hamnat hos oss. Bara för att vi har hus har vi inte obegränsat med plats. Samtidigt är det ju en del minnen jag faktiskt vill ta hand om.

Igår gick vi igenom gamla barnkläder. Vissa har blivit stela och gamla och andra jättesöta kläder var tillverkade av obskyra plastbaserade material som är lättantändliga (dock skrynkelfria). Men några godbitar hittade jag allt, även om det känns lite svårt att börja samla barngrejor redan. Nu ska jag bara hitta företagsamheten att organisera det hela här hemma också. Visst, det är inte hela världen om det inte görs just idag, men samtidigt ligger det som ett stressmoment i bakhuvudet ända tills jag gör det. Upp och ner.

I veckan väntar Eurovision i Malmö. På tisdag har jag nästlat in mig i greenroom (men jag börjar tro att det är ett grönmålat omklädningsrum i kulisserna, för är det inte bara artisterna som sitter i greenroom?) och på lördag har vi biljetter till eftermiddagens genrep. Roligt, men också långa dagar. Det är nog också det som får mig att känna lite upp och ner just nu. Lite mycket på en och samma gång, även om det är roliga saker.

Nionde veckan, still counting....

Inskrivning

Så vågade jag äntligen boka in mig på inskrivning hos barnmorska. Jag vill ju inte gå omkring och vara skrockfull; att om jag gör detta så kanske det där sker. Vill köra på medan hoppet ännu finns!

I fredags tog vi oss ut till Sankt Lars-området i Lund, jag och Magnus. För att besöka Kristina på Admira kvinnohälsa. Det var en märklig känsla att sitta där i väntrummet. Nog för att vi har varit i många väntrum de senaste åren, det är inte det. Men nu var det ju för något annat. Nu är vi ju faktiskt gravida.

Mötet var jättefint. Kristina visade sig vara både lyhörd, lätt att prata med och verkligt stöttande (är glad att jag gick på magkänslan när jag valde barnmorskemottagning). När jag uttryckte oro över min vikt fick jag inga förmaningar, utan bara pepp. Hon gjorde inte så stor grej av det och det är jag så tacksam för. Vi pratade om IVF-bubblan och om att våga släppa loss och vara glada i nuet. Blir det sorg så blir det den blir inte mindre för att vi inte gläder oss nu. Det tål att tänka på...

När vi gick därifrån kom tårarna. Jag kunde liksom inte hålla tillbaka dem. Jag var bara så glad för att äntligen få vara här och för att det kändes så bra att ha valt just denna mottagningen. Jag tror inte jag riktigt hängt med i vad som hänt. Att vi faktiskt kommit så här långt och att vi nu får vara med om alla dessa förberedelser som ska till (och som jag allt är lite nervös inför). Overkligt på något sätt.

Men nu är inskrivningen klar, och även om jag direkt känner oro när jag inte känner mig helt illamående, så vill jag verkligen leva och njuta av nuet. För just nu, vad jag vet, är vi ju faktiskt tre...

Välkommen vardag!

Städa eller träna?...Ett mycket lätt val idag! på med musik och upp på crosstrainern. Lockade betydligt mer än att dra fram skurhink och ge sig i kast med toaletten.

Två rara kollegor vet nu att jag är gravid. Dels en som för ett halvår sedan fick sitt "ivf-barn", dels bästa kollegan som började jobba samma dag som jag och som följt vår resa. Annars håller jag det för mig själv tills vidare. Det är för tidigt att basunera ut än. Även om jag vet att skrock inte påverkar. Egentligen.

I helgen kommer svärföräldrar, plus att brorsdottern konfirmerar sig. Anser att hon redan vid fjorton års ålder har bra smak när hon önskar sig limegrönt tårtfat från JellyBean.

Det har känts som bra vardagsdagar den här veckan. Får jag behålla den här känslan så är jag jättetacksam. Inte för mycket fokus på det som händer i min kropp just nu, men tillräckligt för att känna förväntan. Har ju för tusan redan i tankarna börjat möblera det där hopplöst övergivna extrarummet vi har! (Ni som är nyfikna på just det, hittar en bild i ett av mina första inlägg)

Nu känns det lätt hemma. Och när det går lätt hemma går det också så mycket lättare på jobbet. Även om det egentligen inte händer något annat speciellt just nu. Mer än att vi just nu inte längre är i IVF-bubblan. Välkommen vardag!

Av och till

Av och till tror jag att jag känner av graviditeten. Av och till tror jag att jag inbillar mig det hela. Jag mår som bäst när jag känner mig lite lätt illamående (jag som hatar att kräkas). Men det som jag gillar med det är att det är ett tydligare tecken än att känna ingenting. Och jag vill ju inte känna ingenting.

Jag drar mig lite för att ringa barnmorskan. Jag är ju fortfarande i de där känsliga veckorna som kan ta ett abrupt slut. Tänk om jag låter tankarna och förberedelserna skena iväg med mig? Tänk om jag börjar berätta det för vänner och kollegor och sen blir det inget? Jag är lite skraj faktiskt.

Min chef kom in idag och undrade hur det var. Om det hängde i, som han sa. (Ja, han fick ju veta eftersom det ordnats med mousserande till mig på planeringsdagarna). Jag sa att det kändes bra. Det gör det ju egentligen.

Allra helst när jag känner mig lite lätt illamående. Och det gör jag ju av och till...

Ett fett plus!

Ledsen över produktplaceringen...

Det är faktiskt svårt att ta in. Att våga tro och att tänka att det kanske blir en fortsättning. Men nu var det ett fett plus på stickan!

Äntligen!!!

Det här har aldrig hänt oss förr. Vi har till slut lyckats passera den första milstolpen. Vilken märklig känsla... Bra, men märklig.

Jag visste nog att om vi bara kommer förbi gravtestet, så kommer det nya saker att oroa sig för. Så är det och så får det vara. Kanske är det oron över om det kommer hålla hela vägen som dämpar den mest berusande glädjelyckan något. Eller så är det att fem års liv med egna försök, utredningar, IVF:er och inseminationer har satt sina spår. Vågar vi vara glada?

Ja för tusan, jag ska vara superglad! Jag lovar! Men jag måste nog smälta det här först...Det tror jag faktiskt...

Men just nu finns det ett litet liv inne i mig...

 

Ett svagt hopp

Så här långt har vi aldrig kommit innan (peppar peppar). Är på dag 18 utan blödning. Men i söndags när vi tog gravtestet var det bara ett svagt, svagt streck. Så svagt att vi inte vågade tro för mycket.

Samma sak i tisdags. tänkte att det kanske hade kommit igång med hormonproduktionen nu. Men samma svaga streck.

Och det här med testtiden sen! I instruktionen stod det att man helst ska vänta ut tiden, som för vår sticka var fem minuter. Men samtidigt fick man inte gå över fem minuter, för då kunde det bli missvisande. Hur lätt är det då att våga lita på resultatet?

Nu har jag varit på planeringsdagar med kollegorna, och för att ta det säkra före det osäkra, så var det alkoholfritt som gällde. Lite svårt att dölja att något kanske är på gång, men å andra sidan så har de följt mina vedermödor.

Vad jag önskar att det var ett starkt fint streck på den där stickan! Nu har vi köpt hem ett gäng gravtest till. Får se om vi vågar testa i morgon bitti igen. Det finns ju i alla fall ett svagt hopp...

Tankarna på annat

Jag försöker hålla tankarna på annat, men jag får erkänna att jag inte är särskilt bra på det. Det är som om jag invaderats av ständig resfeber, ni vet det där pirret i magtrakten som kan dyka upp när man ska ge sig iväg ut och resa.

Igår tog jag och Magnus en cykeltur till vänner, som bor i byn bredvid. Jag har inte varit särskilt road av sociala kontakter denna veckan, men det här var ändå bra. Dels cykelturen, dels det enkla och avslappnande i att sms:a och kolla om de är hemma och sen prata bort någon timme tillsammans med en stor kopp te.

Idag blir det deklaration och lite pyssel i en fortfarande ganska vintrig trädgård. Allt för att släppa tankarna på hur den här veckan kommer att arta sig. Detta ständigt närvarande. Varje gång jag går på toaletten. Hoppet, som jag så gärna vill behålla i månader framöver. Låt det gå vägen den här gången. Snälla!

Det är nog bara att inse att resfeberpirret är här för att stanna, tills jag får besked av ett eller annat slag. Nu är det max en vecka dit...

Glad påsk

Idag firar jag blogginlägg nr 100, med att berätta om dagens viktigaste händelse. Inseminationen.

Halv åtta sitter vi på bussen. Tänk vad det är lätt att gå upp tidigt när det är något sådant här på gång! Min nervositet har lagt sig något, men det känns allt lite ändå att starta resan. Allra helst att komma upp vid Norreport och promenera längs gågatan i Byen, som håller på att vakna. Alla är på väg till sitt,men vi är på väg till något alldeles speciellt.

"-Det är som att vara på ett Spa", säger Magnus när vi sitter i väntrummet på Stork. "Fields of Gold" ljuder lugnande från högtalarna. Allt är lugnt.


Såhär ser sängarna ut som används vid ultraljud och insemination

När klockan visar strax efter halv tio kommer Maha, vår barnmorska för dagen. I handen har hon katetern med plastsprutan. Där är dom...hoppet om ett barn.
Hon visar in oss i ett av rummen och efter lite småprat (Magnus hänger med så gott han kan) är det dags för mig att lägga mig på britsen.

Det känns lite när hon ska få instrumenten på plats. Jag märker att jag är lite spänd. Men när Magnus sen får hjälpa till med sprutan känns allt bra. Magnus är koncentrerad. Det är ett stort ögonblick.

"- Lite overkligt" säger vi båda, när vi får ligga tillsammans på britsen efteråt. En halvtimmes vila med filt och musik. Och närhet. Det blir så konkret, men ändå lite svårt att greppa det här. Det här momentet går så snabbt, samtidigt som det är en sådan omvälvande händelse. Just nu är det kanske på gång att ske en befruktning. Mitt slem såg fint ut, ägglossningsfint, sa Maha när inseminationen var klar. Vi håller tummarna.

På väg hem är det fullt med människor på stan. Vi tar en fika uppe vid Norreport. Sätter oss i fönstret för att kunna titta ut på alla som går förbi. Tanter med färgglada halsdukar (de flesta andra i svart och mörkblått), coola killar och tjejer i gäng, mannen med leopardmönstrad jacka, damen med trollfrisyr... vi tröttnar aldrig på att kolla på folk.

Sedan tåg hem igen. Och väntan. Denna evinnerliga väntan. Den värsta tiden. Men påsken känns bra. Och jag hoppas att påskafton 2013 kommer ge något alldeles extra framöver. Det bästa påskägget av dem alla. Ett barn.

Nervös

Det här känns inte helt bra. Jag går omkring med en ständig klump i magen. Vet inte om det beror på att jag är orolig för vad som händer efter inseminationen, eller för att det är mycket annat som stressar runtomkring.

Hur gör man då?

Allt jag vill är att fokusera på goda tankar. Ta det lugnt. Det som är det är. Inget jag kan göra något åt nu ändå. Bara hålla tummarna. Och se framåt. Och leva med att jag just nu är lite nervös...

Äggjakt

Så passande att det dagarna innan påsk är lite av en äggjakt i mina äggstockar. Jag har nu varit på tre ultraljud och fått Menopuren reglerad. Började med bara 37,5 enheter. Kanske är det därför som tillväxten inte är så stor.

Jag vet att det inte får bli för många mogna folliklar vid insemination. Vill ju inte riskera att behöva avbryta. Men jag vill ju att det ska finnas åtminstone ett moget ägg när det väl är dags. Och det är precis vad det verkar finnas. En liten kämpe. Vi ger det två dagar till, sen är det dags för ägglossningsspruta och trettiosex timmars väntan. På lördag halv åtta sitter vi på bussen, som ska ta oss till tåget, som far över bron till Köpenhamn. Insemination halv tio på påskaftons förmiddag.

Påskafton... I år önskar jag mig inget i mitt påskägg - det är själva ägget jag önskar mig! Ett litet litet ägg, som tillsammans med en av simmarna i gänget ser till att växa till sig till ett alldeles underbart litet barn. Det är vad jag önskar av årets äggjakt.

Hoppet spirar än!

Äggbanken ser fin ut

Lite för trött för mitt eget bästa valde jag att åka tidigt över till Köpenhamn. Även om "Den stora snöstormen" verkade ha fastnat någonstans på Österlen, så ville jag vara säker på att det gick tåg så att jag skulle hinna fram i tid till ultraljudet. Det gick nästan för bra...

Redan klockan åtta knackade jag på den stora vita trädörren. Och efter ett välbehövligt toalettbesök (att vara på resande fot längre än en timme på morgonen är min blåsa inte gjord för) fick jag faktiskt komma in på mitt ultraljud redan då.Två supertrevliga läkare/sköterskor tog hand om mig och allt såg fint. ut. "- Du responderer fint på behandlingen" sa den ljushåriga och jag blev varm inombords. Varje litet positivt tecken eller peppande kommentar skapar hopp om att nu...den här gången går det!

Tre äggblåsor verkar vara i fin storlek. "- Vi ska ta det lite lugnare med Menopuren den här gången", sa den mörkhåriga och allt känns väl. Jag behöver ju inte tjugo halvmogna ägg, jag behöver bara ett som är redo. Nu ska jag ta lägsta dosen Menopur några dagar och sedan in för ännu ett ultraljud på lördag. Visst det är lite meckigare att ta sig över bron varje gång, men det är det värt. Det känns så tryggt att vara på Stork och veta att de har full koll på mig, utan en massa mailande resultat fram och tillbaka.

Jag gillar deras gynstolar, som mer är som en brits, med en urgröpning vid fotändan. Inga ställningar för benen med andra ord. Men en liten handduk över magen för att känna sig mer bekväm. (Å andra sidan är det bara att torka av sig med papper och kliva in i sina hopsnurrade trosor precis bredvid sköterskorna. Inga draperier här inte ha ha.)

"- Din äggbank ser fin ut" sa den ljushåriga strax innan jag fick kliva ner från britsen. För en trettiosjuåring med panikrädsla för dåliga ägg var det som ljuv musik för mina öron. Tack snälla du! Nu håller jag tummarna för att resten av veckan går lika bra och att det ska funka den här gången. Jag vill ju så mycket så att det gör ont.

Snöstorm på väg

Jag som trodde att vintern skulle ge med sig och vårsolen värma frusna hjärtan och tidiga vårblommor. Men nejdå. Klass 2-varning utfärdad, tåg beräknas bli inställda och den hårda vinden kommer att skapa ett snöinferno som heter duga här i söder! Och jag som ska till Köpenhamn på onsdag!

Det kan ju hända att de stänger av bron. Eller att det blir alldeles utomordentligt kaos i tågtrafiken. Vad gör man?

Först funderade jag på att åka över redan på tisdagen, ta in på hotell om inte annat. Men snöyran ska ju börja redan i natt, så det gör nog ingen skillnad egentligen. Jag har i alla fall mailat för att se om det finns en back-up-plan (som inte innefattar att behöva gå till IVF-kliniken i Malmö). Det borde ju funka att påbörja Menopuren på onsdagen, men ta ultraljud en dag senare. Jag ska ta så liten dos den här gången ändå.

Men först och främst håller jag tummarna för att snökaoset klaras av i morgon och att jag kommer helskinnad till Köpenhamn och tillbaks på onsdag. Även om säsongens största snöstorm är på väg just ikväll...

Vardagsflykt

Det finns inget bättre sätt att fly vardagen än att gräva ner sig i en bra bok. Karaktärerna tar över. Deras liv blir ditt liv. Den miljö de befinner sig i blir också din. Och du kan för en stund glömma din egen situation.

Jag har lätt för att leva mig in i andras världar. Egentligen en bra egenskap, skapar ju förutsättningar för empati och det skulle världen behöva lite mer av. Men det tar också på krafterna. Det är nog jobbigt som det är just nu, att vara jag med en barnlängtan. Det blir inte lättare av att bli så påverkad av det runtomkring. En mamma som får kämpa, fast hon i sin ålder och med sina vedermödor borde få ha ett lugnt och tillbakalutat liv. En brorson som har det tufft på dagis. Allt blandas till en sorg i vardagen, en sorg som gör att jag t.o.m. känner tårarna svämma över bara för att kvinnan på Statoilmacken är långsam när jag ska lämna tillbaka hyrbilen och jag kanske missar bussen. När tårarna bara vill vara där. Då är det skönt att glömma bort sig i en bok.

Idag blev det Denise Rudberg "Två gånger är en vana". Lättläst, medelspännande och med  överklassmiljö som är lätt att förlora sig i. En bok att påbörja och läsa ut en söndag när man är i behov av vardagsflykt. Och det var jag idag...

Hopp och solsken

Nej nej nej, inte sjuk nu! Alla på jobbet har haft förkylningar och influensa och lagom till min cykeldag ett började jag känna något i halsen. Det här får inte stoppa mig!!!

För idag skiner solen. Cykeldag tre. Jag tog tåget över till Köpenhamn för ultraljud inför nästa insemination. Sköterskan jag träffade var supetrevlig (som vanligt). Hon undrade hur jag mådde. Bra, sa jag och skämdes lite för att jag mörkade att jag allt är lite hängig och kan ha ngt på gång. (Men blir det värre så mailar jag och kollar om vi behöver vänta en månad...)

Hon sa i alla fall att mina hormonnivåer såg fina ut. Yes! Första gången jag känt positiva vibbar efter samtal om provsvar. Alla andra vi träffat har varit vaga när det gällt mina hormonnivåer, men nu verkade det vara finfint. Det håller jag tummarna på!

Den här gången blir det minimalt med Menopur i alla fall. Ja, jag har tydligen inga problem med att få äggen att växa i äggstockarna precis, snarare behöver de lugnas ner för att inte gå bärsärk. Om de bara kunde ta emot lite sädesceller och fastna i livmodern också...

Detta är bästa tiden. Vi är igång igen och allting ligger framför oss. Allt är åter möjligt! Inte ens min viktångest ska få förstöra den här känslan. Eller mitt just nu blytunga huvud. Dessutom är det fredag, solsken och varmt på altanen. Och snart kommer Magnus hem - första veckan på nya jobbet och han verkar redan trivas!

I min eufori ville jag fånga dagen på bild. Men jag kom inte på det förrän jag lämnat Köpenhamns mysiga gränder bakom mig, så det fick bli den här. Hyllie vattentorn...  Nåväl, den bilden kan ju faktiskt symbolisera hopp och solsken en dag som denna. Hopp och solsken i mitt hjärta just nu...

God morgon...det var ett tag sen

God morgon!
Det var ett tag sen, jag vet. En mellantid. Ett tillfälle att fokusera på jobbet. Passa på att boka in alla de där mötena i kalendern, utan att vara "rädd" för att hastigt behöva boka av dem om det blir dags för ultraljud. En stund att försöka lämna mitt IVF-jag, det liv som är så intimt förknippat med mig sedan flera år. Hur var det egentligen innan?

Ibland behöver jag ett andrum. Att ständigt längta barn i själen och dessutom ständigt gå in i nya fysiska behandlingar, det sliter. Det är som att hålla andan, att inte kunna andas ut förrän det där lyckade försöket kommer. Då är ett litet vakuum välkommet. Så länge det varar.

Men nu sitter jag här igen, i väntan på mensen. Den här gången kommer jag bara vara på Stork, inte på någon svensk klinik, även om det kan verka lite onödigt att åka över bron för fem minuters ultraljud. Men det har varit splittrat och lite si och så med servicen i Sverige på senaste tiden (vi har efter sex månader ännu inte fått tillbaka den kredit kliniken meddelat att vi har innestående t.ex.).

I veckan hade vi en mäklare på besök. Nej, inte för att vi planerar att sälja, utan vi ville veta hur vi kan göra med ev. renoveringar och huslånet - vad är värdehöjande osv. Efter att han gått igenom hela huset med oss, varit i alla rummen, så kommer ändå frågan: "Har ni barn?" Ser du något barnrum? Fler sängar än vår dubbelsäng? Ibland undrar jag om det är en standardfras som bara ska sägas för att det bara är så det ska vara. Ett par i yngre medelåldern måste ju ha barn. Är de redan utflugna kanske? Vi kanske fick barn när vi själva var i tonåren.

Och när Magnus var på after work igår med "unga gubbar". Alla kände inte varandra och man gick laget runt för att berätta vem man var. När en började presentera sig och i den presentationen lägga till antal barn, så spred det sig som en löpeld i gruppen. "Jag heter Ola och jag har en flicka på fyra och en kille på två"... "Jag heter Peter och har en sexåring i samma skola som Erik"... Jättekul.

Men i alla fall, god morgon på er! Idag ska jag ta med Magnus in till lund och bjuda på en smarrig fika. Vi kan sitta där i lugn och ro, utan att hasta hem till en barnvakt eller ständigt bli avbrutna av småttingar vid bordet (även om det skulle vara välkommet). Vi ska njuta av fördelarna med att inte ha barn. Försöka njuta av det liv vi har nu. Vi kan ju inte hålla andan hur länge som helst...

Längtan

Nu känns den igen. Mensen alltså. Det var märkliga dagar förra veckan. En segdragen start kan man säga, med konstig magont som jag inte brukar ha. mensvärk x2 på något sätt.

Men nu är det "som vanligt" igen. Blöder som vanligt, värken tonar bort som vanligt, livet rullar på som vanligt igen. Nästan.

Nu ska man bara ta tag i det där livet igen. Hitta orken och kraften att möta verkligheten. Jobbet, släkten... Även om det hade varit så skönt att bara få kura ihop sig och stänga ute allt ett par tre veckor sådär. Fast jag vet ju att det inte funkar så.

Vi har i alla fall fått taget de saknade blodproverna. Jag har bestämt mig att mensdag ett var på lördagen och även om jag eventuellt borde räkna fredagen som dag ett, så var det enligt Stork ok att ta proverna nu. Så att vi är redo om en månad då ett nytt försök ska göras. Yes. Det är vi. Ger inte upp än. Ger inte tappt (ett ord som används alltför sällan). Och tills dess går vi vidare. Läser om andras graviditeter, om erbjudanden på barnavdelningar, följer syrrans resa, som i april kommer resultera i ännu en bebis...

Jag vill bara att det också ska vara jag...

Hellweek Part Two - final part

Negativt. Det lilla hopp som fanns kvar fick en sista knock och kunde inte resa sig på nio. Teststickan visade bara ett enda litet rosa streck. Inte två.

Tomhet. Jag grät ut min sorg redan i fredags när blodet började synas lite för väl. Nu var det mer ett konstaterande.

Besvikelse. Vi som sett fram emot att äntligen få planera ett annorlunda år. Känna att det är ok att ta hem sina gamla leksaker och barnkläder nu när föräldrarna rensar för flytt från mitt tidigare föräldrahem. Vågar vi det nu?

Trötthet. För att åter behöva berätta för nära och kära att det inte riktigt gick den här gången heller. Snälla inga fler försök till käcka tillrop att "Det ordnar sig nästa gång" eller "Det är bara att ta nya tag". Jag vet att ni menar väl, men det hjälper inte. Räcker med ett "Vi är ledsna för er skull". Att vi känner att ni finns där. Det behöver jag just nu, inget annat.

Ilska. Varför i helvete vill det sig inte?!? Hur många sorger ska vi behöva ta? Varför kan vissa vid första försöket? Varför kan de som aldrig borde få skaffa barn - de som misshandlar, våldtar och kränker?

Djävlaranamma. Nej vi ger inte upp än. Det kändes bra den här gången. Det kan fortfarande gå. Vi vill ju det här så mycket.

Oro. Att börja planera för provtagning, ultraljud och recept mellan Danmark och Sverige. Att behöva agera mellanhand och själva ha koll på att rätt provtagningar görs i rätt tid osv. Kan inte hjälpas, det känns osmidigt och lägger lite trist känsla på hela processen. Varför får man inte ta ut danska recept i Sverige eller använda sitt högkostnadskort till det?

Lugn. Vi hoppar inte på det direkt. Den här blödningen var konstig. Vi planerar nya försöket på nästa mens, i mars i stället. Det är ok att vänta.

Sorg. Vi ville ju så gärna. Vi trodde så mycket på det. Sorgen kommer efter tomheten. Smygande. Den finns där.

Hopp. Det såg bra ut nu. Och ungefär hälften av alla "normala" befruktningar leder också till missfall. Det kan fortfarande gå.

Hellweek är över. Men vår resa är det inte...

 

Hellweek Part One

Att två människor ska behöva gå igenom det här! Den tunna linan av hopp, som du balanserar på, ovanför ett brådjup. Risken att falla är överhängande men du försöker koncentrerat fokusera blicken långt framme, vid linans slut. Där väntar fast underlag och en ljus framtid, utan nya prover, hormonstimuleringar eller äggplock.

Men så börjar linan slakna och har du en gång börjat vaja är det svårt att hitta tillbaka. Plötsligt faller du, men händerna får tag på linan och du hänger kvar, dinglande, med allt vitare knogar. Blicken desperat fäst framåt. Du hoppas att det ändå går att ta sig över. Alltid denna sista strimma av hopp, intill dödagar...

Du räknar dagarna till ditt gravtest. Når du bara dit utan bekymmer, tror du att du kommer nå hela vägen. Denna första milstolpe är just nu den största och viktigaste av alla milstolpar. All din energi är fokuserad på att nå dit. Men vad hjälper det när kroppen berättar att det kanske blir något annat än det du hoppats på. Då är det svårt att hålla blicken klar och hoppet närvarande.

Jag vet inte var vi står just nu. Det jag känner är att det nog inte ser så ljust ut för min vingliga lindans mot fastare mark. Det gör ont. I kroppen och i själen.

Vi har ett par dagar kvar innan vi får svart på vitt hur det ligger till. Detta är Hellweek och den är inte över än...

Skrock, hopp och förbannad skrock

Höll ett medarbetarsamtal idag. En tjej som är föräldraledig, men kommer tillbaka om en månad. Vi hade ett bra samtal. När vi promenerade hemåt från cafét frågade hon hur det gick med vår barnlängtan. (Hon vet sedan innan, har också själv varit där).

Oj, tänkte jag. Vad säger jag nu? Ett allmänt "- Vi försöker" eller som det är; att jag väntar på att få ta testet. Det blev det senare, men vad svårt det var. Det är helt ok att berätta att man är igång med hormoner, ska på ultraljud o.s.v. en just de här dagarna är så fyllda med skrock att det påverkar allt jag säger. På jobbet i övrigt har jag inte sagt ett ljud sedan jag i december berättade att vi var på gång med ett nytt försök.

För tänk om... Eller? Det måste ju vara Ok att säga som det är. På vägen tillbaka till jobbet upprepade jag för mig själv: "Något du säger påverkar inte hur det blir...något du säger påverkar inte hur det..."

Vilken resa detta är!

Värmlandstoppen minsann

På onsdag smäller det! Då går en av våra låtar upp som utmanare på Värmlandstoppen (av alla ställen). Det om något kan ju få en att glömma att det snart är dags för graviditetstest.

Emelie, som sjunger, hjälper oss just nu med att färdigställa några nya låtar, som vi hoppas kunna göra redo för "Svensktoppen nästa" senare i vår. (Förutom ära och berömmelse så skulle det vara roligt med lite tillskott i kassan med tanke på alla IVF:er, men jag vågar nog inte säga upp mig från jobbet än ha ha!)

Annars rullar det på. Måndag igen. Åka buss. Ha möten. Åka buss igen. Idag satt jag på en plats i bussen där det kändes som om hela innanmätet i min kropp skakade loss. Inte helt skönt med tanke på...

Jag hänger i alla fall i när det gäller sunda kostvanor. Inte så att jag helt slutat äta kolhydrater och socker, men absolut en skillnad. Även om jag hatar att må illa, så skulle även det vara välkommet om det bara var ett tecken på ni vet vad. Men man blir lite skrockfull. Vågar inte fundera på vad som är "normalt" och inte när det gäller kroppens reaktioner just nu.

Just nu är livet ett toabesök i taget. Och en musikutmaning att se fram emot för att skingra tankarna...

PMS-panik

Ja, så är det. Jag har PMS-panik.

Vanliga månader vet jag ganska väl när det börjar dra ihop sig till mens. Jag blir helt enkelt ganska retlig. Irriterar mig på sådant som annars går relativt obemärkt förbi. Blir ledsen, arg, orolig o.s.v.

Det som känns lite jobbigt är att det händer mig nu med. Jag gråter när jag inte når pingisbollarna under vår bordtennismatch. Fräser till när Magnus inte kommer direkt och sätter sig vid matbordet när vi ska äta. Ja sånt.

Magnus har dock en bättre approach än jag på det hela. Det som blir det blir, inget att oroa sig för nu. Han har ju rätt egentligen. Det som jag tror är PMS kan ju vara något annat. Och skulle det vara PMS så får jag nog tillfälle att vara ledsen över det när mensen väl kommer.

En vecka kvar till testet. Dagarna segar sig fram. Jag kan inte fatta att det bara är sju dagar sedan vi var över i Köpenhamn. Väntan. Och ett beslut. Jag ska ersätta PMS-paniken med ett inre lugn. I morgon innebär det bl.a. att ta den där promenaden i solskenet som vi såg en glimt av redan idag.

En stärkande promenad i en tid då allt fortfarande är möjligt.

Mellan värk och förhoppning

Dessa mellandagar då jag bara väntar på att tiden ska gå utan att det visar rött i trosan. Tickande minuter och timmar. Sakta, sakta på väg mot en möjlighet.

Ödesdagen är fortfarande en vecka bort - då det är dags för gravtest. En plötslig mensvärk tre dagar in skapar oro, men enligt Magnus (som kollar upp sånthär) så ska det vara normalt. Lite mysko tycker jag själv. Att värken inte kommer direkt utan först efter tre dagar...

Minsta kurr i magen, minsta lilla fis på tvären märker jag. Känner av, undrar. Vet ju inte hur eller om det egentligen kan kännas. Om det är bra eller dåligt. Försöker bara att inte stressa, att röra på mig lagom, äta bra och hålla tummarna för att det fäster.

Det här har varit veckan mellan värk och förhoppning...

En dag att minnas

På bussen till Lund satt vi längst fram och diggade till "I feel good" på chaufförens radio. Kan det bli en bättre start på dagen? Jag menar, att sätet längst fram var ledigt och att en låt som får det att spritta i kroppen spelas! ;-)

Idag skulle bli en bra dag. En möjligheternas dag. Idag fanns inget annat.

Bussen var i tid. Tåget var i tid. Inte mycket folk alls (kanske inte så konstigt klockan åtta en söndagmorgon). Vi kom till Norreport, tog promenaden till Kongens Nytorv och det obligatoriska stoppet på Baresso. Strax innan tio klev vi in på Stork.

En skön väntan. Lite vatten, bläddra i en av sagoböckerna som de har där. De som beskriver hur det är att växa upp med bara en förälder, eller två av samma kön. Eller att ha blivit till med hjälp av en donator. Fina böcker som jag hoppas jag får läsa för en liten.

Sen kom Liv och hälsade. Det var hon som skulle hjälpa oss med inseminationen. Hon pratade svenska, till Magnus lycka. (Han har inte riktigt kommit överens med danskan, värmlänning som han är.)

Vi blev visade till ett av rummen. Utanför varje rum sitter en liten figur, en slags symbol i stället för nummer. Vi var i pingvinrummet. Ännu ett tecken på att det kommer bli en fin dag (Magnus har en förkärlek för pingviner och jag fick en mjukdjurs-pingvin en gång när jag var sjuk. En kär vän numera.)

Liv berättade om proceduren, vad som skulle hända och hur det kanske skulle kännas. Hon sa att Magnus fick hjälpa till med själva inseminationen om han ville. Det var oväntat och lite pirrigt.

Så låg jag där på britsen (en sån där skön en, utan speciella hållare för benen). Liv var lugn och försiktig. Hon sa att sekretet vid livmodern såg fint ut (Ha, trodde aldrig att jag skulle bli glad över att ha fina ägglossnings-flytningar!). Plötsligt var det dags för Magnus att hjälpa till. Först kände jag att det var lite pinsamt att ha två personer samlade nedanför mina spretande ben, men Magnus sa sedan att allt han sett var sprutan han skulle använda. Och det var speciellt att han fick göra det. Befäste på något sätt att vi gör det tillsammans.

Själva inseminationen gick ganska snabbt, men sen fick vi rummet för oss själva, en filt över benen och Magnus kunde krypa upp vid mig på britsen. Där låg vi och försökte ta in det som hänt. Lite varma om kinderna. Jag vet inte om det var för att det faktiskt var ganska varmt, eller om det var en varm känsla som kom från inombords. Det var en smått fantastisk upplevelse. Om en halvtimme skulle spermierna ha hittat hela vägen till äggstocken och där lägga sig och vänta på ägget. Hur spännande som helst!

Så när vi ligger där blir vi plötsligt medvetna om musiken. Är det inte? Hrm. Låter som Tone Norum i "Allt som jag känner" fanns liksom i Bollywood-style. Det är någon slags indisk meditationspop som har precis samma melodislinga. Att få Tone Norum och Tommy Nilsson på näthinnan just här och nu var nog det mest oväntade idag.

Efter en stund kände vi att det nog var dags att kliva upp och vi sa adjö till Stork för den här gången. Förhoppningsvis behöver vi inte komma tillbaka, om ni förstår vad jag menar. Men jag trivs här. Alla vi mött har varit omtänksamma och vänliga. Så skönt.

Nu är det bara att vänta och hoppas att det fäster. Att det är blödningsfritt och ett positivt resultat om två veckor då det är dags för gravtest. En lite pirrig väntan. Men just idag, här och nu kan det inte vara bättre. Och det är just den känslan jag vill och behöver landa i. Att allt är möjligt. Och oavsett: - Det här är en dag att minnas.

Väntan på en väntans tid

Det är faktiskt lite ovant det här. Att inte först ha äggplock. Kanske därför som det känns så överraskande att det är dags i morgon (även om alla ultraljud och sprutor borde ha gett en liten ledtråd).

Insemination. Jag försöker undvika statistik just nu. Vill ju bara att det ska gå på detta försöket. Vill så gärna. Det är ju något nytt, något annorlunda. Så kanske...

Jag ska faktiskt tillåta mig att vara hoppfull. Att våga tro på detta försöket. Blir det sorg så kommer den, det behöver jag inte vara orolig för. Och det är kanske min tur att vara stabil. Trots hormonpåslag och stressigt jobb. Jag har lutat mig väldigt mycket på Magnus. Behövt, önskat, krävt att han ska vara klippan. I alla väder. Men det är ju inte så lätt för honom heller...

Att gå från gemensam IVF till donator ÄR ett stort steg. Man har ju från start trott att den eller de av motsatt kön man väljer att dela sitt liv med, är de man får barn med. Nu blir det inte så rent biologiskt, men fuck biologin! (Parden my french) Det är inte biologin man knyter an till, det är en annan människa. Den som finns nära. Vardagen. Livet.

För mig är det därför helt ok med donator, men just nu drabbar det ju inte heller mitt genetiska arv, så jag kanske inte ska vara den som avgör om det är jobbigt eller inte. Jag hade nog tyckt det var jobbigt om den dörren stängdes. Det vet jag. Men det tar vi en annan dag. För i morgon kliver vi på bussen 07:31 för att ta oss in till Köpenhamn. VI ska insemineras. Med förhoppning om att en ny tid väntar. En väntans tid.