Skrock, hopp och förbannad skrock

Höll ett medarbetarsamtal idag. En tjej som är föräldraledig, men kommer tillbaka om en månad. Vi hade ett bra samtal. När vi promenerade hemåt från cafét frågade hon hur det gick med vår barnlängtan. (Hon vet sedan innan, har också själv varit där).

Oj, tänkte jag. Vad säger jag nu? Ett allmänt "- Vi försöker" eller som det är; att jag väntar på att få ta testet. Det blev det senare, men vad svårt det var. Det är helt ok att berätta att man är igång med hormoner, ska på ultraljud o.s.v. en just de här dagarna är så fyllda med skrock att det påverkar allt jag säger. På jobbet i övrigt har jag inte sagt ett ljud sedan jag i december berättade att vi var på gång med ett nytt försök.

För tänk om... Eller? Det måste ju vara Ok att säga som det är. På vägen tillbaka till jobbet upprepade jag för mig själv: "Något du säger påverkar inte hur det blir...något du säger påverkar inte hur det..."

Vilken resa detta är!

" - Punkt 5: Lek med era barn"

- Tack för det tipset...(din okänsliga typ...)

Var på en fantastiskt rolig utbildning häromdagen. Om kreativitet och dess betydelse för individer, team och organisationer. Om att säga "ja, och" i stället för "nej, men". Om att alltid hitta tre lösningar på ett problem i stället för att sträva efter "det enda rätta svaret" och mycket mer. Jag kände mig, glad, inspirerad och nyfiken.

Tills den där listan på tips om hur du övar din kreativitet kom upp. Där sitter man i godan ro, ler lite för sig själv medan man antecknar vad utbildningsledaren tipsar om; "Sätt klockan på fel arm, välj en annan väg till jobbet, lek med dina barn..."

Så var jag där igen. Fast i min "ledsen-bubbla". Synen blir suddig i kanterna, jag blir frusen och får knottror på huden och ett svagt sus i öronen. "Lek med dina barn". Ja det hade jag gärna gjort "OM JAG HADE NÅGRA!!!" Det hjälpte inte att han sedan sa att man ju kunde leka med andas barn också, jag var redan där i känslan av ledsenhet, saknad och sorg. Det gick på två sekunder.

Ok, jag kanske inte kan vara hur känslig som helst. Livet går vidare. Barn och barnvagnar fortsätter att korsa min väg. Folk gnäller om sömnlösa nätter och skjutsande till träning runtomkring mig. Får ett, två och ibland tre barn sådär lätt och ledigt...och välplanerat. Har inte en tanke på att det inte är lika lätt för andra.

Och det är ju så den ser ut. Normen. Samhällets struktur. Att lätt kunna få barn är default (som Magnus skulle sagt). Och jag börjar bli så förbannat trött på det.

Det är därför jag väljer att prata om min situation, även om det känns obekvämt ibland (för mig och andra).
Det är därför jag inte längre använder  standardfrågan om barn och familj när jag träffar nya bekanskaper.
Det är därför som jag kommer att berätta om min känsla för utbildningsledaren när vi får utvärderingsformuläret från kursen.

Jag vet inte än om jag någonsin kommer att få barn eller inte. Men resan går vidare och kanske kommer jag sitta där och leka med mina barn i framtiden. Men jag ska aldrig ha det som exempel på en utbildning...

Jag vill bestämma själv

Häromdagen kom en kollega från en annan enhet in till mig för att stämma av en sak. Det var ganska snabbt gjort och jag tänkte väl inte mer på det. Satt vid datorn, med handen på musen. Då tar hon mig plötsligt på handen och säger:
- Jag beklagar. J-O berättade. Jag har varit igenom samma sak, så vill du prata så säg till.
- Tack, sa jag.

Vad skulle jag säga? Gesten var god och jag uppskattar att hon ville dela med sig av sin situation. Men jag har inte berättat för henne om min.

Visst inser jag att sådant här sprider sig. Det är ju inte så att jag är hemlig, men någonstans vill jag själv bestämma när, hur och till för vem jag berättar. Här hade tydligen min kollega, hennes chef, sagt ngt om mig. Det kändes obekvämt på något sätt.

Dagen gick och det var inte förrän på kvällen när jag kom hem, som jag kände att nej, detta är inte OK. Inte att mina chefskollegor sprider ut det till sina medarbetare. Så vad gör en ung kvinna till hennes 60-årige manlige kollega? Jo, morgonen därpå gick jag in till honom och sa hur jag kände. Han ursäktade sig faktiskt. Insåg varför jag tyckte så och höll väl med. Sen fattade jag aldrig om det verkligen var han eller en annan av hans medarbetare (en som sedan tidigare visste att jag skulle göra IVF) som hade sagt vad det handlat om. Jag hade varit ledsen den dagen, så jag förstår att folk som såg det blir nyfikna. Men ändå. De kan väl fråga mig i så fall. (Det vågar man antagligen inte - men att sladdra om det med andra går bra.)

Det är inte lätt att sära på arbete och privatliv. Och just barn och familj är tydligen sådant man får klampa in i helt utan eftertanke. Därför kan det kanske vara bra att visa en annan sida. Den som inte är så självklar idag. Som de som har sina barnbarns foto på kaffemuggen när vi fikar. Men någonstans vill jag ändå bestämma själv när det är ok att prata om det. Och när jag hellre låter bli...

Dessutom det dåliga samvetet

Så uppenbart vilket gungfly det är just nu. Hur allting verkligen går i vågor. Hur det ena dagen är helt Ok att se barn, höra om barn och prata med barn. Till att det nästa dag sitter en klump i halsen och en önskan om att dra ner rullgardinen och bara få vara ifred från världen.

Inte nog med att man tampas med alla dessa känslor kring IVF:en, till på köpet kommer det dåliga samvetet.  Dåligt samvete för att ännu inte ha träffat gymnasiekompisen som fick barn för ett par månader sedan...och som hunnit flytta till nytt hus sedan vi sågs sist. Eller för att inte umgås med sin systerson så som man kanske borde och förväntas. Dåligt samvete för att känna sig obekväm, både för att det gått så lång tid och för att faktiskt träffas.

Det är jobbigt att vara nära andras "familjelycka" just nu. (Just idag i alla fall.) Och det är också jobbigt att det känns jobbigt (om ni hänger med).

Ibland går det bra och då tänker jag att jag faktiskt får bjuda till. Att det får vara ok att stänga av de tankarna och hänga på snacket och sällskapet. Att det ibland får göra lite ont helt enkelt. Sånt är livet, typ.

Men kan det ibland vara ok att säga nej? Även om vi inte har setts på tusen år? Hur ok är det att pausa en relation? Tiden kommer ju inte precis tillbaka och man riskerar ju att missa många saker. Dåligt samvete igen...

Just idag väntar jag på mensen för att kunna komma igång med nästa IVF. För att preliminära planeringen på kliniken ska fungera. Just idag är det extra jobbigt med att känna pressen över hålla kontakten. Oro över nässpray, kommande försök och framtiden i största allmänhet tar överhanden och tränger sig på och breder ut sig som ett ovädersmoln en tryckande sommardag. (Var är sängen och den där rullgardinen att dra ner, när man behöver den?)

Vissa dagar är värre än andra. Kanske är det ok att säga nej de dagarna. De perioderna. För ett par veckor sedan hade det känts helt ok att träffas. Och om några veckor är det säkert så igen. Så även om mitt dåliga samvete lett till att det är jag som kontaktat för att träffas, är det ok att ångra sig? Att vänta?

Att låta vågorna lugna sig något...utan att det dåliga samvetet tar över totalt...

Att få välja sjäv

"Man saknar inte kon förrän båset är tomt." Jo, visst är det så många gånger. Att man glömmer bort att uppskatta det som finns idag, men sedan när saker och ting förändras upptäcker man hur bra det kanske var tidigare.

Som att kunna sova på morgnarna, ha egentid och bara ta ansvar för sig själv. Tiden innan barn.


www.hamaca.se

Som småbarnsförälder kanske det enda man vill är att få lite lugn och ro (och det är ju en del av den berömda "ingen dans på rosor" som jag också är medveten om). Som småbarnsförälder kanske man avundas de som inte är i den situationen just nu och gärna berättar för dem att de ska ta vara på tiden och de positiva aspekterna av tillvaron. Det kan man berätta för dem som har valt det själva.


Men visst, det gör jag. Både uppskattar egentiden, en bättre ekonomi och friheten det för med sig. Men det känns inte som samma sak när jag inte har haft ett eget val.

En småbarnsförälder har i de flesta fallen valt att bli förälder, med allt vad det innebär. Såklart är det svårt att på förhand förstå vad som kommer med det och det är klart att man behöver och ska få uttrycka trötthet och viss uppgivenhet i den situationen. Men man har gjort och kunnat göra ett val.

Om jag hade valt att inte binda mig, inte vilja skaffa familj, inte försöka bli gravid, då är det en annan sak. Då hade jag kunnat ta den dialogen och lyft fördelarna. För visst finns det fördelar. Absolut.

Men nu vill jag välja barn. Med allt vad det innebär. Jag vill gråta över att inte ha fått sova en blund under natten, bli irriterad på att alltid behöva plock upp mat och leksaker från golvet, känna rastlöshet över att inte få tid att läsa den där boken. Varför det? Jo, för att för fördelarna ju överväger nackdelarna för mig. Och då är det svårt att höra att jag ska uppskatta det jag har.

Det är klart jag uppskattar det jag har, det kommer jag alltid att göra. Men det är inte det jag behöver höra...