En dag att minnas

På bussen till Lund satt vi längst fram och diggade till "I feel good" på chaufförens radio. Kan det bli en bättre start på dagen? Jag menar, att sätet längst fram var ledigt och att en låt som får det att spritta i kroppen spelas! ;-)

Idag skulle bli en bra dag. En möjligheternas dag. Idag fanns inget annat.

Bussen var i tid. Tåget var i tid. Inte mycket folk alls (kanske inte så konstigt klockan åtta en söndagmorgon). Vi kom till Norreport, tog promenaden till Kongens Nytorv och det obligatoriska stoppet på Baresso. Strax innan tio klev vi in på Stork.

En skön väntan. Lite vatten, bläddra i en av sagoböckerna som de har där. De som beskriver hur det är att växa upp med bara en förälder, eller två av samma kön. Eller att ha blivit till med hjälp av en donator. Fina böcker som jag hoppas jag får läsa för en liten.

Sen kom Liv och hälsade. Det var hon som skulle hjälpa oss med inseminationen. Hon pratade svenska, till Magnus lycka. (Han har inte riktigt kommit överens med danskan, värmlänning som han är.)

Vi blev visade till ett av rummen. Utanför varje rum sitter en liten figur, en slags symbol i stället för nummer. Vi var i pingvinrummet. Ännu ett tecken på att det kommer bli en fin dag (Magnus har en förkärlek för pingviner och jag fick en mjukdjurs-pingvin en gång när jag var sjuk. En kär vän numera.)

Liv berättade om proceduren, vad som skulle hända och hur det kanske skulle kännas. Hon sa att Magnus fick hjälpa till med själva inseminationen om han ville. Det var oväntat och lite pirrigt.

Så låg jag där på britsen (en sån där skön en, utan speciella hållare för benen). Liv var lugn och försiktig. Hon sa att sekretet vid livmodern såg fint ut (Ha, trodde aldrig att jag skulle bli glad över att ha fina ägglossnings-flytningar!). Plötsligt var det dags för Magnus att hjälpa till. Först kände jag att det var lite pinsamt att ha två personer samlade nedanför mina spretande ben, men Magnus sa sedan att allt han sett var sprutan han skulle använda. Och det var speciellt att han fick göra det. Befäste på något sätt att vi gör det tillsammans.

Själva inseminationen gick ganska snabbt, men sen fick vi rummet för oss själva, en filt över benen och Magnus kunde krypa upp vid mig på britsen. Där låg vi och försökte ta in det som hänt. Lite varma om kinderna. Jag vet inte om det var för att det faktiskt var ganska varmt, eller om det var en varm känsla som kom från inombords. Det var en smått fantastisk upplevelse. Om en halvtimme skulle spermierna ha hittat hela vägen till äggstocken och där lägga sig och vänta på ägget. Hur spännande som helst!

Så när vi ligger där blir vi plötsligt medvetna om musiken. Är det inte? Hrm. Låter som Tone Norum i "Allt som jag känner" fanns liksom i Bollywood-style. Det är någon slags indisk meditationspop som har precis samma melodislinga. Att få Tone Norum och Tommy Nilsson på näthinnan just här och nu var nog det mest oväntade idag.

Efter en stund kände vi att det nog var dags att kliva upp och vi sa adjö till Stork för den här gången. Förhoppningsvis behöver vi inte komma tillbaka, om ni förstår vad jag menar. Men jag trivs här. Alla vi mött har varit omtänksamma och vänliga. Så skönt.

Nu är det bara att vänta och hoppas att det fäster. Att det är blödningsfritt och ett positivt resultat om två veckor då det är dags för gravtest. En lite pirrig väntan. Men just idag, här och nu kan det inte vara bättre. Och det är just den känslan jag vill och behöver landa i. Att allt är möjligt. Och oavsett: - Det här är en dag att minnas.

Från nervös, till panik, till något lugnare

Oj oj en sån pärs! I måndags skulle vi över till Köpenhamn för ultraljud nr 1.

Jag vaknade redan 03:00, nervös som tusan. På ett bra sätt, men ändå lite jobbigt. Nu var det inte bara pga det där stora, som kanske kan hända, utan jag blev nervös för om tåget skulle vara fullsatt, att jag skulle frysa ihjäl utan långkalsonger eller att de stängt av bron just den här dagen.

På stationen i Lund skulle jag ladda mitt kort och köpa duo-biljett över sundet. (Hur svårt kan det vara?) Hrm, jo ganska svårt om man lyckas få fram Hemköp-kortet i stället för VISA-kortet, glömmer bort vilken hand man har jojo-kortet i och samtidigt pratar med gäll, osammanhängande röst till sin stackars make som försöker behålla lugnet. Han får hålla vantar, väska och Hemköp-kort...och så rullar tåget in...

Jag springer iväg med biljetten. Stackars Magnus hänger som tur är med. Han har ju allt annat. Vi kommer på tåget, hittar en bra plats och är på väg...

Allt går bra och vi hinner t.o.m. ta en fika på nya stamhaket "Baresso" i korsningen Gothersgade/Store Kongensgade. Stämningen på Stork känns fortfarande bra, men det råder visst lite förvirring över vad vi ska göra (på det sättet är det vanskligt med mail fram och tillbaka). Jag fick i alla fall mitt ultraljud och det såg bra ut (eller som en schweizerost, som sköterskan sa). Men sen ville sköterskan Helene ha ett samtal i och med att vi valt insemination.(Nya papper att fylla i och viss väntan...)

Samtalet gick bra, Helene känns bra, min vikt lite mindre bra, men medicineringen verkar kunna lösa sig. Så absolut på plus som helhet. Så vi åker hem igen, fulla av hopp över att nu är det på gång. Då kommer mailet...

"Kära ni. Det var trevligt att pratas vid, men det verkar som om vi saknar en del prover..."

Där gick rullgardinen ner för mig. Nu hade vi ändå missat eller missförstått vad som behövdes tas. Vår svenska klinik hade faktiskt också missat sådant vi bett om, upptäckte vi, medan andra prover trodde vi inte behövdes tas, då vi tagit dem tidigare. Måndagskvällen var med andra ord panikkvällen.

Tisdag morgon, blev vi lugnade. Vi kan fortsätta med processen, men gärna komplettera med proverna framöver. Och det går ju att lösa, eller hur?

På fredag ska jag över för nästa ultraljud och då ska jag titta på proverna som behövs tillsammans med Helene. Så ingen panik längre med andra ord.

Det ska kännas att man lever... =)

Dagens skäms-dans

Oj, måste bara först berätta om dagens mest pinsamma händelse (skyller på fredagssprallighet). Jag och min man hade precis kommit hem från jobbet och han väntade på att en kille vi skulle köpa högtalare av skulle komma.

Jag fick ett ryck och började liksom sjunga och dansa i hallen. Inte snyggt och graciöst, utan mer en blandning av Riverdance-Loreen-mimare. (Jag gör sånt ibland.) Hittade på medan jag sjöng. precis när jag var mitt uppe i "kom in, kom in, så ska du få dina pengar" sa Magnus;
- Tänk om han kommer nu.

Det fick mig att titta mot dörren och visst. En tydlig skugga bakom glaset i dörren syntes (hur länge hade han stått där?) Jag fick skrattatack och rusade in i sovrummet där skämskudden kom väl till pass. Magnus, som ändå hade stått still där i hallen, fick öppna och fixa sina affärer på egen hand. Själv skrattgrät jag så tyst jag kunde. (Att komma ihåg: aldrig fjabbedansa i hallen när vi väntar besök) 

Nåväl...I övrigt känns det som om det kommer ordna sig. Öresundskliniken hjälper till med det praktiska. Visserligen kostar det, men vad gör man. Jag får köpa den där elcykeln till våren i stället helt enkelt. Skönt bara att veta att jag kommer att kunna göra mina prover och få mina recept utskrivna.

Så det kan ju vara värt en liten skäms-dans såhär på fredagskvällen.

Trevlig helg allesammans!

Det är bara att hoppa upp

Ah, dessa kontroller av äggblåsorna! Denna härliga position där man känner sig som mest till sin fördel! Detta tillfälle då vaginan bara är just en vagina, som är en bra väg in om man vill få ett snyggt ultraljud. Inget sexigt någonstans.

Jag försöker tänka på att hitta ett par strumpor som inte är alltför slitna när vi ska dit. (Som om det inte är penibelt nog att ligga där utsträckt som ett spretig par blomstjälkar - att ha skav på strumpan skulle bara bli för piiinsamt tänker jag... jag har inte sagt att det man tänker hos gynekologen alltid är logiskt.) Sen är det ju bra med ett par skor som inte är för bekvämt ingångna, dvs doftande. Man måste ju tänka på läkarn-stackarn, som har fötterna mina i lagom ansiktshöjd. (nej, jag har inte skorna kvar på mig när jag ligger där, men de doftar ju av sig...)


"Jag tror jag tar min blå gyndräkt idag..."

Det där med lång tröja för att behålla någon slags grace när man seglar fram bakom skynket och upp på stolen, den tiden är förbi. Nu är det "bara att snabbt kila fram och hoppa upp" som gäller. Något sånär graciöst, gärna sjunka ner lite extra. För tillgänglighetens skull.

Idag var det dags att kolla om sprutorna gett resultat. Efter vår traditionella promenad från Södervärn till kliniken, anmälde vi oss i receptionen och satte oss ner för att vänta. Ett par tre andra gjorde samma sak. Då, alltid där och då, blir jag toanödig. (Hrm...kommer det bli bättre eller sämre av att gå på toa och försöka klämma ut lite? Hinner jag innan det är vår tur? Varför låter det alltid så konstigt när man spolat i toaletten på det här stället?) Många tankar far genom huvudet, men jag bestämmer mig för att leva lite farligt och vänta med toalettbesöket. Snart är det väl ändå vår tur att komma in.

"Linda & Magnus, varsågoda." Hej hej säger vi och när vi satt oss tillrätta runt bordet i undersökningsrummet vet vi att det egentligen bara är formaliteter att samlas runt det där bordet. Att det egentligen bara är för mig att göra mig redo att hoppa upp. Jag går bakom skynket, viker snällt ihop byxor och trosor...och så snabbt upp på britsen. Sådärja, titta lite upp i taket medan ultraljudsmanniken kommer på plats, sedan kika på skärmen. Magnus får stå lite på sidan, nästan bakom skynket, och kika på skärmen han med. Nu ska det letas, räknas och mätas. Det verkar vara ok, för snart är läkarn nöjd och jag får hoppa ner igen.

Nu känns det som att det är viktigt att få på sig kläderna fort. Det blir som en liten tävling mellan mig och läkarn; Ska han hinna tvätta och sprita händerna innan jag fått ordning på gylf och bälte? Jaaa, jag vann! Jag tar med mig skorna bort till bordet och knyter dem där. Ändå ganska nöjd med hur det hela gick idag. (Inte förrän när jag är tillbaka på jobbet och ska gå och "pudra näsan" upptäcker jag att jag visst vänt trosorna ut och in. Räknas det som fusk om vi hade tävlat på riktigt i påklädar/tvätta händerna-OS?) 

Nåväl, jag är ju också nöjd med det vi fick se på skärmen. Det verkar läkarn också. Vi stämmer av lite kring läkemedel och processen. Vi börjar kunna det här, men det är alltid bra att kolla lite extra. Ifall ifall.

Om fyra dagar ska vi dit igen (same procedure as last time). Men den här gången hoppas jag kunna hålla trosorna rättvända när de ska på igen...

Har ni hört den om snigeln?

Har ni hört den där historien om snigeln som kom in på en bar och ville beställa ett glas vin?

"- Vi serverar inte sniglar här",  röt bartendern och plockade upp snigeln och kastade ut den på gatan. Två veckor senare så kommer snigeln in på baren igen. Och frågar:
"- Varför gjorde du så?"


Min man berättade denna roliga historia för mig idag. Och vad händer? Jo jag blir rörd och tårögd (såklart). Vet inte om det var hans röst, när han skulle säga snigelns replik, eller om det bara var empati för denna stackars snigel, som utlöste det. Magnus fick påminna mig om att det var ett ganska roligt skämt och att jag faktiskt skulle skratta och inte gråta.

Men tänk att under ett par veckors tid kämpa sig tillbaka, bara för att kunna ställa frågan varför den blev behandlad som den blev. Jo, det är rörande på något sätt. Och jag håller med snigeln. det var inte särskilt juste att göra så, utan en vettig förklaring.

För mig kom historien att handla om att inte ge upp. Inte ta skit och inte ge upp. Även om det tar tid. Och det känns i hjärtat.

Och om inte bartendern den här gången serverade det som snigeln ville ha, så vore hon eller han en hjärtlös typ. Eller hur!?