Dagen D & Den Där Magen

Idag är det dagen D. Eller dagen "BF" (som det tog ett tag för mig att förstå var förkortning för "beräknat födelsedatum". Har ni också märkt att det i alla yrken, sammanhang eller grupperingar skapas förkortningar som de som är inne i det förstår och slänger sig med, men som inte är helt enkla för andra att hänga med i).

19 december skulle det vara dags enligt ultraljudet. Men nu är det väl bara ca 4 eller 5% som föder på detta "BF". Och jag har haft på känn att det dröjer lite längre. Jag klagar inte heller. Idag är sista vattengympapasset och jag längtar faktiskt... efter bastu, viktlöshet och småprat med de andra som är med.

En annan bra anledning till att det inte blir idag är att jag lyckas få någon typ av förkylning igen - som hostan reagerar på såklart. Det är ju inte särskilt kul att behöva profylaxandas genom nästäppa precis...

Det var också barnmorskebesök idag. Magen verkar ha sjunkit lite. Gravitationen börjar ge draghjälp. 

Magen ja. Vad är det som gör att det är helt ok för andra att kommentera gravidmagar?!? Jag har bland annat fått höra "Är det säkert att du ska föda i december och inte i mars?" Oavsett om man känner sig enorm eller är kanske själv är orolig om det växer ordentligt, så kan man väl få ha sin mage i fred? Både i ord och fysisk beröring!

Jag råkar vara ganska nöjd med min mage (mest med innehållet förstås). Men att ofta få höra "Vad liten!" börjar bli lite småjobbigt. Kristina, vår barnmorska säger ju att det växer fint och vem vill inte slippa bristningar? Det är klart jag vill att det ska synas att jag är gravid, det är ju något jag är så otroligt glad för. Men det är också rätt trevligt när det inte är för tungt.

På vattengympan är det oundvikligt att se gravidmagar och kanske jämföra lite i smyg. Men mest är det roligt att det är så olika. Vi är ju olika kroppar från början! Och alla är fina och precis lagom på sitt sätt. Basta!

Nej, även om det är ungefär åtta timmar kvar av denna dagen D, så vågar jag nog påstå att det inte kommer ske i kväll. Men det kan ju faktiskt ske när som helst nu. Det gör den här julen lite extra nervös och pirrig. Bara att vänta och se om det blir köttbullar och Janssons hemma på julafton, eller som välkommen frysmat att ta fram i mellandagarna. Och du lilla liv i den där magen...även om jag längtar efter dig, så är det helt ok att du är kvar där inne ett litet tag till...säger din lite fega mamma. Din pappa däremot vill att du ska komma nu!

Tidsoptimisterna

Jag visste det! Jag skulle bett om en utskrift att få med mig hem direkt. Jag börjar ju gråta för mindre...

Det handlar om mitt ultraljud på Öresundskliniken. 11:10 skulle jag vara där. 11:30 gick sekreteraren förbi och bad om ursäkt för förseningen. "Men du kanske är van?" tolkade hon mitt hummande till svar. Ja. Tyvärr. (Men deeet gör inget, min arbetstid är inte lika mycket värd som er...) Missförstå mig rätt.Jag lägger gärna ner tid på det här, men ständigt återkommande förseningar är inget annat än dålig planering.

När jag kom in gick själva ultraljudet bra. Skönt. FP undrade vem han skulle maila resultatet till. Jag sa att det gick bra till mig så kan jag vidarebefordra redan under dagen. Jag sa att jag behövde det snabbt,eftersom jag utifrån det skulle få besked om fortsatt behandling. FP lovade att maila direkt.

Tyvärr har jag lärt mig den hårda vägen att det där "direkt" betyder något annat för en tidsoptimist. Vid två-snåret ringde jag och påminde. Jättejobbigt. Man är ju inte precis hormonstabil själv. Ville ju vara säker på att hinna. Det gick så långt att jag och Magnus var på väg dit för att få ut resultatet, men då hann det komma. Vi hann skicka till Stork och de hann svara.

"Allt ser bra ut. Fortsätt med dosen och boka in ett nytt ultraljud på torsdag..."

Ånej, inte igen! Just nu är jag mindre nervös för själva inseminationen och mer för förberedelserna innan. I alla fall när jag har med tidsoptimister att göra...

Slut på vanligt hyfs hos kliniken?

För fyra månader sedan sa läkaren på IVF-kliniken att vi skulle få tillbaka pengar i och med att vi avbröt behandlingen. (Hade köpt tre-pack, men efter första försöket och samtal med läkarna kom vi tillsammans fram till att det nog inte skulle gå så bra framöver heller.) Fyra månader med mailande och telefonsamtal, för att få veta hur mycket och hur vi får pengar tillbaka, där alla bara hänvisar vidare till varandra. Ingen kreditfaktura i sikte.

Då är vi ändå fortfarande "kunder" eftersom vi ska betala 6500kr för att få hjälp med prover och recept. Men att ge tillbaka pengar är visst inte lika viktigt som att begära in dem.

Varför ska det vara så svårt att få ett klart besked? Fyra månader!?!

För fyra veckor sedan var jag där och tog blodprov. Jag skulle ringa efter två veckor för att få besked och då även kunna be om att få provsvaren hemskickade (vet inte riktigt varför de inte bara kan skicka hem dom när de kommit...) Nåväl. Jag gav dem tre och en halv vecka, men när jag ringde kunde de ändå inte ge besked om alla provsvaren. Skulle kolla och återkomma.

Skulle något prov saknas eller behöva tas om, måste jag göra det nästa vecka, eftersom mensen närmar sig och vissa prover skulle tas i samband med den.
Hade ju varit v ä l d i g t trevligt att få de där provsvaren!

Ja, jag vet att det är PMS-dagar, men det är kanske det som behövs för att ryta till ordentligt. Det är ju egentligen riktigt sorgligt att plötsligt inte vara intressant att ha en bra kontakt med, eftersom vi inte kommer generera mer pengar till företaget. Men vanligt hyfs kanske hade varit på sin plats i alla fall. När jag hittills ringt har jag varit trevlig, vänlig, ställt frågor, men inte alls påstridig. Kanske dags att byta taktik...

Vårdens logik

Ursäkta, men jag förstår mig inte alls på vårdens logik. När man som jag inte haft en "husgynekolog", eller läkare för den delen, så känns det som en ogenomtränglig djungel att hitta och förstå vilken vård och vilka prover som är ok att få och vilka som verkar omöjliga.

Det är ju inte så att vi väljer Danmark för att det är så jäkla roligt att ta tåget över bron. Eller för att den danska kronan är ovanligt låg just nu. Vi gör det för att det verkar vara bästa chansen att få hjälp med barnlösheten. Jag blir ju för tusan inte yngre och ännu en vårdgaranti-väntetid på RMC och sedan kanske ytterligare väntan på donatorsperma vet jag inte om vi klarar.

Att det sedan var otroligt svårt att se att den möjligheten ändå fanns, är ju också intressant i sig. Jag känner mig inte dum, är ganska bra på att ta in information, att söka själv. Men när vi gjort våra tre IVF-försök, så pekade allt på att dörren där var stängd. Att vi var hänvisade till privat vård, eller donations-IVF i utlandet. Så nu står vi här, med ett behov av vissa blodprover, som verkar omöjligt att få.

Lite dumt att inte den danska kliniken kan ordna detta kan jag också tycka. Hade ju underlättat ganska rejält om de hade kunnat ta de prover de behövde.

Vi letar lite på forum och så och kommer säkert hitta en lösning. Jag betalar gärna, bara det blir möjligt att fixa. En äggledarundersökning har jag lyckats boka in i alla fall, det ingick tydligen i vården. Men det är ju inte sådana här bestyr man vill lägga sin tid och energi på precis. Skulle vara mycket trevligare att känna att det här tar den svenska vården hand om. Jag kan lugnt koncentrera mig på att hitta energi och kraft inför själva behandlingen. Att oavsett var jag behövt vända mig för behandlingen, så stöttar staten och regionen åtminstone med det praktiska runtomkring. Inte nog med att man får bekosta behandlingen själv efter tre försök (skulle vilja se någon annan sjukdom behandlas så), man får kämpa i ständig motvind dessutom.

Vårdens logik är inte helt logisk helt enkelt.

Min syster ska ha barn

Min syster ska ha barn. Igen. Lätt som en plätt går det också. Bara att bestämma sig, så händer det. Tänk att t.o.m. kunna tänka på att planera in så att reglerna för ersättning hos försäkringskassan blir så förmånliga som möjligt.

Jag förstår att det kan vara lite svårt att berätta. Hon försöker verkligen sätta sig in i och ta hänsyn till min situation. Det är snällt. Hon ville att vi skulle ta en lunch ihop, men inte förrän vi var på väg därifrån, berättade hon att det var dags för en liten till. Grattis, sa jag och var ju glad för hennes skull. Men ganska tom inuti. Med tanke på den uppförsbacke mitt eget liv är i just nu är nog inte det så konstigt.

Försökte förresten följa debatten som varit efter artiklarna i media. Men jag blev bara så illa berörd av vissas kommentarer om ofrivillig barnlöshet att jag inte ens kunde skriva ett argt blogg-inlägg. Jag tror dock att detta ses som en kvinnofråga och kvinnofrågor har aldrig setts med särskilt blida ögon. Man säger att det handlar om att vi tror att det är en rättighet. Tvärt om. Det är ju en rättighet för alla andra och hela samhällsstrukturen bygger på föreställningen om barnfamiljen. Den om att alla kan och vill "skaffa" barn. Det är en rättighet för de som kan. T.o.m. för dem som missköter, misshandlar och våldtar sina egna barn. Det skapar inte lika många upprörda kommentarer till nyhetsartiklarna som en önskan om barn gör. Är inte det konstigt?

Min syster ska ha barn och jag vet inte när eller om jag får en chans till samma sak. Blödde lite idag. Kanske kommer menscykeln igång igen så det kan bli dags att försöka på nytt. Om jag orkar. Om vardagen håller ihop. Svårt att veta just nu.

Jag vill bestämma själv

Häromdagen kom en kollega från en annan enhet in till mig för att stämma av en sak. Det var ganska snabbt gjort och jag tänkte väl inte mer på det. Satt vid datorn, med handen på musen. Då tar hon mig plötsligt på handen och säger:
- Jag beklagar. J-O berättade. Jag har varit igenom samma sak, så vill du prata så säg till.
- Tack, sa jag.

Vad skulle jag säga? Gesten var god och jag uppskattar att hon ville dela med sig av sin situation. Men jag har inte berättat för henne om min.

Visst inser jag att sådant här sprider sig. Det är ju inte så att jag är hemlig, men någonstans vill jag själv bestämma när, hur och till för vem jag berättar. Här hade tydligen min kollega, hennes chef, sagt ngt om mig. Det kändes obekvämt på något sätt.

Dagen gick och det var inte förrän på kvällen när jag kom hem, som jag kände att nej, detta är inte OK. Inte att mina chefskollegor sprider ut det till sina medarbetare. Så vad gör en ung kvinna till hennes 60-årige manlige kollega? Jo, morgonen därpå gick jag in till honom och sa hur jag kände. Han ursäktade sig faktiskt. Insåg varför jag tyckte så och höll väl med. Sen fattade jag aldrig om det verkligen var han eller en annan av hans medarbetare (en som sedan tidigare visste att jag skulle göra IVF) som hade sagt vad det handlat om. Jag hade varit ledsen den dagen, så jag förstår att folk som såg det blir nyfikna. Men ändå. De kan väl fråga mig i så fall. (Det vågar man antagligen inte - men att sladdra om det med andra går bra.)

Det är inte lätt att sära på arbete och privatliv. Och just barn och familj är tydligen sådant man får klampa in i helt utan eftertanke. Därför kan det kanske vara bra att visa en annan sida. Den som inte är så självklar idag. Som de som har sina barnbarns foto på kaffemuggen när vi fikar. Men någonstans vill jag ändå bestämma själv när det är ok att prata om det. Och när jag hellre låter bli...

Fantastiska Familjära Falkenberg

Så var semestern slut och det är dags att komma in i vardagslunken igen - och förhoppningsvis också ta upp bloggandet lite mer regelbundet.

För egen del har det blivit mycket häng hemma, en del med kompisar och släkt. Vi har också hunnit med Springsteen och Göteborg, plus ett slags husbilsäventyr i Småland.

Där i husbilen tog jag tillfället i akt att läsa turistbroschyrerna som fanns till hands. Och jag hittade en fantastisk annons från Falkenbergs kommun. Man har säkert en god tanke och att de har gjort en tydlig målgruppsanalys kan ingen betvivla. Nejdå. Här är det barnfamiljer (köpstarka såklart) som ska njuta av den där härliga blandningen av stad och natur, av livskvalitet för föräldrarna och barnen. Alla vill ju sina barn väl, det vore till och med alldeles för grymt att vägra dem att växa upp i Falkenberg...

Hur mycket Rosanna i annonsen själv fått välja sina ord och hur mycket PR-byrån styrt, är jag inte rätt person att svara på. Men någon har i alla fall valt att lyfta upp just detta: "Magen är stor nu och det är så fantastiskt att känna bebisen röra sig och tänka att snart blir jag och min man en familj." Kul för er...

Rosanna blir inte bara en familj tack vare barnet, hon vill ta med det ut i naturen just runt Falkenberg, leka med det i skogen, plocka bär, bla bla bla (Inte en chans att pappan hinner få vara föräldraledig här inte).

Ja ja, jag har ju inga planer att flytta till Falkenberg ändå. Borde väl inte bli så upprörd och är kanske inte det heller egentligen. Det här är vardag, normen, målgruppen. Man är van.

Men det är ta mig tusan en sak som irriterar mig! Jag och  Magnus är ju också en familj redan nu. Med eller utan barn! I min familj finns även mina föräldrar, syskon och syskonbarn. Jag är inte ensam bara för att jag inte blivit gravid själv än. Singelhushåll och hushåll utan barn kan vara minst lika köpstarka, kreativa och entreprenörsdrivande som den klassiska kärnfamiljen. Om inte mer...

Så kära Falkenbergs kommun, jag kanske kommer och hälsar på en weekend eller två. Men jag tror inte att jag kommer att hitta det jag verkligen söker här. Även om ni lovar det i er fantastiska familjära annons.

"Ni bara måste barnanpassa menyn"

Idag när satt jag på Café Element och jobbade, kunde jag inte undgå att höra en viss konversation mellan ett par gäster och personalen.

Gästerna - mamma, pappa, två små barn -  skulle äta en typ av lunch såhär vid 11-snåret och undrade vad det fanns för barn-anpassad mat på menyn. Personalen berättade att det som fanns var det på tavlan (smörgåsar, pajer, pasta, pannkakor, sallader - typisk café-mat helt enkelt)  - men att de t.e.x kunde göra smörgåsar som föll barnen mer i smaken. Först var det något om saltad mat som diskuterades, sedan sa mannen att "Ni kan väl mosa cannelonin så att det passar bättre" och kvinnan i familjen sa med eftertryck, (inte en, inte två, utan tre gånger) att "Ni bara måste barnanpassa menyn".

Ursäkta? Varför det? För att ni inte orkar mosa maten själva till ungarna? Måste alla fik och restauranger vara anpassade för barn? Vet ni inte att Malmö faktiskt mest består av singelhushåll, kanske ska det kunna få vara normen för en gångs skull! På nåt café i den här stan!

Jag vet inte varför jag blev så provocerad. För att de stod där med två barn, jovisst, det kan ha något med saken att göra. Men framförallt för att de tog det som så självklart att allt skulle vara anpassat för deras guldklimpar.

Visst är det trevligt att kunna ta med barnen ut och det kanske jag själv skulle vilja i framtiden. Och det är klart, om man inte efterfrågar något, så kan det inte bli förändring. Idag tar vi för givet att det finns glutenfria alternativ eller något för den som är vegan. Kanske inte mer än rätt att även barnanpassa fullt ut...

Jaha, så var det med den irritationen. Jag kan ha överreagerat lite. Läste in egna fördomar i händelsen. Men... förresten. Jag tycker ju faktiskt att barnfamiljer får för stor plats i vissa sammanhang. Framförallt med tanke på att de inte är i majoritet egentligen. Och det handlar ju inte ens om alla barnfamiljer, utan de med tillräcklig makt att kunna ställa krav. De som har råd och livsstil att sätta sig på café en måndag. (Jag vet, det har jag ju också, fast utan det där med barn då...) Jag tycker att det är irriterande när jag får känslan av att mammorna och papporna tar saker (typ barnafödande) för givet och att allting kretsar kring just deras egna ungar. Det har jag tyckt även innan jag visste att jag skulle bli ofrivilligt barnlös.

  

Själv tycker jag det är ganska skönt att kunna ta en latte i lugn och ro. Jag tycker att det är helt ok att mosa min egen mat. Jag kommer inte heller förvänta mig full service överallt. Beställer inte kött på en vegetarisk restaurang, inser att ett café mest kan erbjuda paj, mackor och sallader. Det är ju liksom deras koncept. Jag hoppas dessutom att jag, om jag hamnar i en liknande situation, föreslår och inte kräver.

Det blir så mycket bättre stämning då...

Ett lyxproblem?

Idag sa vår HR-chef att förvaltningen stöttar min och kollegans önskan om att arbetsgivaren ska:
1. Kunna godkänna bruttolöneavdrag för IVF-behandling
2. Ge en god förklaring till varför inte, om det är svaret

Lite lagsnack:
Det finns möjlighet för arbetsgivaren att skattefritt bekosta privat vård och sedan göra ett bruttolöneavdrag för arbetstagaren. 11 kap. 18 § inkomstskattelagen (1999:1229, IL)

På Magnus IT-företag var detta inget problem när det gällde IVF. De hade insikt i att IVF-behandling faktiskt är ganska vanligt och flera kollegor har redan kunnat använda sig av stödet. Nu också Magnus, eftersom vi inte har några fler försök kvar inom den offentliga sjukvården.

Men jag då? Som jobbar hos Malmös största arbetsgivare? Nej. Inte. Nada. Jag fick inte heller riktigt svar på varför.

Då kom misstanken krypande, att de som sitter i arbetsgivarpolitiska utskottet nog inte själva är en del av statistiken, som säger att vart femte par har svårt för att bli gravida. Jag tror faktiskt inte att de har insikten. Om hur vanligt det är. Och om hur det känns - i hjärtat och i kroppen - att vara i den situationen. Samtidigt som man ska vara en fungerande kollega och medarbetare på jobbet.

På andra möten oroar man sig över att det föds för lite barn. Vem ska ta hand om alla kommande pensionärer? Hur ska välfärdssystemet överleva? Rent samhällsekonomiskt skulle fler offentliga IVF-behandlingar säkert återbetala sig i slutändan. Men det är nog en regeringsfråga...

Nåväl, en annan nöjer sig ju inte med ett så dåligt svar, så tillsammans med kollegan gjorde vi en skrivelse till vår förvaltning - med hopp om att få deras stöd att ta frågan vidare. Och den milstolpen kom idag.

Är detta ett lyxproblem? Handlar det bara om pengar? (frågade hon retoriskt, fast nog alla visste vad hennes svar skulle bli) Nej, nej och åter nej. Vid Jupiter! Det handlar om att bemötas med förståelse och omtanke. Att känna att jobbet bryr sig om det som händer i det privata, eftersom de två hänger ihop. Att se vad personen går igenom. Att bidra med det som är möjligt. Det är lika mycket en symbolfråga som ett ekonomiskt stöd.

Att skylla på administrativa kostnader (ja, jag har fått höra det) kan ni fetglömma! Med rikskuponger går det bra. Eller bilparkering. Och så vidare.

Vi har ju redan börjat vår privata behandling, så kanske får inte jag nytta av denna möjlighet. Just nu. Men det finns ju andra. Säkert många andra.

Alla dessa goda råd

Har ni också fått dem? Klart ni har.
Alla dessa goda råd på vägen. "Slappna bara av, så plötsligt händer det" (är väl inte med i en Triss-reklam för tusan!) eller "Skaffa hund". Den bästa hittills har nog varit: "Låna en bebis, när jag var bebis lånades jag runt till släktingar som hade svårt att bli gravida och sedan blev de gravida".

Det är inte mina vänner som själva har gått igenom IVF som ger råden. Nej det är alla andra. (Inte precis alla, men många) De som visserligen kanske inte lyckades bli gravida på första försöket, men som blev det månaden efter.

Okej, jag förstår att det kan vara svårt att veta vad man ska säga. Att man menar väl och vill muntra upp. Kanske ge exempel från något man själv stött på. MEN JAG BEHÖVER INGA GODA RÅD!!!

Jag och Magnus vet vad just vårt problem är (så mycket man kan veta). Vi gör det vi behöver göra för att underlätta för graviditet - tro mig. Vi frågar när vi inte vet, vi träffar vår fantastiska kurator Marie, vi äter rätt, motionerar, tar hand om oss och varandra. (Vi kan visserligen ge varandra goda råd, men det räknar jag nog mer som en del av vår egen process, även om jag själv skulle kunna lära mig att hålla tyst även där ibland.)

Det allra allra bästa, som räcker så långt, är en enkel kram. Fysiskt när vi ses, eller virtuellt. Behövs inget annat. Inga berättelser om andra som lyckats bara de började tänka på annat. Inga goda råd. Bara känslan av omtänksamhet och vetskapen om att det finns någon som ibland tänker på oss är allt som behövs för att hjärtat ska värmas på ett gott sätt.

Spara tipsen tills det är dags att välja blöjsort, dagisplats eller fritidsaktiviteter. Tack.

För det som inte blev

Vissa börjar skriva när de först försöker bli gravida. Eller under första försöket. Vissa kan berätta om babylycka efter bara en eller ett par gånger med IVF. Andra får nöja sig med insikten om att det inte kommer att gå. Någonsin.

För mig har det femte försöket precis visat att det inte blev någon befruktning. Inte ens ett embryo att föra tillbaka. Abrupt slut bara. Och tomhet. Denna förbannade tomhet.

Jag vill vara arg. På alla de som så käckt pratar om hur de bara "skakade kalsongerna, så råkade det bli barn". På de som föder barn och sen skiter i att ta hand om dem. På de som kommer med sina "goda råd" (råd som står mig upp i halsen). På de som är helt vanliga föräldrar - de som egentligen inte gjort någonting, men som har något jag önskar att jag hade. Jag vet att det inte hänger ihop egentligen. Deras och mitt. men jag vill ändå vara arg.

Jag funderade länge om jag verkligen skulle "outa" mig i det offentliga såhär - att skriva en blogg om IVF:en. Men nu har jag börjat. Har redan varit igenom mycket, så det blir nog en del bakåtblickar. Jag har funderat på om jag bara skriver för mig själv - då hade jag ju kunnat öppna ett word-dokument och sparat det på datorns hårddisk. Men jag valde såhär ändå. Kanske för att visa att allt inte är som det verkar. Kanske för att eventuellt ge styrka till andra. Eller insikt till de som inte riktigt vet. Eller förstår. Eller tror att det är så lätt.

Och sen skriver jag för er, små fjabbar. Som jag hoppats på. Varje gång. Längtat efter och haft känslor för, redan när ni bara var små celler. För er som aldrig blev, men också för er som kommer. Hoppet är det sista som överger en människa, så även för mig. Även om det just nu är tufft. Så förbannat tufft.