Ett lyxproblem?

Idag sa vår HR-chef att förvaltningen stöttar min och kollegans önskan om att arbetsgivaren ska:
1. Kunna godkänna bruttolöneavdrag för IVF-behandling
2. Ge en god förklaring till varför inte, om det är svaret

Lite lagsnack:
Det finns möjlighet för arbetsgivaren att skattefritt bekosta privat vård och sedan göra ett bruttolöneavdrag för arbetstagaren. 11 kap. 18 § inkomstskattelagen (1999:1229, IL)

På Magnus IT-företag var detta inget problem när det gällde IVF. De hade insikt i att IVF-behandling faktiskt är ganska vanligt och flera kollegor har redan kunnat använda sig av stödet. Nu också Magnus, eftersom vi inte har några fler försök kvar inom den offentliga sjukvården.

Men jag då? Som jobbar hos Malmös största arbetsgivare? Nej. Inte. Nada. Jag fick inte heller riktigt svar på varför.

Då kom misstanken krypande, att de som sitter i arbetsgivarpolitiska utskottet nog inte själva är en del av statistiken, som säger att vart femte par har svårt för att bli gravida. Jag tror faktiskt inte att de har insikten. Om hur vanligt det är. Och om hur det känns - i hjärtat och i kroppen - att vara i den situationen. Samtidigt som man ska vara en fungerande kollega och medarbetare på jobbet.

På andra möten oroar man sig över att det föds för lite barn. Vem ska ta hand om alla kommande pensionärer? Hur ska välfärdssystemet överleva? Rent samhällsekonomiskt skulle fler offentliga IVF-behandlingar säkert återbetala sig i slutändan. Men det är nog en regeringsfråga...

Nåväl, en annan nöjer sig ju inte med ett så dåligt svar, så tillsammans med kollegan gjorde vi en skrivelse till vår förvaltning - med hopp om att få deras stöd att ta frågan vidare. Och den milstolpen kom idag.

Är detta ett lyxproblem? Handlar det bara om pengar? (frågade hon retoriskt, fast nog alla visste vad hennes svar skulle bli) Nej, nej och åter nej. Vid Jupiter! Det handlar om att bemötas med förståelse och omtanke. Att känna att jobbet bryr sig om det som händer i det privata, eftersom de två hänger ihop. Att se vad personen går igenom. Att bidra med det som är möjligt. Det är lika mycket en symbolfråga som ett ekonomiskt stöd.

Att skylla på administrativa kostnader (ja, jag har fått höra det) kan ni fetglömma! Med rikskuponger går det bra. Eller bilparkering. Och så vidare.

Vi har ju redan börjat vår privata behandling, så kanske får inte jag nytta av denna möjlighet. Just nu. Men det finns ju andra. Säkert många andra.