En tanke om tingens vardande

I morse fick jag bara en filosoferande tanke, sådär i förbigående, men som jag inte kunde låta bli att dra på munnen åt.

Det började som så ofta i dessa tider med att jag läste runt på facebook - detta skyltfönster man visar upp mot omvärlden för att berätta om sitt liv. Där kan man ta del av stort och smått, högt och lågt från sina vänner, ofta är det mycket roande. Ibland kanske det inte är tänkt att vara roande, men blir det ändå.

Ofta finns det kommentarer från barnföräldrar om deras små guldklimpar, som hittar på än det ena och än det andra. Gulligt (...sa hon med sammanbiten röst och en grimas som nog skulle likna ett leende, men som mer blev till ett fladdrande i ena mungipan... nädå, så farligt är det inte). Den här gången hade två småttingar (en kille och en tjej) lekt ihop och gullat och delat ut kramar till varandra till föräldrarnas förtjusning. Inte nog med det, tydligen hade dessa små liv, som ännu inte kan prata ordentligt, tänkt på varandra hela kvällen (hur man nu vet det).

Tänk om en av dem, eller varför inte båda, är gay? Det är visserligen helt ok att krama det motsatta könet även då, men frågan är om föräldrarna hade skrivit på samma sätt om det varit två barn av samma kön som lekt och kramats ihop?  Normen för hur saker och ting (och människor) ska vara finns med redan från första andetaget i ens liv. Kille gillar tjej, tjej gillar kille. Rosa och blått. Busa och leka fint. Ta för sig och vänta och längta.

Nej, nej,nej, jag klankar inte ner på att pojkar och flickor kramas, eller att föräldrar tycker det är gulligt. Jag kunde bara inte låta bli att peka på att den där lilla normen som petar in oss i ett fack finns överallt och alltid runt omkring oss.  

Det går inte alltid att värja sig och man kanske inte heller ska bli obstinat. Men ibland är det faktiskt riktigt uppfriskande att bara filosofera lite över tingens vardande.

Över andras barn då, eftersom jag inte har några egna. Jag vet...

PS: Hittade förresten en artikel i Barometern om det där med könsroller:  http://www.barometern.se/bonus/konsrollerna-startar-tidigt(1064907).gm

Bara teori och ingen praktik

Har varit till Stockholm tur & retur. Jag är med i ett nätverk för kvinnor och jämställdhet inom transportsektorn och det var årsmöte med tillhörande seminarium. Inspirerande och intressant.

På middagen som följde, kretsade samtalet naturligt nog kring kvinnors och mäns olika möjligheter att delta i och påverka samhället. För att förtydliga - det handlar inte om att man ska behöva bli så lika som möjligt. Tänk i stället: "ge ditt barn 100 möjligheter i stället för två",  Och att tankar och erfarenheter ska värderas lika.

Kvinnorna vid mitt bord hade - förutom sin teoretiska kompetens - personliga erfarenheter. De hade ju både ett, två och fem barn att relatera till! Jag, jag har bara teorierna. Ingen praktik.

Mer än mina egna erfarenheter och upplevelser förstås. 

Jag kan tänka mig, att om jag får barn, kommer jag säkert att trilla i fallgropar på vägen för jämställdhet. Men jag kommer också försöka skapa något mer. Fler alternativ både för en kille och en tjej. Det känns lite surt att ännu inte ens få chansen.

Det blir ju lätt lite ihåligt att diskutera sådana här frågor när det är som det är just nu. "Det är ju lätt för dig att säga, som inte själv har barn." Jo, men jag vill ju ha egna barn! Jag vill anta utmaningen att låta en flicka utveckla äventyrslusta och en pojke att gråta - om det är det de vill.

Men tills vidare får jag nöja mig med att diskutera. Och inspireras av andra.

Och vänta...