Underbara underliga ultraljud

Den 25 juli är min födelsedag. Det var på något sätt passande att vi fått tid till vårt första ultraljud just då. Äntligen skulle den här graviditeten bli på riktigt, det hade jag läst i böckerna om barn och födslar. Det var nu vi skulle få det där beviset att det faktiskt finns en annan liten människa inui mig. Något som hjärtljuden visserligen en månad tidigare bekräftat, men som fortfarande var väldigt, väldigt overkligt.

Jag var nervös. Magnus sa att han var lite nervös han också. Det är ju inte bara en "Hej, här är jag"-föreställning. Det handlar om att barnmorskan ska kolla att allt är Ok, sjukdomar eller missbildningar kan upptäckas. Vi har inte gjort något sk KUB-test, så detta var verkligen första mötet på många sätt.

I väntrummet hade jag klart minst mage. De kvinnor som var där samtidigt var betydligt längre på väg, en stackars tjej satt t.o.m. med något som lät som förvärkar. Jag bläddrade lite förstrött i en Amelia med barntema och blev som alltid så förundrad över hur oupplyst även denna typ av media är när det gäller ofrivillig barnlöshet. Det var "skaffa barn" hit och "planera barn" dit. Jotack, jättekul!

Men så var det äntligen dags. En barnmorska kom och visade oss in i undersökningsrummet. En TV på väggen rakt framför mig, Magnus i stolen bredvid. En stor blöt klick gelé på magen, så var vi igång. Och där! Visst var det väl!? Jo där var det! På riktigt. En sprattlande hand. En ryggrad. Ett ben i vädret (om man kan ha något i vädret inuti en livmoder). Ett bultande hjärta...

Barnmorskan gick systematiskt igenom det lilla livet, skulle kolla att allt så OK ut. Jag kom på mig själv med att hålla andan, djupt koncentrerad på allt sköterskan sa och gjorde. Var det verkligen OK? Såg det bra ut? Är den lilla krabaten på bilden verkligen vårt barn? Det var sånt fokus att känslorna av verklighet och glädje inte riktigt landade när vi var där. Det var fortfarande för otroligt för att vara sant. Hela grejen är ungefär som att börja tänka på var universum slutar. Man blir lite knäpp helt enkelt. Denna "Alien"-upplevelse av att se en annan varelse inuti sig själv är lite samma sak. Tycker inte alls det är så "naturligt och självklart" som många vill påstå. Inte för att jag inte vill, vi har ju kämpat i flera år för detta! Jag säger bara att det känns lite, lite konstigt.

Efter ett tag var sköterskan nöjd med mätningarna, hon ville bara få en profilbild också (var det så att vi skulle få ett minne med hem, tro?) men se det ville inte den lilla människan, som låg i en helt annan position där inne. Sköterskan tryckte och bökade med ultraljudsmunstycket (där jag kände att det mest satte igång en okontrollbar rörelse av magdaller, som ihte kändes helt bekvämt). Men det blev ingen profil. Därför (hoppas det bara var därför) bokades vi in på ett nytt ultraljud om en månad.

Det var först på kvällen det började sjunka in. Vad vi egentligen hade sett. Bilden av en arm och ett ben som sprattlar till och den med ett bultande litet hjärta, kom fram och etsade sig slutligen fast som en inre film. Hej lilla du! Du finns ju faktiskt. Du växer och gör dig redo för livet här ute. Du är vår och du är så välkommen. Och jag längtar något otroligt!

Kärlek vid första hjärtslaget

Tisdagen den 25 juni var en stor dag. Det var dagen då jag kände kärlek vid första hjärtslaget...

Det var barnmorskebesök för att ta de där evinnerliga blodproverna. Vi hade ju provat förra gången utan att en endaste bloddroppe kom ut (mina blodkärl gillar tydligen att rulla iväg och gömma sig när väl nålen kommer). Jag kan meddela att resultatet blev precis samma idag. Fyra stick senare fanns det inga blodfyllda rör att skicka till labbet. Det blir till att prova igen på vårdcentralen nästa vecka. Men, men...det var inte därför dagen var speciell.

Magnus satt i väntrummet vid provtagningsförsöken, men sen tog också han plats hos mig och  vår barnmorska Kristina. Vi skulle nämligen få lyssna på hjärtljuden. Kristina sa att det kanske bara var 60% chans att lyckas höra något, det berodde på hur fostret låg. Hon satte på apparaten och lät den glida över nedre delen av min mage.

Och direkt hörde vi det. Höga, snabba hjärtslag, som ett litet skenande ånglok. Och då var det som om fem år av längtan, hopp, tårar, uppgivenhet och oro sköljde iväg i en mäktig flodvåg. Tårarna kom, samtidigt som jag försökte ligga stilla och vara tyst för att höra hjärtjuden. Gick sådär kan jag säga. Detta lilla liv inne i mig. Det var verkligt. På riktigt. Jag fick tag på en hand (visade sig vara Kristinas) och kramade den så hårt att det måste ha gjort ont. Plötsligt hördes som ett litet plupp och ljuden tystnade. Kristina sa att vi hade hört att bebisen vänt sig och antagligen gömt sig lite längre in. Vid ett ytterligare tillfälle hörde vi hjärtslagen, sen var det svårare att urskilja. Men Kristina sa att hon var jättenöjd med det hon hört.

Jag har aldrig känt en sådan direkt kärlek som jag kände när jag hörde de snabba hjärtslagen. Och det var ändå bara ljud! Jag blev inte mig själv på hela dagen. Grät på toan efteråt, grät på väg till bussen...grät fast jag inte var ledsen. Jag var bara så otroligt överväldigad.

Jag kan rent teoretiskt förstå att jag säkert var mer spänd inför detta än vad jag själv trott. Att när vi fick höra hjärtat slå där inne, blev översköljda av en otrolig lättnad. Men denna omedelbara kärlek hade jag inte kunnat förbereda mig på. En kärlek jag hoppas kommer att få möjlighet att växa. Du, lilla spirande liv. Du har haft min kärlek från första hjärtslaget...

Inskrivning

Så vågade jag äntligen boka in mig på inskrivning hos barnmorska. Jag vill ju inte gå omkring och vara skrockfull; att om jag gör detta så kanske det där sker. Vill köra på medan hoppet ännu finns!

I fredags tog vi oss ut till Sankt Lars-området i Lund, jag och Magnus. För att besöka Kristina på Admira kvinnohälsa. Det var en märklig känsla att sitta där i väntrummet. Nog för att vi har varit i många väntrum de senaste åren, det är inte det. Men nu var det ju för något annat. Nu är vi ju faktiskt gravida.

Mötet var jättefint. Kristina visade sig vara både lyhörd, lätt att prata med och verkligt stöttande (är glad att jag gick på magkänslan när jag valde barnmorskemottagning). När jag uttryckte oro över min vikt fick jag inga förmaningar, utan bara pepp. Hon gjorde inte så stor grej av det och det är jag så tacksam för. Vi pratade om IVF-bubblan och om att våga släppa loss och vara glada i nuet. Blir det sorg så blir det den blir inte mindre för att vi inte gläder oss nu. Det tål att tänka på...

När vi gick därifrån kom tårarna. Jag kunde liksom inte hålla tillbaka dem. Jag var bara så glad för att äntligen få vara här och för att det kändes så bra att ha valt just denna mottagningen. Jag tror inte jag riktigt hängt med i vad som hänt. Att vi faktiskt kommit så här långt och att vi nu får vara med om alla dessa förberedelser som ska till (och som jag allt är lite nervös inför). Overkligt på något sätt.

Men nu är inskrivningen klar, och även om jag direkt känner oro när jag inte känner mig helt illamående, så vill jag verkligen leva och njuta av nuet. För just nu, vad jag vet, är vi ju faktiskt tre...