Av och till

Av och till tror jag att jag känner av graviditeten. Av och till tror jag att jag inbillar mig det hela. Jag mår som bäst när jag känner mig lite lätt illamående (jag som hatar att kräkas). Men det som jag gillar med det är att det är ett tydligare tecken än att känna ingenting. Och jag vill ju inte känna ingenting.

Jag drar mig lite för att ringa barnmorskan. Jag är ju fortfarande i de där känsliga veckorna som kan ta ett abrupt slut. Tänk om jag låter tankarna och förberedelserna skena iväg med mig? Tänk om jag börjar berätta det för vänner och kollegor och sen blir det inget? Jag är lite skraj faktiskt.

Min chef kom in idag och undrade hur det var. Om det hängde i, som han sa. (Ja, han fick ju veta eftersom det ordnats med mousserande till mig på planeringsdagarna). Jag sa att det kändes bra. Det gör det ju egentligen.

Allra helst när jag känner mig lite lätt illamående. Och det gör jag ju av och till...

Ett fett plus!

Ledsen över produktplaceringen...

Det är faktiskt svårt att ta in. Att våga tro och att tänka att det kanske blir en fortsättning. Men nu var det ett fett plus på stickan!

Äntligen!!!

Det här har aldrig hänt oss förr. Vi har till slut lyckats passera den första milstolpen. Vilken märklig känsla... Bra, men märklig.

Jag visste nog att om vi bara kommer förbi gravtestet, så kommer det nya saker att oroa sig för. Så är det och så får det vara. Kanske är det oron över om det kommer hålla hela vägen som dämpar den mest berusande glädjelyckan något. Eller så är det att fem års liv med egna försök, utredningar, IVF:er och inseminationer har satt sina spår. Vågar vi vara glada?

Ja för tusan, jag ska vara superglad! Jag lovar! Men jag måste nog smälta det här först...Det tror jag faktiskt...

Men just nu finns det ett litet liv inne i mig...

 

Ett svagt hopp

Så här långt har vi aldrig kommit innan (peppar peppar). Är på dag 18 utan blödning. Men i söndags när vi tog gravtestet var det bara ett svagt, svagt streck. Så svagt att vi inte vågade tro för mycket.

Samma sak i tisdags. tänkte att det kanske hade kommit igång med hormonproduktionen nu. Men samma svaga streck.

Och det här med testtiden sen! I instruktionen stod det att man helst ska vänta ut tiden, som för vår sticka var fem minuter. Men samtidigt fick man inte gå över fem minuter, för då kunde det bli missvisande. Hur lätt är det då att våga lita på resultatet?

Nu har jag varit på planeringsdagar med kollegorna, och för att ta det säkra före det osäkra, så var det alkoholfritt som gällde. Lite svårt att dölja att något kanske är på gång, men å andra sidan så har de följt mina vedermödor.

Vad jag önskar att det var ett starkt fint streck på den där stickan! Nu har vi köpt hem ett gäng gravtest till. Får se om vi vågar testa i morgon bitti igen. Det finns ju i alla fall ett svagt hopp...

Glad påsk

Idag firar jag blogginlägg nr 100, med att berätta om dagens viktigaste händelse. Inseminationen.

Halv åtta sitter vi på bussen. Tänk vad det är lätt att gå upp tidigt när det är något sådant här på gång! Min nervositet har lagt sig något, men det känns allt lite ändå att starta resan. Allra helst att komma upp vid Norreport och promenera längs gågatan i Byen, som håller på att vakna. Alla är på väg till sitt,men vi är på väg till något alldeles speciellt.

"-Det är som att vara på ett Spa", säger Magnus när vi sitter i väntrummet på Stork. "Fields of Gold" ljuder lugnande från högtalarna. Allt är lugnt.


Såhär ser sängarna ut som används vid ultraljud och insemination

När klockan visar strax efter halv tio kommer Maha, vår barnmorska för dagen. I handen har hon katetern med plastsprutan. Där är dom...hoppet om ett barn.
Hon visar in oss i ett av rummen och efter lite småprat (Magnus hänger med så gott han kan) är det dags för mig att lägga mig på britsen.

Det känns lite när hon ska få instrumenten på plats. Jag märker att jag är lite spänd. Men när Magnus sen får hjälpa till med sprutan känns allt bra. Magnus är koncentrerad. Det är ett stort ögonblick.

"- Lite overkligt" säger vi båda, när vi får ligga tillsammans på britsen efteråt. En halvtimmes vila med filt och musik. Och närhet. Det blir så konkret, men ändå lite svårt att greppa det här. Det här momentet går så snabbt, samtidigt som det är en sådan omvälvande händelse. Just nu är det kanske på gång att ske en befruktning. Mitt slem såg fint ut, ägglossningsfint, sa Maha när inseminationen var klar. Vi håller tummarna.

På väg hem är det fullt med människor på stan. Vi tar en fika uppe vid Norreport. Sätter oss i fönstret för att kunna titta ut på alla som går förbi. Tanter med färgglada halsdukar (de flesta andra i svart och mörkblått), coola killar och tjejer i gäng, mannen med leopardmönstrad jacka, damen med trollfrisyr... vi tröttnar aldrig på att kolla på folk.

Sedan tåg hem igen. Och väntan. Denna evinnerliga väntan. Den värsta tiden. Men påsken känns bra. Och jag hoppas att påskafton 2013 kommer ge något alldeles extra framöver. Det bästa påskägget av dem alla. Ett barn.

Äggjakt

Så passande att det dagarna innan påsk är lite av en äggjakt i mina äggstockar. Jag har nu varit på tre ultraljud och fått Menopuren reglerad. Började med bara 37,5 enheter. Kanske är det därför som tillväxten inte är så stor.

Jag vet att det inte får bli för många mogna folliklar vid insemination. Vill ju inte riskera att behöva avbryta. Men jag vill ju att det ska finnas åtminstone ett moget ägg när det väl är dags. Och det är precis vad det verkar finnas. En liten kämpe. Vi ger det två dagar till, sen är det dags för ägglossningsspruta och trettiosex timmars väntan. På lördag halv åtta sitter vi på bussen, som ska ta oss till tåget, som far över bron till Köpenhamn. Insemination halv tio på påskaftons förmiddag.

Påskafton... I år önskar jag mig inget i mitt påskägg - det är själva ägget jag önskar mig! Ett litet litet ägg, som tillsammans med en av simmarna i gänget ser till att växa till sig till ett alldeles underbart litet barn. Det är vad jag önskar av årets äggjakt.

Hoppet spirar än!

Äggbanken ser fin ut

Lite för trött för mitt eget bästa valde jag att åka tidigt över till Köpenhamn. Även om "Den stora snöstormen" verkade ha fastnat någonstans på Österlen, så ville jag vara säker på att det gick tåg så att jag skulle hinna fram i tid till ultraljudet. Det gick nästan för bra...

Redan klockan åtta knackade jag på den stora vita trädörren. Och efter ett välbehövligt toalettbesök (att vara på resande fot längre än en timme på morgonen är min blåsa inte gjord för) fick jag faktiskt komma in på mitt ultraljud redan då.Två supertrevliga läkare/sköterskor tog hand om mig och allt såg fint. ut. "- Du responderer fint på behandlingen" sa den ljushåriga och jag blev varm inombords. Varje litet positivt tecken eller peppande kommentar skapar hopp om att nu...den här gången går det!

Tre äggblåsor verkar vara i fin storlek. "- Vi ska ta det lite lugnare med Menopuren den här gången", sa den mörkhåriga och allt känns väl. Jag behöver ju inte tjugo halvmogna ägg, jag behöver bara ett som är redo. Nu ska jag ta lägsta dosen Menopur några dagar och sedan in för ännu ett ultraljud på lördag. Visst det är lite meckigare att ta sig över bron varje gång, men det är det värt. Det känns så tryggt att vara på Stork och veta att de har full koll på mig, utan en massa mailande resultat fram och tillbaka.

Jag gillar deras gynstolar, som mer är som en brits, med en urgröpning vid fotändan. Inga ställningar för benen med andra ord. Men en liten handduk över magen för att känna sig mer bekväm. (Å andra sidan är det bara att torka av sig med papper och kliva in i sina hopsnurrade trosor precis bredvid sköterskorna. Inga draperier här inte ha ha.)

"- Din äggbank ser fin ut" sa den ljushåriga strax innan jag fick kliva ner från britsen. För en trettiosjuåring med panikrädsla för dåliga ägg var det som ljuv musik för mina öron. Tack snälla du! Nu håller jag tummarna för att resten av veckan går lika bra och att det ska funka den här gången. Jag vill ju så mycket så att det gör ont.

Hopp och solsken

Nej nej nej, inte sjuk nu! Alla på jobbet har haft förkylningar och influensa och lagom till min cykeldag ett började jag känna något i halsen. Det här får inte stoppa mig!!!

För idag skiner solen. Cykeldag tre. Jag tog tåget över till Köpenhamn för ultraljud inför nästa insemination. Sköterskan jag träffade var supetrevlig (som vanligt). Hon undrade hur jag mådde. Bra, sa jag och skämdes lite för att jag mörkade att jag allt är lite hängig och kan ha ngt på gång. (Men blir det värre så mailar jag och kollar om vi behöver vänta en månad...)

Hon sa i alla fall att mina hormonnivåer såg fina ut. Yes! Första gången jag känt positiva vibbar efter samtal om provsvar. Alla andra vi träffat har varit vaga när det gällt mina hormonnivåer, men nu verkade det vara finfint. Det håller jag tummarna på!

Den här gången blir det minimalt med Menopur i alla fall. Ja, jag har tydligen inga problem med att få äggen att växa i äggstockarna precis, snarare behöver de lugnas ner för att inte gå bärsärk. Om de bara kunde ta emot lite sädesceller och fastna i livmodern också...

Detta är bästa tiden. Vi är igång igen och allting ligger framför oss. Allt är åter möjligt! Inte ens min viktångest ska få förstöra den här känslan. Eller mitt just nu blytunga huvud. Dessutom är det fredag, solsken och varmt på altanen. Och snart kommer Magnus hem - första veckan på nya jobbet och han verkar redan trivas!

I min eufori ville jag fånga dagen på bild. Men jag kom inte på det förrän jag lämnat Köpenhamns mysiga gränder bakom mig, så det fick bli den här. Hyllie vattentorn...  Nåväl, den bilden kan ju faktiskt symbolisera hopp och solsken en dag som denna. Hopp och solsken i mitt hjärta just nu...

Hellweek Part Two - final part

Negativt. Det lilla hopp som fanns kvar fick en sista knock och kunde inte resa sig på nio. Teststickan visade bara ett enda litet rosa streck. Inte två.

Tomhet. Jag grät ut min sorg redan i fredags när blodet började synas lite för väl. Nu var det mer ett konstaterande.

Besvikelse. Vi som sett fram emot att äntligen få planera ett annorlunda år. Känna att det är ok att ta hem sina gamla leksaker och barnkläder nu när föräldrarna rensar för flytt från mitt tidigare föräldrahem. Vågar vi det nu?

Trötthet. För att åter behöva berätta för nära och kära att det inte riktigt gick den här gången heller. Snälla inga fler försök till käcka tillrop att "Det ordnar sig nästa gång" eller "Det är bara att ta nya tag". Jag vet att ni menar väl, men det hjälper inte. Räcker med ett "Vi är ledsna för er skull". Att vi känner att ni finns där. Det behöver jag just nu, inget annat.

Ilska. Varför i helvete vill det sig inte?!? Hur många sorger ska vi behöva ta? Varför kan vissa vid första försöket? Varför kan de som aldrig borde få skaffa barn - de som misshandlar, våldtar och kränker?

Djävlaranamma. Nej vi ger inte upp än. Det kändes bra den här gången. Det kan fortfarande gå. Vi vill ju det här så mycket.

Oro. Att börja planera för provtagning, ultraljud och recept mellan Danmark och Sverige. Att behöva agera mellanhand och själva ha koll på att rätt provtagningar görs i rätt tid osv. Kan inte hjälpas, det känns osmidigt och lägger lite trist känsla på hela processen. Varför får man inte ta ut danska recept i Sverige eller använda sitt högkostnadskort till det?

Lugn. Vi hoppar inte på det direkt. Den här blödningen var konstig. Vi planerar nya försöket på nästa mens, i mars i stället. Det är ok att vänta.

Sorg. Vi ville ju så gärna. Vi trodde så mycket på det. Sorgen kommer efter tomheten. Smygande. Den finns där.

Hopp. Det såg bra ut nu. Och ungefär hälften av alla "normala" befruktningar leder också till missfall. Det kan fortfarande gå.

Hellweek är över. Men vår resa är det inte...

 

Hellweek Part One

Att två människor ska behöva gå igenom det här! Den tunna linan av hopp, som du balanserar på, ovanför ett brådjup. Risken att falla är överhängande men du försöker koncentrerat fokusera blicken långt framme, vid linans slut. Där väntar fast underlag och en ljus framtid, utan nya prover, hormonstimuleringar eller äggplock.

Men så börjar linan slakna och har du en gång börjat vaja är det svårt att hitta tillbaka. Plötsligt faller du, men händerna får tag på linan och du hänger kvar, dinglande, med allt vitare knogar. Blicken desperat fäst framåt. Du hoppas att det ändå går att ta sig över. Alltid denna sista strimma av hopp, intill dödagar...

Du räknar dagarna till ditt gravtest. Når du bara dit utan bekymmer, tror du att du kommer nå hela vägen. Denna första milstolpe är just nu den största och viktigaste av alla milstolpar. All din energi är fokuserad på att nå dit. Men vad hjälper det när kroppen berättar att det kanske blir något annat än det du hoppats på. Då är det svårt att hålla blicken klar och hoppet närvarande.

Jag vet inte var vi står just nu. Det jag känner är att det nog inte ser så ljust ut för min vingliga lindans mot fastare mark. Det gör ont. I kroppen och i själen.

Vi har ett par dagar kvar innan vi får svart på vitt hur det ligger till. Detta är Hellweek och den är inte över än...

Mellan värk och förhoppning

Dessa mellandagar då jag bara väntar på att tiden ska gå utan att det visar rött i trosan. Tickande minuter och timmar. Sakta, sakta på väg mot en möjlighet.

Ödesdagen är fortfarande en vecka bort - då det är dags för gravtest. En plötslig mensvärk tre dagar in skapar oro, men enligt Magnus (som kollar upp sånthär) så ska det vara normalt. Lite mysko tycker jag själv. Att värken inte kommer direkt utan först efter tre dagar...

Minsta kurr i magen, minsta lilla fis på tvären märker jag. Känner av, undrar. Vet ju inte hur eller om det egentligen kan kännas. Om det är bra eller dåligt. Försöker bara att inte stressa, att röra på mig lagom, äta bra och hålla tummarna för att det fäster.

Det här har varit veckan mellan värk och förhoppning...

En dag att minnas

På bussen till Lund satt vi längst fram och diggade till "I feel good" på chaufförens radio. Kan det bli en bättre start på dagen? Jag menar, att sätet längst fram var ledigt och att en låt som får det att spritta i kroppen spelas! ;-)

Idag skulle bli en bra dag. En möjligheternas dag. Idag fanns inget annat.

Bussen var i tid. Tåget var i tid. Inte mycket folk alls (kanske inte så konstigt klockan åtta en söndagmorgon). Vi kom till Norreport, tog promenaden till Kongens Nytorv och det obligatoriska stoppet på Baresso. Strax innan tio klev vi in på Stork.

En skön väntan. Lite vatten, bläddra i en av sagoböckerna som de har där. De som beskriver hur det är att växa upp med bara en förälder, eller två av samma kön. Eller att ha blivit till med hjälp av en donator. Fina böcker som jag hoppas jag får läsa för en liten.

Sen kom Liv och hälsade. Det var hon som skulle hjälpa oss med inseminationen. Hon pratade svenska, till Magnus lycka. (Han har inte riktigt kommit överens med danskan, värmlänning som han är.)

Vi blev visade till ett av rummen. Utanför varje rum sitter en liten figur, en slags symbol i stället för nummer. Vi var i pingvinrummet. Ännu ett tecken på att det kommer bli en fin dag (Magnus har en förkärlek för pingviner och jag fick en mjukdjurs-pingvin en gång när jag var sjuk. En kär vän numera.)

Liv berättade om proceduren, vad som skulle hända och hur det kanske skulle kännas. Hon sa att Magnus fick hjälpa till med själva inseminationen om han ville. Det var oväntat och lite pirrigt.

Så låg jag där på britsen (en sån där skön en, utan speciella hållare för benen). Liv var lugn och försiktig. Hon sa att sekretet vid livmodern såg fint ut (Ha, trodde aldrig att jag skulle bli glad över att ha fina ägglossnings-flytningar!). Plötsligt var det dags för Magnus att hjälpa till. Först kände jag att det var lite pinsamt att ha två personer samlade nedanför mina spretande ben, men Magnus sa sedan att allt han sett var sprutan han skulle använda. Och det var speciellt att han fick göra det. Befäste på något sätt att vi gör det tillsammans.

Själva inseminationen gick ganska snabbt, men sen fick vi rummet för oss själva, en filt över benen och Magnus kunde krypa upp vid mig på britsen. Där låg vi och försökte ta in det som hänt. Lite varma om kinderna. Jag vet inte om det var för att det faktiskt var ganska varmt, eller om det var en varm känsla som kom från inombords. Det var en smått fantastisk upplevelse. Om en halvtimme skulle spermierna ha hittat hela vägen till äggstocken och där lägga sig och vänta på ägget. Hur spännande som helst!

Så när vi ligger där blir vi plötsligt medvetna om musiken. Är det inte? Hrm. Låter som Tone Norum i "Allt som jag känner" fanns liksom i Bollywood-style. Det är någon slags indisk meditationspop som har precis samma melodislinga. Att få Tone Norum och Tommy Nilsson på näthinnan just här och nu var nog det mest oväntade idag.

Efter en stund kände vi att det nog var dags att kliva upp och vi sa adjö till Stork för den här gången. Förhoppningsvis behöver vi inte komma tillbaka, om ni förstår vad jag menar. Men jag trivs här. Alla vi mött har varit omtänksamma och vänliga. Så skönt.

Nu är det bara att vänta och hoppas att det fäster. Att det är blödningsfritt och ett positivt resultat om två veckor då det är dags för gravtest. En lite pirrig väntan. Men just idag, här och nu kan det inte vara bättre. Och det är just den känslan jag vill och behöver landa i. Att allt är möjligt. Och oavsett: - Det här är en dag att minnas.

Väntan på en väntans tid

Det är faktiskt lite ovant det här. Att inte först ha äggplock. Kanske därför som det känns så överraskande att det är dags i morgon (även om alla ultraljud och sprutor borde ha gett en liten ledtråd).

Insemination. Jag försöker undvika statistik just nu. Vill ju bara att det ska gå på detta försöket. Vill så gärna. Det är ju något nytt, något annorlunda. Så kanske...

Jag ska faktiskt tillåta mig att vara hoppfull. Att våga tro på detta försöket. Blir det sorg så kommer den, det behöver jag inte vara orolig för. Och det är kanske min tur att vara stabil. Trots hormonpåslag och stressigt jobb. Jag har lutat mig väldigt mycket på Magnus. Behövt, önskat, krävt att han ska vara klippan. I alla väder. Men det är ju inte så lätt för honom heller...

Att gå från gemensam IVF till donator ÄR ett stort steg. Man har ju från start trott att den eller de av motsatt kön man väljer att dela sitt liv med, är de man får barn med. Nu blir det inte så rent biologiskt, men fuck biologin! (Parden my french) Det är inte biologin man knyter an till, det är en annan människa. Den som finns nära. Vardagen. Livet.

För mig är det därför helt ok med donator, men just nu drabbar det ju inte heller mitt genetiska arv, så jag kanske inte ska vara den som avgör om det är jobbigt eller inte. Jag hade nog tyckt det var jobbigt om den dörren stängdes. Det vet jag. Men det tar vi en annan dag. För i morgon kliver vi på bussen 07:31 för att ta oss in till Köpenhamn. VI ska insemineras. Med förhoppning om att en ny tid väntar. En väntans tid.

Hoppsan, då kör vi!

Oj, då var vi visst på gång! Här sitter jag i soffan och har tagit mognadssprutan.

Det började i förmiddags med ett nytt ultraljud. Det såg fint ut och jag fick snabbt ett mail med resultatet. Idag var det istället Stork som dröjde något med svaret. Men framåt fyrasnåret kom äntligen mailet med besked: att vi var välkomna till kliniken på måndag och skulle ta vår mognadsspruta på lördag kväll...

Men så kom det ett mail till. Det var från Helene, den barnmorska vi haft mest kontakt med, som tydligen var hemma idag. Hon ville kolla om det gick bra, så jag mailade över ultraljudet och det svar jag fått från hennes kollega. Då fick jag ett mail tillbaka att hon ville jag skulle ta sprutan redan ikväll och komma in på söndag. Har två fina folliklar redo, men fler på tillväxt (vilket kanske skulle kunna ses som en bra sak, men det kan bli för mycket av det goda också).

Så det var bara att dra fram åbäket till engångsspruta och blanda till cocktailen. Detta är den spruta jag gillar minst, eftersom den är så stor och trög. Som tur är så agerar Magnus blandare, han som är den lugna och metodiska av oss. Så är det bara för mig att få styr på nålen och sticka till.

Och ikväll gick det bra. Så nu ska vi bara ringa till kliniken i morgon och bekräfta en ny tid till på söndag, kolla in Skånetrafikens app när tågen går och göra oss redo för insemination. Nu börjar det allt bli lite spännande det här!

Nervös

Idag är jag nervös. Vaknade med molande värk i ryggslutet och ja...den kom. Mensen alltså. Och med den startskottet för ett nytt äventyr!

Dags att ringa Stork-kliniken för att boka första tiden för ultraljud med andra ord. (Visserligen skulle jag kunna göra ultraljudet i Sverige, men jag vill komma in i rutinen på det nya stället. Och känna att det flyter på bra och vi kan prata och fråga saker om processen samtidigt.) Vi har mailat lite fram och tillbaka, osäkra och räddhågsna som vi är för att ha missat något i förbredelserna. Men proverna var ju fina, så det var bara att ringa för att trycka på startknappen.

Jag fick en tid på måndag förmiddag.

Jag vet inte riktigt varför jag är så nervös. Eller jo... Lite har det att göra med att förstå det danska språket och att allt det där med recept och sånt löser sig. Men mest tror jag det handlar om att det just nu är fullt möjligt att jag blir gravid med detta försöket. Allt är ju fortfarade framför oss. Det är nu vi kan hoppas, drömma, känna positiva vibbar. Just nu är allt möjligt. Just nu finns chansen. Bara den känslan i sig skapar små pirrande fjärilar i magtrakten. Och den känslan låter mig i sin tur fantisera om nästa steg, nämligen graviditeten - den stora källan till nervositet (Ibland har jag undrat hur normalt det egentligen är att ha en annan varelse växande i sn egen kropp).

Kanske blir någon skrockfull över att jag tillåter mig att hoppas och drömma. Jag med ibland, men just nu väljer jag att strunta i skrocken. Efter sex IVF-försök som inte gått vägen vet jag allt om sorgen som kan komma efteråt. Jag är redo även för den. Men den här gången väljer jag att ta sorgen om den kommer, inte i förskott. Att i stället tillåta mig att tro att 2013 blir året då bra saker händer. Att det kommer gå bra. Och även om det i sig kan vara jobbigt med nervositet, ändå släppa fram lite av den. Nervositeten av att eventuellt bli gravid den här gången.

Just nu är det ju faktiskt möjligt...

Dagens skäms-dans

Oj, måste bara först berätta om dagens mest pinsamma händelse (skyller på fredagssprallighet). Jag och min man hade precis kommit hem från jobbet och han väntade på att en kille vi skulle köpa högtalare av skulle komma.

Jag fick ett ryck och började liksom sjunga och dansa i hallen. Inte snyggt och graciöst, utan mer en blandning av Riverdance-Loreen-mimare. (Jag gör sånt ibland.) Hittade på medan jag sjöng. precis när jag var mitt uppe i "kom in, kom in, så ska du få dina pengar" sa Magnus;
- Tänk om han kommer nu.

Det fick mig att titta mot dörren och visst. En tydlig skugga bakom glaset i dörren syntes (hur länge hade han stått där?) Jag fick skrattatack och rusade in i sovrummet där skämskudden kom väl till pass. Magnus, som ändå hade stått still där i hallen, fick öppna och fixa sina affärer på egen hand. Själv skrattgrät jag så tyst jag kunde. (Att komma ihåg: aldrig fjabbedansa i hallen när vi väntar besök) 

Nåväl...I övrigt känns det som om det kommer ordna sig. Öresundskliniken hjälper till med det praktiska. Visserligen kostar det, men vad gör man. Jag får köpa den där elcykeln till våren i stället helt enkelt. Skönt bara att veta att jag kommer att kunna göra mina prover och få mina recept utskrivna.

Så det kan ju vara värt en liten skäms-dans såhär på fredagskvällen.

Trevlig helg allesammans!

Nervös

Usch, jag är nervös. På onsdag ska vi till Köpenhamn för ett första besök på Stork-IVF-kliniken. Det har blivit dags att testa med spermiedonation...

Plötsligt är man där igen. Nya blanketter som ska fyllas i. Längd, vikt, tagna prover, tidigare sjukdomar, antal koppar kaffe om dagen... Ny plats, nya sköterskor och läkare, nytt land med nya regler. Bara det att ta ett tåg i bra tid (inte för tidigt och inte för sent) och att sedan hitta rätt, får mina fjärilar i magen att börja röra på sig. Sedan ska vi gå igenom samtalet, se vad som är möjligt och inte möjligt, hur det funkar här, om de verkar trevliga och så vidare.

Hemma har jag försökt hitta tidigare journaler (de är hittade). Krångla med att kolla vilka recept jag redan har och fylla i formuläret inför mötet. Allt detta gör att nervositeten hälsar på igen. Det känns som om jag inte riktigt har kontrollen och som om allt bara händer medan jag står och ser på. Jag behöver bekräfta att nu är vi igång igen. Prata om det kanske uppenbara. Och göra det i lugn och ro. Inte bara fastna i "måstena" (som att kolla tågtabeller och fundera över hur mycket frukt jag äter varje dag). Jag försökte förklara det för Magnus, men det verkade som om vi pratade förbi varandra. Så nu sitter jag här själv i soffan och försöker hålla mig ovan ytan.

Det här med att jag vill prata betyder inte att jag vet precis exakt om vad, innan vi börjar prata om det. Det kommer ju med stämningen, med närhet, att bara dela tankarna som kommer. Snacka om det uppenbara som sagt. Som att man är nervös för det nya. För oron att jag inte kommer leva upp till ideal-IVF-kvinnan. Och på ännu en ny plats jag inte känner till.

Ja, jag är nervös. Tror det kommer att gå över till förväntansfullt nervös, men just nu är det bara vanlig, jobbig, ledsam, tröttande nervositet. Hoppas det lugnar sig till på onsdag...

Mörkö Hölö - the bottom is nådd

Jo de finns, både Mörkö och Hölö. Söder om Södertälje, mot Gnesta till. Magnus har berättat att de sett vägskyltar med dessa när de var ute och körde. Och de fick symbolisera världens ände, typ "mörka hålet", fast på degerforska.

Just så har det varit ett par dagar. Djupt ner i mörka hålet. Kommer när man minst anar det. Inte alltid när man vill. Men ibland slår det till och då slår det hårt. Vissheten. Sorgen. Vanmakten. Den där jävla orättvisan.

När man dyker ner i det mörka hålet ser man bara svart. Blicken riktad neråt, försöker urskilja botten, men det är svårt att veta vad som är vad i detta kompakta mörker. Men när man väl har landat där, då är det faktiskt möjligt att vända blicken. Kolla hur långt man fallit, hur långt upp det är till den där ljusstrimman ovanför huvudet. Och börjar man kisa dit, så finns hoppet där. Det är ändå skönt.

Vi jobbar oss nu sakta uppåt. Tillsammans. Vi tar hjälp av Region Skånes kuratorer - man behöver verkligen en utomstående med bra samtalsteknik för det här. Tänk, fyra och ett halvt år har vi levt i denna barnlängtan. Inte konstigt att det brister till slut. Panikångest-attacker. Trötthet. Sorg.

Men nu en känsla av att vara på väg uppåt igen. Ett nytt försök på ett litet nytt sätt (berättar snart mer om det). Men också nu en ny oro för min vikt. Jag har ju gått upp igen och kan inte bara skylla på hormonbehandlingarna. Nej, det ligger mycket tröstätande runt min midja för tillfället och ironiskt nog skapar det ännu mer stress inför nya försöket. Jag vill ju vara stark och ge de bästa förutsättningar. Men det är svårt att ha karaktär och fokus i Mörkö Hölö. Så är det bara. Tur då att vi klättrar uppåt igen. Att vi lovat att stötta varandra. Att ett nytt kapitel är på väg att skrivas och även om jag inte vet slutet på det, så finns möjligheten där. Att den inte slutar här igen. I Mörkö Hölö. Oavsett om det är världens ände, eller en liten ort utanför Gnesta.

Hopp i elefanter

Dagarna segar sig fram. Denna väntan. Denna ovisshet. Man griper efter halmstrån, testar avslappning för att behålla en lugn andningsrytm. Hoppas det går den här gången, hoppas det går den här gången, hoppas det går...

Vi har en tavla på vår vägg. En tavla som följt med mig ett tag, jag köpte den på Gallerix runt 2001. Den där tiden då hela mitt vardagsrum hade lite av ett djungeltema. (Jag har fått modifiera det där temat något nu när jag blivit med make). Under tiden vi bodde i lägenheten i Malmö stod den uppe på vinden, men nu, i huset, har den hittat fram igen.

Och på något sätt inger den hopp. Visst, den innehåller också ganska mycket längtan. En önskan om att lugnt och stadigt vandra fram i livet, tillsammans... Men mest är det hopp.

Nu när ingeting är avgjort, när allt fortfarande är möjligt. När mina speedade äggstockar har lugnat ner sig och det kan vara svårt att förstå att man för mindre än en vecka sedan fick tillbaka sina embryos. Då är det skönt att ha människor och saker runtomkring mig som inger lugn och hopp. Och tavlan med elefanter är en av dem...

Så verkar det vara dags igen

Det där med att planera är ju bara att ge upp. Ja, att planera barn har jag för länge sedan insett inte är så lätt som att bara sluta med kondom och p-piller. Inte för alla i alla fall. Men det är inte alltid helt lätt att planera IVF heller.

Mensen kommer inte alltid när den ska. Det ska passa med öppettiderna på kliniken (semesterstängt och juluppehåll är något vi lyckas pricka in av ngn anledning). Man ska känna sig i form. Redo. Och så vidare.

Men nu verkar det vara dags igen. Även om det får bli att jag får gå med nässpray ngn vecka extra för att det är semestertider (hello again, gråtattacker och sorgsenhet). Jag hinner själv ha några semesterveckor innan sprayandet drar igång i alla fall. I stället kommer IVF:en lagom till att verksamhetsplaneringen på jobbet ska sätta fart för fullt i augusti. Jobb och IFV går inte alltid hand i hand...

Jag gillar mitt jobb och ibland vet jag inte hur jag ska göra när aktiviteter och processer planeras. Alltså, jag vet att jag vill prioritera IVF:en, men medan den är nyckfull och datum sätts med kort varsel, så är mitt jobb tvärtom. Jobbkalendern fylls nämligen på månader i förväg ibland. 

Ibland har jag verkligen försökt hålla luckor i kalendern, eftersom jag vet att någonstans här, kanske det är dags för kontroll, ultraljud, äggplock... Men ibland så har jag bara fått boka av saker helt enkelt. Skjuta upp. Jobbet är ju trots allt inte allt.

Den molande värken i ryggslutet börjar ge sig till känna. Lika bra att svälja en värktablett redan nu, kväva molandet i sin linda. Värken är dock välkommen. Den är ju startskottet på ett nytt försök. En ny möjlighet.

Än är det värt att känna hopp. Nu, när det verkar vara dags igen.