Det är faktiskt lite ovant det här. Att inte först ha äggplock. Kanske därför som det känns så överraskande att det är dags i morgon (även om alla ultraljud och sprutor borde ha gett en liten ledtråd).
Insemination. Jag försöker undvika statistik just nu. Vill ju bara att det ska gå på detta försöket. Vill så gärna. Det är ju något nytt, något annorlunda. Så kanske...
Jag ska faktiskt tillåta mig att vara hoppfull. Att våga tro på detta försöket. Blir det sorg så kommer den, det behöver jag inte vara orolig för. Och det är kanske min tur att vara stabil. Trots hormonpåslag och stressigt jobb. Jag har lutat mig väldigt mycket på Magnus. Behövt, önskat, krävt att han ska vara klippan. I alla väder. Men det är ju inte så lätt för honom heller...
Att gå från gemensam IVF till donator ÄR ett stort steg. Man har ju från start trott att den eller de av motsatt kön man väljer att dela sitt liv med, är de man får barn med. Nu blir det inte så rent biologiskt, men fuck biologin! (Parden my french) Det är inte biologin man knyter an till, det är en annan människa. Den som finns nära. Vardagen. Livet.
För mig är det därför helt ok med donator, men just nu drabbar det ju inte heller mitt genetiska arv, så jag kanske inte ska vara den som avgör om det är jobbigt eller inte. Jag hade nog tyckt det var jobbigt om den dörren stängdes. Det vet jag. Men det tar vi en annan dag. För i morgon kliver vi på bussen 07:31 för att ta oss in till Köpenhamn. VI ska insemineras. Med förhoppning om att en ny tid väntar. En väntans tid.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar