Min hosta hade kommit tillbaka och en slags förkylning likaså. Just snyggt när de är nedräkning för insemination. Vill ju bara vara fit for fight så att säga.
I söndags när det var läggdax var hostan värre än vanligt. Jag försökte komma på något vi hade hemma, som kunde lindra. Hade vi inte...? Jo hostmedicinen Magnus fått innan jul att ta just vid läggdags. Absolut värd att prova. Så med 10 mg Cocillana-etyfin hoppades jag på en hostfri natt. Och det fick jag. Men jag hade missat den möjliga biverkningen "kramper i gallvägarna"...
Hostan dämpades, men samtidigt startande en olidlig smärta i övre buktrakten. Jag har haft problem med gallan för tre-fyra år sedan och borde känt igen symptomen. Men jag hade för ont och andades dessutom för snabbt, så att både händer och fötter domnade. Magnus hämtade kudde (Man hamnar ju alltid på badrumsgolvet vid sådana här tillfällen av någon anledning...) och ringde vännen Göran, som är ambulanssjukvårdare. Han fattade vad som hänt och rekommenderade smärtlindring, men de där fantasiska stolpillrerna jag tidigare haft, hade jag slängt då datumet gått ut. Faaan!!! (ursäkta)
Så det blev hela karusellen med 112 och två ambulanssjukvårdare som kom hem till oss. Då hade jag både lyckats få på mig BH och krypa till soffan. Komiskt på något sätt, den lilla värdighet man försöker upprätthålla i sin litenhet...
Jag hade så ont, så ont. Samtidigt var jag mest rädd för att detta skulle påverka vår insemination eller chansen att bli gravid.
Så när sjukvårdarna frågade om mitt hälsotillstånd, berättade jag vad vi är på gång med och det ska jag säga er, av allt det som hände, all smärta, alla tröstande ord, så var det en mening som gick rakt in i mitt hjärta den här natten. Där jag kände att tårarna brände bakom ögonlocken och jag glömde all annan smärta. Det hände när sjukvårdarna skulle packa ihop och den ene av dem (Marcus tror jag han hette) sa några ord om hopp om bättring för magsmärtorna. Sen letade han upp min blick och fortsatte:
"- Och lycka till med det andra också"
Det andra också... De orden och den ögonkontakten betydde så mycket för mig där jag befann mig just då. Att han redan innan tagit sig tid att höra sig för om hormonprocessen och sedan önskade oss väl även i det. Inte bara i det uppenbara onda. Den bekräftelsen och omtanken betydde mer än allt annat just då.
Vi tog oss på egen hand till akuten, där jag efter lite om och men äntligen fick den där sprutan i baken som fick smärtan att ebba ut. (För blodprov och dropp fick de prova på fem ställen på armarna, så jag bävar inför tisdagens provtagning.) Tanken var att kolla organen med ultraljud på förmiddagen, men eftersom smärtan var borta på morgonen fick jag åka hem. Ett klart fall av att gallan inte klarade medicinen. Inga större men, mer än att jag är lite trött och Magnus lite ledbruten efter att ha försökt sova på två stolar. (Älskade Magnus, som var på väg hem för lite sömn, men som stannade kvar då jag fick gråt-attack när han skulle gå) Förhoppningsvis och troligtvis kan vi gå vidare med processen för insemination i veckan.
Det var lite overkligt att ta sig hem igen på morgonkvisten. Som att ha varit på ett lite oväntat slumber-party, fast med galonbrits och dropp. Att det kan göra så ont så man inte vet var man ska ta vägen i ena stunden och i andra, när det bedarrat, att det är så svårt att komma ihåg hur ont det gjorde. (Tack kroppen för dåligt minne). Men framförallt tack Marcus för att du ställde de där frågorna och brydde dig om det vi kämpar för mest just nu. Det ger mig fortfarande en sådan fin känsla i kroppen (...och lite blödig). Det var den varmaste omtanke...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar