Jag vill bestämma själv

Häromdagen kom en kollega från en annan enhet in till mig för att stämma av en sak. Det var ganska snabbt gjort och jag tänkte väl inte mer på det. Satt vid datorn, med handen på musen. Då tar hon mig plötsligt på handen och säger:
- Jag beklagar. J-O berättade. Jag har varit igenom samma sak, så vill du prata så säg till.
- Tack, sa jag.

Vad skulle jag säga? Gesten var god och jag uppskattar att hon ville dela med sig av sin situation. Men jag har inte berättat för henne om min.

Visst inser jag att sådant här sprider sig. Det är ju inte så att jag är hemlig, men någonstans vill jag själv bestämma när, hur och till för vem jag berättar. Här hade tydligen min kollega, hennes chef, sagt ngt om mig. Det kändes obekvämt på något sätt.

Dagen gick och det var inte förrän på kvällen när jag kom hem, som jag kände att nej, detta är inte OK. Inte att mina chefskollegor sprider ut det till sina medarbetare. Så vad gör en ung kvinna till hennes 60-årige manlige kollega? Jo, morgonen därpå gick jag in till honom och sa hur jag kände. Han ursäktade sig faktiskt. Insåg varför jag tyckte så och höll väl med. Sen fattade jag aldrig om det verkligen var han eller en annan av hans medarbetare (en som sedan tidigare visste att jag skulle göra IVF) som hade sagt vad det handlat om. Jag hade varit ledsen den dagen, så jag förstår att folk som såg det blir nyfikna. Men ändå. De kan väl fråga mig i så fall. (Det vågar man antagligen inte - men att sladdra om det med andra går bra.)

Det är inte lätt att sära på arbete och privatliv. Och just barn och familj är tydligen sådant man får klampa in i helt utan eftertanke. Därför kan det kanske vara bra att visa en annan sida. Den som inte är så självklar idag. Som de som har sina barnbarns foto på kaffemuggen när vi fikar. Men någonstans vill jag ändå bestämma själv när det är ok att prata om det. Och när jag hellre låter bli...

Det går bättre & bättre

Det är inte längre varje gång jag ser en barnvagn (med barn i) som hjärtat hoppar över ett slag, som jag käner vemodet komma över mig likt en våt, täckande filt. Det är inte varje gång en vän eller kollega berättar om sina ungar, som jag vill gå därifrån, gråta eller ibland skrika att jag inte vill veta.

Det går ganska bra att gratulera en kollega till nytillskottet i familjen, att leka med kompisens barn eller att se Latte-mammorna promenera flockvis på stan.

Men ganska bra är inte "bra alltid" och inte heller jättebra. Det är väl mer OK och OK får kanske vara good enough just nu. Det finns ju fortfarande en chans även för oss.

Men det är fortfarande varje gång någon försöker sig på välmenande råd, som jag bara vill kräkas. (Nu gör jag inte det för jag har ju lärt mig att det kan anses lite ofint, helst om man kräks på en annan människa.) Strategin är att stänga av. Att nicka och le, men i tanken vara tusen mil bort. Någon annanstans. Så kan de stå där och berätta hur bra vi har det som är fria att göra vad vi vill, eller att det löser sig nog, bara vi slappnar av.

I stället umgås jag med dem som inte alltid tjatar om vad deras barn sagt eller gjort. Med dem som inte försöker hitta lösningar som inte finns, utan i stället bara finns där, frågar hur jag mår, vad jag tänker och känner. Som ger kraft och energi.

Som hjälper mitt hjärta att hålla sig lugnt när ännu en barnvagn närmar sig på trottoaren...

Alla dessa goda råd

Har ni också fått dem? Klart ni har.
Alla dessa goda råd på vägen. "Slappna bara av, så plötsligt händer det" (är väl inte med i en Triss-reklam för tusan!) eller "Skaffa hund". Den bästa hittills har nog varit: "Låna en bebis, när jag var bebis lånades jag runt till släktingar som hade svårt att bli gravida och sedan blev de gravida".

Det är inte mina vänner som själva har gått igenom IVF som ger råden. Nej det är alla andra. (Inte precis alla, men många) De som visserligen kanske inte lyckades bli gravida på första försöket, men som blev det månaden efter.

Okej, jag förstår att det kan vara svårt att veta vad man ska säga. Att man menar väl och vill muntra upp. Kanske ge exempel från något man själv stött på. MEN JAG BEHÖVER INGA GODA RÅD!!!

Jag och Magnus vet vad just vårt problem är (så mycket man kan veta). Vi gör det vi behöver göra för att underlätta för graviditet - tro mig. Vi frågar när vi inte vet, vi träffar vår fantastiska kurator Marie, vi äter rätt, motionerar, tar hand om oss och varandra. (Vi kan visserligen ge varandra goda råd, men det räknar jag nog mer som en del av vår egen process, även om jag själv skulle kunna lära mig att hålla tyst även där ibland.)

Det allra allra bästa, som räcker så långt, är en enkel kram. Fysiskt när vi ses, eller virtuellt. Behövs inget annat. Inga berättelser om andra som lyckats bara de började tänka på annat. Inga goda råd. Bara känslan av omtänksamhet och vetskapen om att det finns någon som ibland tänker på oss är allt som behövs för att hjärtat ska värmas på ett gott sätt.

Spara tipsen tills det är dags att välja blöjsort, dagisplats eller fritidsaktiviteter. Tack.