Hellweek Part Two - final part

Negativt. Det lilla hopp som fanns kvar fick en sista knock och kunde inte resa sig på nio. Teststickan visade bara ett enda litet rosa streck. Inte två.

Tomhet. Jag grät ut min sorg redan i fredags när blodet började synas lite för väl. Nu var det mer ett konstaterande.

Besvikelse. Vi som sett fram emot att äntligen få planera ett annorlunda år. Känna att det är ok att ta hem sina gamla leksaker och barnkläder nu när föräldrarna rensar för flytt från mitt tidigare föräldrahem. Vågar vi det nu?

Trötthet. För att åter behöva berätta för nära och kära att det inte riktigt gick den här gången heller. Snälla inga fler försök till käcka tillrop att "Det ordnar sig nästa gång" eller "Det är bara att ta nya tag". Jag vet att ni menar väl, men det hjälper inte. Räcker med ett "Vi är ledsna för er skull". Att vi känner att ni finns där. Det behöver jag just nu, inget annat.

Ilska. Varför i helvete vill det sig inte?!? Hur många sorger ska vi behöva ta? Varför kan vissa vid första försöket? Varför kan de som aldrig borde få skaffa barn - de som misshandlar, våldtar och kränker?

Djävlaranamma. Nej vi ger inte upp än. Det kändes bra den här gången. Det kan fortfarande gå. Vi vill ju det här så mycket.

Oro. Att börja planera för provtagning, ultraljud och recept mellan Danmark och Sverige. Att behöva agera mellanhand och själva ha koll på att rätt provtagningar görs i rätt tid osv. Kan inte hjälpas, det känns osmidigt och lägger lite trist känsla på hela processen. Varför får man inte ta ut danska recept i Sverige eller använda sitt högkostnadskort till det?

Lugn. Vi hoppar inte på det direkt. Den här blödningen var konstig. Vi planerar nya försöket på nästa mens, i mars i stället. Det är ok att vänta.

Sorg. Vi ville ju så gärna. Vi trodde så mycket på det. Sorgen kommer efter tomheten. Smygande. Den finns där.

Hopp. Det såg bra ut nu. Och ungefär hälften av alla "normala" befruktningar leder också till missfall. Det kan fortfarande gå.

Hellweek är över. Men vår resa är det inte...

 

Lördagsmys

Idag ska jag försöka glömma bort allt vad IVF heter. Trots att tunga regnmoln hänger över den skånska himlen, så ska det bli härligt att ta bussen ner till Skanör och lite lördagsmys på Gässlingen. Scones, spa, massage, en god middag och övernattning med frukost. Förhoppningsvis inte så många barn, utan mest par som vill koppla av.

Jag vet att det inte går att fly hur länge som helst från gynekologbesök, oro för hur det ska gå att ta prover och inläsning av riktlinjer för insemination. Men jag hoppas jag lyckas koppla bort det under ett dygn i alla fall. Att spänningarna i axlarna försvinner, så att det blir lättare att möta det som sen kommer. Att vi får ny energi. Lugn. Hopp.

Jag hoppas att den vedeldade tunnan finns på plats...

Avlastning och höstpromenader

Oj, det var ett tag sedan. Även om skrivandet har lugnande verkan så är det ibland t.o.m. för kaotiskt för att ens sätta sig vid datorn och blogga om det. Ni känner säkert igen er. Men nu kan det vara på väg igen.
Jag fick nämligen lite oväntad avlastning förra veckan. Då kom svärföräldrarna på besök. Inte oväntad i den meningen att de inte tidigare brytt sig om och menat väl. Men oväntat för att jag annars, av naturliga skäl, har lite närmre till min egen mamma i vissa sammanhang. Men här behövde jag annat stöd och det fick jag. Och det känns bra. Att dela oron med någon annan gör det lite lättare att bära själv helt enkelt.

Vi åkte bl.a. till Skäralid för en stärkande promenad i naturens höstskrud. Det var den helgen det plötsligt var tjugo grader varmt igen. Och vi kunde sitta ute på altanen till sent på kvällen. (Nu är ordningen återställd, med förfrusna Dahlior att plocka upp ur rabatten).

Som om det inte var nog med att kämpa på med sina tankar och känslor kring barnlösheten, med oron om den man lever med, så finns även oron för mina föräldrar där. Men pappa är på bättringsvägen, så det är ingen fara för livet längre på det sättet. Men så mycket som ändå förändras. Praktiska saker. Där både mamma och pappa behöver stöd, var och en på sitt sätt. För mig gäller det att hitta en balans i allt detta. Att känna att jag är där, men också att jag får ta timeout för att ta hand om mig själv. Då är höstpromenader oslagbart.

Samtidigt som det stärker, så känns det också vemodigt att gå där i skogen. Jag vill ju inget hellre än att gå där med ett eget barn. Att låta det känna den friska doften, upptäcka alla spännande lekar och gömmor, lära sig om skog och djur, känna frihet...

På onsdag går vi in i en ny fas. Jag hoppas jag är redo. Jag hoppas Magnus är redo. Och att det kan bli en nystart och ge bättre odds för chansen att få ett barn. Längtar ju så mycket...

Nystart

Jag har länge gillat Winnerbäck. Den där vemodiga tonen, den något raspiga rösten, texten som fångar mina tankar och känslor. Det finns en Winnerbäck-låt för varje tillfälle.

Sen kan man undra om det är självplågeri att lyssna på Elegi ("För en mor som sjukna in och för ett barn som aldrig kom" - ja ni fattar) och de andra låtarna om mörka höstar där löven singlar ner.  Det är ju inte de muntra låtarna jag väljer precis. Det ska plågas in i själen. Det ska kännas i hjärtat.

Nåväl, det är ju höst nu, så det passar bra med hans musik. Molnen tornar upp sig. Den kvalmiga sensommarvärmen har blåst bort och löven gulnar i trädgården.

Men jag gillar hösten. Det känns som en slags nystart. (Det har det gjort sedan jag gick i lågstadiet och fick packa skolväskan med nya pennor och nyinslagna böcker inför första skoldagen efter sommarlovet.) Och nu om någonsin är jag i behov av en nystart. Hitta ett sätt att leva med sorgen jag alltid kommer att bära med mig, samtidigt som jag behöver finna vägen för hur jag kan leva fortsättningen av mitt liv.

Jag har ju bara detta liv. Jag är 36 år. Det är dags att verkligen känna efter vad som är viktigt, vad som betyder något för mig. Och sedan bestämma mig för hur jag kan leva efter det. Jag kanske inte når hela vägen. Jag och alla i min situation vet detta alltför väl. Men jag ska i alla fall försöka. Och hösten är den perfekta tidpunkten för detta. För att bevara hoppet om det som inte blev och samtidigt hitta en väg framåt igen. Lita på att styrkan finns där. "Här under askan utav sönderbrända drömmar ska vi bygga nånting större", som Winnerbäck skulle ha sagt... Jag kunde inte ha sagt det bättre själv.

Mina Winnerbäck-favoriter just nu:

- Brustna hjärtans höst

- Mareld

- Elegi

- Nånting större

- Ingen soldat

- Tidvis

- Faller