Det blå streckets helvete

Hur går man vidare när världen rasar samman inför ens ögon? Hur hittar man sin styrka när hjärtat har slitits ut från sitt fäste? Hur håller man sig samman när hoppet är en dåres hopp?

Jag skulle så gärna vilja berätta att de två veckorna fram till gravtest har varit en fantastisk resa och att den resan nu skulle fortsätta tack vare två blå streck på pinnen. 

Så blev det inte.

Första kramperna som kom kändes väl ändå OK. Kan ju kännas så när det fäster. När det ett par dagar senare blev rött i stället för vitt i trosskyddet hoppas man väl att det bara är en sådan där blödning som kan hända. Utan att det är någon fara.

När det börjar bli en ordentlig blödning och smärtan i mage och rygg kommer tillbaka vet jag inte om jag kan lura mig själv längre. Men någonstans lever hoppet om att det bara är ett av våra två små embryon som tappat fotfästet. Att det andra ska klara sig. 

Tyvärr hjälper inte det hoppet mot att bryta ihop som en våt fläck. Det kommer över en när man minst anar det. På bussen, på väg hem från jobbet. I soffan när jag lyssnar på en låt på Spotify. I duschen. Jag blev ständigt påmind genom den molande värken i ryggslutet och i det visuella varje gång jag gick på toa.

Jag kunde inte vara på jobbet. Jag ville inte vara själv. Magnus var på kurs i Stockholm hela veckan. Mamma kom ner och vi fixade lite i trädgården tillsammans. Jag lyckades hålla tankarna och känslorna i schack ett par timmar. Nästan fungera normalt.

I fredags tänkte jag vara redo att gå till jobbet. Det första jag gjorde när jag kom innanför dörren var att börja storgråta. Tur man har fina kollegor som stöttar. Skönt man har en chef som omsluter en i sin bamsefamn och bara finns där. Som förstår och säger att det är ok att jag går hem, men som också stöttar och säger att det är bra jag försöker. Det gav mig styrka att vara kvar på jobbet den dagen. Och på kvällen kom Magnus hem. Tror aldrig jag har blivit så glad av att se honom. (inte ens under vår nykära period).

Idag tog vi testet tillsammans. Fram tills dess fanns det lilla glödande hoppet. Efteråt fanns bara tomhet. Endast ett blått streck på stickan...och så var det definitivt...

Hur går man vidare? Hur klarar man av att träffa kompisar och släkten med sina barnvagnar? Hur blir man oberörd över TV-program där man skojar om fertilitet eller snackar barn? Hur hittar man de goda bitarna i livet igen?

Jag klänger mig fast vid en klippvägg mot ett stup. Jag försöker hitta fästen att hålla i. Försöker hitta en väg att klättra upp. Har blicken vänd uppåt, mot ljuset. Det har jag. Men det är långt dit upp och klipporna är svarta och hala. Jag vet att någonstans finns min styrka. men kommer den att räcka till?

Visst har jag hoppet kvar. Men just nu är jag fast i det blå streckets helvete...

Hur mellanlandar man?

Man tror det är Ok, att det är lugnt. En mellanperiod. Man tror man har vant sig. Att det inte påverkar vardagen mer än en förflugen tanke då och då.

Hur osant är inte det?

Det finns ju alltid där. Hemma i TV-soffan, mellan mötena på jobbet, under mötena på jobbet, i träningen, under natten...

Jag vet att jag har en annan identitet också. Jag är inte bara "den som försöker bli gravid, men ännu inte lyckats". Jag vet att jag måste se mig och mitt liv i ett större perspektiv. Jag vet att det enda livet egentligen garanterar är en förhoppningsvis stillsam död inom en hundraårsperiod.

Jag vet allt det. Samtidigt som jag också blir den jag är just nu genom de erfarenheter, sorger och uppgivna stunder jag går igenom just nu. Den här upplevelsen jag lever i för tillfället präglar mig. Inte bara till det sämre, men det kommer alltid vara en del av mig, oavsett resultatet av våra IVF-försök.

Utslaget på en livstid, så kanske inte IVF-perioden varar så länge egentligen. Ju äldre jag blir desto lägre andel av livstiden kommer dessutom att ha gått åt till hormonbehandlingar, äggplock och väntan på besked. Men just nu är det en stor del av livet. Just nu, när allt annat också ska ske samtidigt - nu när man verkligen ska stadga sig, få ordnad ekonomi och familj. Det blir så påtagligt då. Trots att vi är många som går igenom detta, så spelar vi ändå med laget med avvikare. Vi som inte når upp till normen om familjen med barn. Oavsett vi vill eller inte.

Nog tror jag att jag jag kommer att landa till slut. På ett eller annat sätt. Men hur mellanlandar man?

"Har du sen barnbarn, då...

...finns det inte mycket tid till annat!"

Tack för den! Den här gången var kommentaren dock inte riktad direkt till mig, utan till en annan person, i 50-årsåldern och barnlös. Han kanske har valt det själv. Kanske inte. Jag kunde i alla fall inte låta bli att notera hur förflugna kommentarer och samtal ofta landar i just detta. Någon slags norm om familj, barn och barnbarn och att man helt går upp i dem när de finns.

Men vem är jag att filosofera om detta? Jag befinner mig ju i en process där målet starkt och tydligt är just denna norm.

Inte så konstigt egentligen. Jag är ju också ett barn av min tid. Det är ju detta som är grejen på något sätt. Vad är annars meningen med i genomsnitt 83 levnadsår på denna jord? Att föra människosläktet framåt. Att säkra sig en möjlighet om omhändertagande på ålderns höst. (Vem vet hur länge välfärdssystemet klarar av att leva vidare?)

Eller handlar det om att det ska finnas någon som minns? Som kan föra historien om mig vidare? Som ger mig liv ett litet tag till efter att jag själv har lämnat det rent fysiskt?

Ja, kanske är det så det är:"I will live forever, if you always keep me in your mind" (De svar som inte finns i schlagervärlden, finns inte..)

Vem vill inte leva för evigt?! Och för de flesta ger barn och barnbarn de högsta oddsen för att lyckas med det. Vi kan ju inte alla bli odödliga popstjärnor, drottningar eller diktatorer. Vi kan ju inte alla uppfinna glödlampan eller botemedlet för cancer. Allra minst de som har barn och barnbarn. De behöver kanske förlita sig på bra relationer med sina efterkommande. För dem är det ju svårt att få tiden att räcka till annat...



Madonna - både popikon och förälder

 PS: Jag vet att jag ibland ställer saker på sin spets. En annan tanke jag också har om det här är att jag faktiskt önskar uppleva det som jag känner barn verkligen kan ge: så otroligt mycket skratt, lärdomar och utmaningar under den tid jag har på denna jord. Det är kanske i sig ett uttryck för egoism  - att utveckla mig själv, men även känslan av att kunna ge den möjligheten till en annan person. Vilken makt det är egentligen. För den som kan. (Men med makt kommer ansvar och hur förbannad blir man inte när den makten missbrukas! Men tankarna kring det får jag spara till en annan gång...)