"Har du sen barnbarn, då...

...finns det inte mycket tid till annat!"

Tack för den! Den här gången var kommentaren dock inte riktad direkt till mig, utan till en annan person, i 50-årsåldern och barnlös. Han kanske har valt det själv. Kanske inte. Jag kunde i alla fall inte låta bli att notera hur förflugna kommentarer och samtal ofta landar i just detta. Någon slags norm om familj, barn och barnbarn och att man helt går upp i dem när de finns.

Men vem är jag att filosofera om detta? Jag befinner mig ju i en process där målet starkt och tydligt är just denna norm.

Inte så konstigt egentligen. Jag är ju också ett barn av min tid. Det är ju detta som är grejen på något sätt. Vad är annars meningen med i genomsnitt 83 levnadsår på denna jord? Att föra människosläktet framåt. Att säkra sig en möjlighet om omhändertagande på ålderns höst. (Vem vet hur länge välfärdssystemet klarar av att leva vidare?)

Eller handlar det om att det ska finnas någon som minns? Som kan föra historien om mig vidare? Som ger mig liv ett litet tag till efter att jag själv har lämnat det rent fysiskt?

Ja, kanske är det så det är:"I will live forever, if you always keep me in your mind" (De svar som inte finns i schlagervärlden, finns inte..)

Vem vill inte leva för evigt?! Och för de flesta ger barn och barnbarn de högsta oddsen för att lyckas med det. Vi kan ju inte alla bli odödliga popstjärnor, drottningar eller diktatorer. Vi kan ju inte alla uppfinna glödlampan eller botemedlet för cancer. Allra minst de som har barn och barnbarn. De behöver kanske förlita sig på bra relationer med sina efterkommande. För dem är det ju svårt att få tiden att räcka till annat...



Madonna - både popikon och förälder

 PS: Jag vet att jag ibland ställer saker på sin spets. En annan tanke jag också har om det här är att jag faktiskt önskar uppleva det som jag känner barn verkligen kan ge: så otroligt mycket skratt, lärdomar och utmaningar under den tid jag har på denna jord. Det är kanske i sig ett uttryck för egoism  - att utveckla mig själv, men även känslan av att kunna ge den möjligheten till en annan person. Vilken makt det är egentligen. För den som kan. (Men med makt kommer ansvar och hur förbannad blir man inte när den makten missbrukas! Men tankarna kring det får jag spara till en annan gång...)