Hur gamla är dina barn?

- Hur gamla är dina barn?

- Jag har inga.

- Nähä...

- Nej...

Ännu en konversation från vardagen. Ännu en förbannad påminnelse om vad som förväntas vara så enkelt, naturligt och självklart.

Det är ju inte precis så att jag kan utbrista "Ta ingen skit" som den fantastiska Grynet. Det är ju inte skit precis. Men det kan vara minst lika smärtsamt att höra. Att bli påmind om att jag nog borde vara både en- och tvåbarnsförälder vid det här laget.

Det finns alltid med mig. Sorgen. Längtan. Även om jag annars mår ganska bra just nu - ingen stress på jobbet, inga bråk hemma, inga hormoner som leker berg- och dalbana med min kropp och mina känslor. Men ändå så är det ständigt närvarande. En förflugen tanke här. En där. Och så vidare. En känsla för hur det skulle kunna ha varit. nej, jag har inte gett upp än, absolut inte. Men det betyder inte att det inte finns sorg längs vägen. Ibland vill jag hitta fram så mycket att det gör ont. Hitta hem till tillfället när jag kan berätta att "mitt barn har nu börjat i skolan", eller "mitt barn har precis flyttat hemifrån"...

Tillfället då jag enkelt kan svara på hur gamla mina barn är.