Perspektiv

Ok, det finns några som glider genom livet på den där berömda räkmackan. Som aldrig har stött på något problem, känt någon sorg eller saknad. Som inte förlorat något eller någon. Någonsin. Det finns säkert några, men skrapar man på ytan är de nog inte så många. Egentligen.

Jag sörjer någon jag ännu inte haft. Andra saknar personer som tagits från dem. Ibland alldeles för tidigt.

På jobbet håller vi ofta uppe fasaden. Håller oss till vardagliga samtalsämnen, till jobbfrågor och samtal om vädret och vad vi ska göra till helgen. Visst, man kanske inte ska bli för privat i sin arbetsrelation. Men alla har ju ett privatliv, som på ett eller annat sätt påverkar även jobbet. Och ibland kan det vara riktigt befriande att i alla fall bli personlig och dela en del av sina lite mer djupare och kanske lite mindre ljusa erfarenheter.

Alla har vi något. Eller? Jag kan inte sluta förundras över vissa personers okänslighet/obetänksamhet/avsaknad av insikt. (Undrar om det framförallt är de där räkmacke-personerna som representeras här) De som klampar in på det privata med tunga leriga stövlar och som inte tänker på eller bryr sig om att torka bort smutsen efter sig. De som gör en så förbannat trött.

Därför är jag extra tacksam när det faktiskt är på andra hållet. När någon lämnar ett förtroende (ja, jag tycker att det kan ses som det) och delar med sig av något personligt och svårt. Något som kanske inte är precis samma som det jag går igenom just nu, men där känslan kan vara densamma. Något som ger oss möjlighet att mötas.

Jag hade ett sådant tillfälle idag. Och det gav mig perspektiv.

Det gör inte mindre ont för mig i min saknad, men lite perspektiv är i alla fall så mycket bättre än leriga stövlar som klampar in...