Semester i Vilda västern

Ibland kan man ju undra varför man utsätter sig för vissa saker. Som att åka till High Chaparall i värsta semestertiden - som kryllar av barnfamiljer med knallpulverpistoler, minihölster och cowboyhattar...

Jag och M har nu varit på några dagars "road trip" med föräldrarnas lilla husbil. Ja, jag menar verkligen lilla - tänk Kalle Anka på julafton, så är vi nära. 

 Det skulle i alla fall bli skönt att bara dra iväg, utan några större planer, se vart vi hamnade helt enkelt.

Vi hade väl High Chaparall i åtanke. Emelie, som hjälper oss att sjunga in låtar, har en pojkvän som jobbar som stuntman där. Så varför inte åka och kolla in stället? Senast jag var där var jag tio och vaskade guld och åkte slänggungorna. Det är vad jag minns.

Väder och vind gjorde att vi först hamnade i Varberg. Älsklingen hade fått en fix idé om att besöka Bockstensmannen (som tydligen ligger i Varbergs fästning) så det gjorde vi. I lördags var det dags för High Chaparall.

Det började bra. Emelie mötte upp oss och vi fick följa med in bakvägen. Vi träffade hennes stuntman och hans bröder och sedan visade hon oss till huvudgatan och vi bestämde oss för att mötas upp igen till vilda västern-showen klockan ett. Tills dess skulle jag och M utforska stället på egen hand.

Då, plötsligt, blev det bara så jobbigt.

Jag vet att jag kan bli gnällig om jag inte ätit på länge och blodsockerhalten sjunkit för lågt. Jag vet att jag lätt blir ledsen när jag är inne i en period med nässpray. Men det var inget av det. Jag bara kände mig helt missanpassad, som en utböling. Antingen ska man ju vara ett begeistrat vilda western-fan, med egna kläder och boots, eller så ska man vara en sådan där barnfamilj som köper puffra och hatt till barnen och verkligen njuter av sitt familjeliv och av alla barnaktiviteterna. Vad gör två ensamma vuxna människor utan vare sig barn eller cowboy-attributs här?

Och varför bryr jag mig? I vanliga fall tänker jag väl inte så, utan jag och M kan ha skoj i princip var som helst. Som tur var gick den värsta ledsenheten över och jag kunde njuta av vår lediga tid och stunt-showen vi fick se. Men något slags vemod stannade ändå kvar en liten stund extra.

Sedan hände det en grej som faktiskt fick mig på ett annat slags humör igen. Det var när vi skulle åka tåget - den där turen där det ingår ett tågrån med banditer längs vägen. På bänken mitt emot oss satte sig en yngre och lite äldre kille, båda utrustade med pistoler och gevär. Jag sa till den ena killen att eftersom vi inte hade vapen, så fick de skydda oss. "-Ja det ska vi göra", sa han allvarligt. Det var bara så gulligt. Och när vi sedan klev av i mexicobyn, tackade jag för sällskapet och den äldre killen sa "trevligt att träffas". Inga stora ord kanske. Ingen världsomvälvande händelse precis. Men en go känsla. Som får mig att känna att det finns något utanför familjen, som kan skapa ett värde. (Detta får jag återkomma i ett senare inlägg, känner jag.) Att även kontakten med andra kan ge energi och glädje.

Så till slut blev denna road trip ändå ett bra sätt att lämna vardagen och stundande IVF för en stund. Och om jag nu bara blir av med den här förkylningen som drabbade mig i samma stund vi kom hem, så ska väl även jag kunna möte höstens äventyr med ett glatt humör. Och semestern är ju inte heller slut än...

Perspektiv

Ok, det finns några som glider genom livet på den där berömda räkmackan. Som aldrig har stött på något problem, känt någon sorg eller saknad. Som inte förlorat något eller någon. Någonsin. Det finns säkert några, men skrapar man på ytan är de nog inte så många. Egentligen.

Jag sörjer någon jag ännu inte haft. Andra saknar personer som tagits från dem. Ibland alldeles för tidigt.

På jobbet håller vi ofta uppe fasaden. Håller oss till vardagliga samtalsämnen, till jobbfrågor och samtal om vädret och vad vi ska göra till helgen. Visst, man kanske inte ska bli för privat i sin arbetsrelation. Men alla har ju ett privatliv, som på ett eller annat sätt påverkar även jobbet. Och ibland kan det vara riktigt befriande att i alla fall bli personlig och dela en del av sina lite mer djupare och kanske lite mindre ljusa erfarenheter.

Alla har vi något. Eller? Jag kan inte sluta förundras över vissa personers okänslighet/obetänksamhet/avsaknad av insikt. (Undrar om det framförallt är de där räkmacke-personerna som representeras här) De som klampar in på det privata med tunga leriga stövlar och som inte tänker på eller bryr sig om att torka bort smutsen efter sig. De som gör en så förbannat trött.

Därför är jag extra tacksam när det faktiskt är på andra hållet. När någon lämnar ett förtroende (ja, jag tycker att det kan ses som det) och delar med sig av något personligt och svårt. Något som kanske inte är precis samma som det jag går igenom just nu, men där känslan kan vara densamma. Något som ger oss möjlighet att mötas.

Jag hade ett sådant tillfälle idag. Och det gav mig perspektiv.

Det gör inte mindre ont för mig i min saknad, men lite perspektiv är i alla fall så mycket bättre än leriga stövlar som klampar in...

Oväntat möte

Det är när man börjar prata om det som man märker hur vanligt det är. Det finns överallt...

Idag var jag på MIL-institutets workshop på temat ledarskap och livsberättelsen - som innebar reflektion över händelser/personer/vägval som gjort mig till den jag är idag och som på så sätt påverkar mig i mitt ledarskap. Enkla, men ack så effektiva metoder för samtal, reflektion och feedback gjorde att tiden gick fort och min törst efter lärande blev stillad. Skönt med inspiration!

Det som slog mig dock, var hur öppenhet skapar förtroende och på så vis öppnar upp för nya insikter.

Jag valde till exempel att berätta om min IVF - och dess påverkan på min arbetssituation - som en del i min livsberättelse. Det i sin tur ledde till att en annan person delade med sig av sina två adoptioner. Inte så att vi satt och pratade barnlängtan i stället, utan mer ett konstaterande att "Jag har också varit där, jag kan förstå vad du går igenom". Mer behövs inte. En skön känsla... Och lite oväntad på en plats och i en situation med nya, okända människor.

Vi fick ett oväntat möte i mötet kan man säga. Oväntat, men inte ovälkommet. Och jag gick tillbaks till jobbet lite lättare i både stegen och i sinnet. Redo för en lång skön helg.