Semester i Vilda västern

Ibland kan man ju undra varför man utsätter sig för vissa saker. Som att åka till High Chaparall i värsta semestertiden - som kryllar av barnfamiljer med knallpulverpistoler, minihölster och cowboyhattar...

Jag och M har nu varit på några dagars "road trip" med föräldrarnas lilla husbil. Ja, jag menar verkligen lilla - tänk Kalle Anka på julafton, så är vi nära. 

 Det skulle i alla fall bli skönt att bara dra iväg, utan några större planer, se vart vi hamnade helt enkelt.

Vi hade väl High Chaparall i åtanke. Emelie, som hjälper oss att sjunga in låtar, har en pojkvän som jobbar som stuntman där. Så varför inte åka och kolla in stället? Senast jag var där var jag tio och vaskade guld och åkte slänggungorna. Det är vad jag minns.

Väder och vind gjorde att vi först hamnade i Varberg. Älsklingen hade fått en fix idé om att besöka Bockstensmannen (som tydligen ligger i Varbergs fästning) så det gjorde vi. I lördags var det dags för High Chaparall.

Det började bra. Emelie mötte upp oss och vi fick följa med in bakvägen. Vi träffade hennes stuntman och hans bröder och sedan visade hon oss till huvudgatan och vi bestämde oss för att mötas upp igen till vilda västern-showen klockan ett. Tills dess skulle jag och M utforska stället på egen hand.

Då, plötsligt, blev det bara så jobbigt.

Jag vet att jag kan bli gnällig om jag inte ätit på länge och blodsockerhalten sjunkit för lågt. Jag vet att jag lätt blir ledsen när jag är inne i en period med nässpray. Men det var inget av det. Jag bara kände mig helt missanpassad, som en utböling. Antingen ska man ju vara ett begeistrat vilda western-fan, med egna kläder och boots, eller så ska man vara en sådan där barnfamilj som köper puffra och hatt till barnen och verkligen njuter av sitt familjeliv och av alla barnaktiviteterna. Vad gör två ensamma vuxna människor utan vare sig barn eller cowboy-attributs här?

Och varför bryr jag mig? I vanliga fall tänker jag väl inte så, utan jag och M kan ha skoj i princip var som helst. Som tur var gick den värsta ledsenheten över och jag kunde njuta av vår lediga tid och stunt-showen vi fick se. Men något slags vemod stannade ändå kvar en liten stund extra.

Sedan hände det en grej som faktiskt fick mig på ett annat slags humör igen. Det var när vi skulle åka tåget - den där turen där det ingår ett tågrån med banditer längs vägen. På bänken mitt emot oss satte sig en yngre och lite äldre kille, båda utrustade med pistoler och gevär. Jag sa till den ena killen att eftersom vi inte hade vapen, så fick de skydda oss. "-Ja det ska vi göra", sa han allvarligt. Det var bara så gulligt. Och när vi sedan klev av i mexicobyn, tackade jag för sällskapet och den äldre killen sa "trevligt att träffas". Inga stora ord kanske. Ingen världsomvälvande händelse precis. Men en go känsla. Som får mig att känna att det finns något utanför familjen, som kan skapa ett värde. (Detta får jag återkomma i ett senare inlägg, känner jag.) Att även kontakten med andra kan ge energi och glädje.

Så till slut blev denna road trip ändå ett bra sätt att lämna vardagen och stundande IVF för en stund. Och om jag nu bara blir av med den här förkylningen som drabbade mig i samma stund vi kom hem, så ska väl även jag kunna möte höstens äventyr med ett glatt humör. Och semestern är ju inte heller slut än...

Lagom till Bruce

Lagom till konserten vi bokat in i sommar är det dags för sprutor igen. Förhoppningsvis hinner vi med dagarna i Göteborg innan. Hur kul är det att blanda till en engångsspruta på toan på Ullevi?!

Visst hade det varit skönt att komma igång en månad tidigare, men klinikens semester ger i sin tur oss semester och det är nog bra. Jag hinner ju ha ett par "vanliga" semesterveckor innan det är dags för försök med nässpray igen. Och med det ledsenheten som jag har lärt mig kommer.

Annars är det ju skönast att få ta sprutorna hemma, i lugn och ro. Även om en börjar bli van. Och eftersom jag är lite, vad ska vi säga, oförsiktig... eller klumpig, så är det Magnus som blandar till dem och jag som sedan fyller i engångssprutan (och tar den också förstås). Magnus finns där och stöttar efteråt. När det spänner i magen och jag tycker lite synd om mig själv. Förra sommaren åkte han t.o.m. hem från en spelning för att vara med när jag tog spruta. (innan de börjat spela då, jag är ju inte helt hjälplös och krävande) Men det är skönt med sällskap.

Nu har vi en sommar framför oss. En sommar att göra somriga saker på. Och även om vi redan får börja planera och räkna dagar någon gång efter midsommar, så ger det långa protokollet lite andrum och tid för just det. Njuta av semestern. Gå på en marknad.  Använda sommarkortet för endagsutflykter. Grilla.

Och förhoppningsvis hinna med den där konserten i Göteborg också.