Hellweek Part Two - final part

Negativt. Det lilla hopp som fanns kvar fick en sista knock och kunde inte resa sig på nio. Teststickan visade bara ett enda litet rosa streck. Inte två.

Tomhet. Jag grät ut min sorg redan i fredags när blodet började synas lite för väl. Nu var det mer ett konstaterande.

Besvikelse. Vi som sett fram emot att äntligen få planera ett annorlunda år. Känna att det är ok att ta hem sina gamla leksaker och barnkläder nu när föräldrarna rensar för flytt från mitt tidigare föräldrahem. Vågar vi det nu?

Trötthet. För att åter behöva berätta för nära och kära att det inte riktigt gick den här gången heller. Snälla inga fler försök till käcka tillrop att "Det ordnar sig nästa gång" eller "Det är bara att ta nya tag". Jag vet att ni menar väl, men det hjälper inte. Räcker med ett "Vi är ledsna för er skull". Att vi känner att ni finns där. Det behöver jag just nu, inget annat.

Ilska. Varför i helvete vill det sig inte?!? Hur många sorger ska vi behöva ta? Varför kan vissa vid första försöket? Varför kan de som aldrig borde få skaffa barn - de som misshandlar, våldtar och kränker?

Djävlaranamma. Nej vi ger inte upp än. Det kändes bra den här gången. Det kan fortfarande gå. Vi vill ju det här så mycket.

Oro. Att börja planera för provtagning, ultraljud och recept mellan Danmark och Sverige. Att behöva agera mellanhand och själva ha koll på att rätt provtagningar görs i rätt tid osv. Kan inte hjälpas, det känns osmidigt och lägger lite trist känsla på hela processen. Varför får man inte ta ut danska recept i Sverige eller använda sitt högkostnadskort till det?

Lugn. Vi hoppar inte på det direkt. Den här blödningen var konstig. Vi planerar nya försöket på nästa mens, i mars i stället. Det är ok att vänta.

Sorg. Vi ville ju så gärna. Vi trodde så mycket på det. Sorgen kommer efter tomheten. Smygande. Den finns där.

Hopp. Det såg bra ut nu. Och ungefär hälften av alla "normala" befruktningar leder också till missfall. Det kan fortfarande gå.

Hellweek är över. Men vår resa är det inte...

 

Mörkö Hölö - the bottom is nådd

Jo de finns, både Mörkö och Hölö. Söder om Södertälje, mot Gnesta till. Magnus har berättat att de sett vägskyltar med dessa när de var ute och körde. Och de fick symbolisera världens ände, typ "mörka hålet", fast på degerforska.

Just så har det varit ett par dagar. Djupt ner i mörka hålet. Kommer när man minst anar det. Inte alltid när man vill. Men ibland slår det till och då slår det hårt. Vissheten. Sorgen. Vanmakten. Den där jävla orättvisan.

När man dyker ner i det mörka hålet ser man bara svart. Blicken riktad neråt, försöker urskilja botten, men det är svårt att veta vad som är vad i detta kompakta mörker. Men när man väl har landat där, då är det faktiskt möjligt att vända blicken. Kolla hur långt man fallit, hur långt upp det är till den där ljusstrimman ovanför huvudet. Och börjar man kisa dit, så finns hoppet där. Det är ändå skönt.

Vi jobbar oss nu sakta uppåt. Tillsammans. Vi tar hjälp av Region Skånes kuratorer - man behöver verkligen en utomstående med bra samtalsteknik för det här. Tänk, fyra och ett halvt år har vi levt i denna barnlängtan. Inte konstigt att det brister till slut. Panikångest-attacker. Trötthet. Sorg.

Men nu en känsla av att vara på väg uppåt igen. Ett nytt försök på ett litet nytt sätt (berättar snart mer om det). Men också nu en ny oro för min vikt. Jag har ju gått upp igen och kan inte bara skylla på hormonbehandlingarna. Nej, det ligger mycket tröstätande runt min midja för tillfället och ironiskt nog skapar det ännu mer stress inför nya försöket. Jag vill ju vara stark och ge de bästa förutsättningar. Men det är svårt att ha karaktär och fokus i Mörkö Hölö. Så är det bara. Tur då att vi klättrar uppåt igen. Att vi lovat att stötta varandra. Att ett nytt kapitel är på väg att skrivas och även om jag inte vet slutet på det, så finns möjligheten där. Att den inte slutar här igen. I Mörkö Hölö. Oavsett om det är världens ände, eller en liten ort utanför Gnesta.

Min syster ska ha barn

Min syster ska ha barn. Igen. Lätt som en plätt går det också. Bara att bestämma sig, så händer det. Tänk att t.o.m. kunna tänka på att planera in så att reglerna för ersättning hos försäkringskassan blir så förmånliga som möjligt.

Jag förstår att det kan vara lite svårt att berätta. Hon försöker verkligen sätta sig in i och ta hänsyn till min situation. Det är snällt. Hon ville att vi skulle ta en lunch ihop, men inte förrän vi var på väg därifrån, berättade hon att det var dags för en liten till. Grattis, sa jag och var ju glad för hennes skull. Men ganska tom inuti. Med tanke på den uppförsbacke mitt eget liv är i just nu är nog inte det så konstigt.

Försökte förresten följa debatten som varit efter artiklarna i media. Men jag blev bara så illa berörd av vissas kommentarer om ofrivillig barnlöshet att jag inte ens kunde skriva ett argt blogg-inlägg. Jag tror dock att detta ses som en kvinnofråga och kvinnofrågor har aldrig setts med särskilt blida ögon. Man säger att det handlar om att vi tror att det är en rättighet. Tvärt om. Det är ju en rättighet för alla andra och hela samhällsstrukturen bygger på föreställningen om barnfamiljen. Den om att alla kan och vill "skaffa" barn. Det är en rättighet för de som kan. T.o.m. för dem som missköter, misshandlar och våldtar sina egna barn. Det skapar inte lika många upprörda kommentarer till nyhetsartiklarna som en önskan om barn gör. Är inte det konstigt?

Min syster ska ha barn och jag vet inte när eller om jag får en chans till samma sak. Blödde lite idag. Kanske kommer menscykeln igång igen så det kan bli dags att försöka på nytt. Om jag orkar. Om vardagen håller ihop. Svårt att veta just nu.

Hösttankar

Hösten är egentligen en fantastisk årstid. I alla fall de där klara, friska dagarna, då löven skiftar i rött och gult, solen kikar ner, samtidigt som det anas en kyla i luften. Dagar jag helst vill spendera i skogen, under träden. Andas in dofterna av jord och vila. Samla tankarna. Samla kraft. Men jag stannar inne. I soffan. Framför TV:n. Tar en pliktskyldig runda i trädgården, men drar inte på mig trädgårdsbyxorna och fleecejackan. Även fast jag vet att det skulle göra gott.

Jag är fast i ett vakuum. Ibland känns det som om jag inte riktigt vet vem jag verkligen är. Vad jag vill. Vad jag känner och behöver. Och spelar det någon roll?  Livet rullar ju på ändå.

Pappa börjar piggna till på sjukhuset. Operationen gick bra, men det tar ett tag att komma igen och få alla värden och hjärtslag under kontroll. Idag gick besöket bra. Förra gången var det jobbigare. Då mådde han sämre och blandade ihop mardrömmar med verklighet. Han var misstänksam och trodde på konspirationer. Så var det inte idag. Skönt. Det har varit en tuff vecka med många och betungande känslor.

Har börjat träffa min psykolog igen. Att bara få bli speglad och lyssnad på hjälper just nu. Ett andrum. En välbehövlig stunds vila från andras krav, förväntningar och misstolkningar. Och från mina egna också för den delen.

Jag är så trött. Och spänd. Riktigt känner hur axlarna har parkerat sig ända uppe vid öronen. Tänker att den enda jag kan lita på är mig själv. Men orkar jag? Orkar jag bry mig, ta mig samman? Ta mig vidare?

Mellan försöken är det alltid så märkligt. Som om det man varit med om inte riktigt finns där längre. Ett vakuum. En vilja och ett behov av att få styr på vardagen, men en trötthet som gör det svårt att dra lasset på egen hand. Magnus har nämligen gått in i sig själv och jag vet inte när han kommer ut. Så det blir till att kämpa på helt enkelt. Se till att komma ut på den där höstpromenaden. För min egen skull. I morgon gör jag det, oavsett väder. Jag lovar.

Tomheten och jag

Tomheten och jag går hand i hand. Vi känner varandra ganska väl just nu. Tomheten är han som kommer efter allt. Som en något ovälkommen gäst en vardagskväll. Efter hormon-humör-svängningar, efter all magpirr av hopp och alla tårar av sorg.

Det är veckan då allt återgår till det "normala". Då jag beter mig som jag brukar göra på jobbet (inga oväntade gråtattacker). Möten och mailande avlöser varandra. Det är som om inget har hänt.

Nästan...

Tomheten är som den där elefanten i rummet ingen pratar om. Som sliter upp ett stort svart hål i ditt hjärta och som lägger sig som en bubbla mellan dig och resten av världen. Som å ena sidan skyddar dig från att bryta ihop totalt, men som å andra sidan får dig att sluta dig inom ditt skal, rädd för att förlora ännu mer än du redan gjort.

Det är veckan då tvåsamheten går en kamp mot ilska, sorg, förlåtelse, saknad, missförstånd och besvikelse. Den svåra balansgången i att hitta ett eget sätt att hantera situationen och samtidigt finnas där, stötta och förstå den andre. En tändsticka bryter man lätt av på mitten. Ett gäng tändstickor är svårare. Det är bara så förbannat svårt att inse det, när tomheten är här och hälsar på.

Tomheten och jag går hand i hand. Min högsta önskan är att han ska välja en annan väg. Snart.