Babyboom bland vänner

Trodde det fanns en skyddad plats, en skyddad tidpunkt. Ett tillfälle där jag för en stund kunde glömma min barnlängtan och umgås med vänner utan att påminnas om sorg, hopp och längtan. Men jag borde vetat bättre.

Idag ringde kompisarna vi ska fira nyår med. Vi ska förbereda olika delar av middagen och de ville kolla lite om tider och skålar att använda. Helt apropå kollade Magnus om de fortfarande ville sova över. Men nej, det behövdes inte. De väntar barn i maj, så de kan ta bilen hem. Grattis...

Det är så otroligt jobbigt att inte bara kunna vara glad för deras skull. Nu är jag glad, men samtidigt påminns jag om min egen sorg. Jag är så otroligt trött på att inte kunna se en film, en barnvagn på tåget, leksaker i butiken, eller ett par kompisars bebislycka, utan att själv få en klump i hjärtetrakten. Sånt som så många andra inte ägnar en enda tanke åt...

Ibland har det varit skönt (och på något sätt nödvändigt) att träffa vänner som inte heller har barn. Att få pusta ut lite. Inte riskera att hamna i samtal om vaknätter och blöjbyten. Eller att så uppenbart bli påmind om det man inte själv har, men önskar uppleva. Nyår var nog tänkt att bli en sådan kväll. Nu blir det inte så. Och efter att ha brutit ihop en liten stund så vet jag ju att jag klarar det. Att vi kommer ha kul. Att jag kan gratulera och vara glad. För det är jag ju också. Och jag hoppas ju fortfarande att vi om några månader kan berätta för dem att vi kommer att vara föräldralediga ihop.

Men jag tycker det är jobbigt också.

Att låna någon annans tanke

För någon vecka sedan hade vi vänner över på lite mat. De har också påbörjat en IVF-resa, men är ännu i startfasen. Det blev i alla fall så att vi pratade lite om våra tankar och erfarenheter - det kan vara skönt att göra det med någon som faktiskt vet hur det kan kännas. Även om varje situation och känsla är unik på sitt sätt.

Hon sa något som jag tänkt på såhär i efterhand. Att de väljer att flytta närmre släkten och syskonbarnen för att  - om det inte går vägen för dem - ändå vara nära barn och unga människor. Detta eftersom de tillför något extra till ens eget liv.

Och det är ju sant. Oavsett om det är mitt eget barn eller någon annans, så kan jag lära mig nya saker och framförallt se världen ur ett nytt perspektiv. Det är nyttigt och utvecklande, absolut. (Kontakten med andra människor är väl det som också egentligen är en grundförutsättning för utveckling kan jag unna mig att filosofera över såhär en söndagsförmiddag.)

Jag önskar att jag själv oftare hade kunnat se så nyktert på saken. För jag håller ju med. Men det blir ändå inte riktigt samma sak. Och det är jobbigt att inse att det är så - att det ändå inte är samma sak. Det är också något annat jag längtar efter också. Tror jag i alla fall. 

Oavsett, så var det ändå en liten tröst att få ta del av hennes funderingar. Allra helst när ens egna tankar för tillfället flyger runt som yra höns i en alldeles för trång hönsgård.

Då är det skönt att låna någon annans tanke för en stund.

Dessutom det dåliga samvetet

Så uppenbart vilket gungfly det är just nu. Hur allting verkligen går i vågor. Hur det ena dagen är helt Ok att se barn, höra om barn och prata med barn. Till att det nästa dag sitter en klump i halsen och en önskan om att dra ner rullgardinen och bara få vara ifred från världen.

Inte nog med att man tampas med alla dessa känslor kring IVF:en, till på köpet kommer det dåliga samvetet.  Dåligt samvete för att ännu inte ha träffat gymnasiekompisen som fick barn för ett par månader sedan...och som hunnit flytta till nytt hus sedan vi sågs sist. Eller för att inte umgås med sin systerson så som man kanske borde och förväntas. Dåligt samvete för att känna sig obekväm, både för att det gått så lång tid och för att faktiskt träffas.

Det är jobbigt att vara nära andras "familjelycka" just nu. (Just idag i alla fall.) Och det är också jobbigt att det känns jobbigt (om ni hänger med).

Ibland går det bra och då tänker jag att jag faktiskt får bjuda till. Att det får vara ok att stänga av de tankarna och hänga på snacket och sällskapet. Att det ibland får göra lite ont helt enkelt. Sånt är livet, typ.

Men kan det ibland vara ok att säga nej? Även om vi inte har setts på tusen år? Hur ok är det att pausa en relation? Tiden kommer ju inte precis tillbaka och man riskerar ju att missa många saker. Dåligt samvete igen...

Just idag väntar jag på mensen för att kunna komma igång med nästa IVF. För att preliminära planeringen på kliniken ska fungera. Just idag är det extra jobbigt med att känna pressen över hålla kontakten. Oro över nässpray, kommande försök och framtiden i största allmänhet tar överhanden och tränger sig på och breder ut sig som ett ovädersmoln en tryckande sommardag. (Var är sängen och den där rullgardinen att dra ner, när man behöver den?)

Vissa dagar är värre än andra. Kanske är det ok att säga nej de dagarna. De perioderna. För ett par veckor sedan hade det känts helt ok att träffas. Och om några veckor är det säkert så igen. Så även om mitt dåliga samvete lett till att det är jag som kontaktat för att träffas, är det ok att ångra sig? Att vänta?

Att låta vågorna lugna sig något...utan att det dåliga samvetet tar över totalt...

Midsommartid

En midsommar med många kalas, men för en gångs skull utan fokus på barn. Inte alltid helt lätt att få till.

Vi har några vänner som inte har barn, och med ett par av dem blev det i år midsommarfirande med sill, femkamp, jordgubbar, sällskapsspel och grillat (som blev tillagat i ugn, eftersom vi, som alltid, misslyckades totalt med att få fjutt på själva grillen).

Just midsommar känns annars som en familjehögtid - inte en dag man kan be vännerna lämna bort barnen till mor- eller farföräldrar för en stunds vuxenumgänge. Och även om jag visst tycker det är trevligt med barn omkring mig ibland, kan det vara minst lika skönt när samtalen inte störs av någon unge som gråter, eller någon vuxen som tappar koncentrationen för att kolla vad deras guldklimp hittar på.

När vi kan umgås, snacka... som vuxna individer. Utan att behöva snacka barn. Lyxigt.

Ibland är det emellertid ok att fråga vännerna med barn om vi kan umgås utan barn. De nära vännerna förstår oftast, även om det ibland kan vara svårt att ställa frågan även till dem. Det bästa är ju när de blir glada, när det ser det som ett break från vardagen och inte som ett uttryck för att vi inte tycker om deras småttingar.

Precis som jag ska kunna umgås på egen hand utan maken. När jag går på after work. När han har PS3-kvällar med sina kompisar utan mig (och där gråter jag verkligen inte för att jag inte deltar. De envisas ju med att spela FIFA och inte Lego-spelen som jag gillar).


För två år sedan firade vi midsommar med vänner som har barn och då ingick dans kring stången och hela baletten. För ett år sedan firade vi själva, med vår egen lilla femkamp. Och i år tillsammans med bara vuxna i goda vänners lag. Inget är egentligen sämre eller bättre än något annat. Bara det finns plats för både ock. Men ibland är det riktigt skönt med det sista alternativet - att umgås utan att behöva tänka, andas och prata om barn.

GLAD MIDSOMMAR!