Vi har några vänner som inte har barn, och med ett par av dem blev det i år midsommarfirande med sill, femkamp, jordgubbar, sällskapsspel och grillat (som blev tillagat i ugn, eftersom vi, som alltid, misslyckades totalt med att få fjutt på själva grillen).
Just midsommar känns annars som en familjehögtid - inte en dag man kan be vännerna lämna bort barnen till mor- eller farföräldrar för en stunds vuxenumgänge. Och även om jag visst tycker det är trevligt med barn omkring mig ibland, kan det vara minst lika skönt när samtalen inte störs av någon unge som gråter, eller någon vuxen som tappar koncentrationen för att kolla vad deras guldklimp hittar på.
Ibland är det emellertid ok att fråga vännerna med barn om vi kan umgås utan barn. De nära vännerna förstår oftast, även om det ibland kan vara svårt att ställa frågan även till dem. Det bästa är ju när de blir glada, när det ser det som ett break från vardagen och inte som ett uttryck för att vi inte tycker om deras småttingar.
Precis som jag ska kunna umgås på egen hand utan maken. När jag går på after work. När han har PS3-kvällar med sina kompisar utan mig (och där gråter jag verkligen inte för att jag inte deltar. De envisas ju med att spela FIFA och inte Lego-spelen som jag gillar).
För två år sedan firade vi midsommar med vänner som har barn och då ingick dans kring stången och hela baletten. För ett år sedan firade vi själva, med vår egen lilla femkamp. Och i år tillsammans med bara vuxna i goda vänners lag. Inget är egentligen sämre eller bättre än något annat. Bara det finns plats för både ock. Men ibland är det riktigt skönt med det sista alternativet - att umgås utan att behöva tänka, andas och prata om barn.
GLAD MIDSOMMAR!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar