God morgon...det var ett tag sen

God morgon!
Det var ett tag sen, jag vet. En mellantid. Ett tillfälle att fokusera på jobbet. Passa på att boka in alla de där mötena i kalendern, utan att vara "rädd" för att hastigt behöva boka av dem om det blir dags för ultraljud. En stund att försöka lämna mitt IVF-jag, det liv som är så intimt förknippat med mig sedan flera år. Hur var det egentligen innan?

Ibland behöver jag ett andrum. Att ständigt längta barn i själen och dessutom ständigt gå in i nya fysiska behandlingar, det sliter. Det är som att hålla andan, att inte kunna andas ut förrän det där lyckade försöket kommer. Då är ett litet vakuum välkommet. Så länge det varar.

Men nu sitter jag här igen, i väntan på mensen. Den här gången kommer jag bara vara på Stork, inte på någon svensk klinik, även om det kan verka lite onödigt att åka över bron för fem minuters ultraljud. Men det har varit splittrat och lite si och så med servicen i Sverige på senaste tiden (vi har efter sex månader ännu inte fått tillbaka den kredit kliniken meddelat att vi har innestående t.ex.).

I veckan hade vi en mäklare på besök. Nej, inte för att vi planerar att sälja, utan vi ville veta hur vi kan göra med ev. renoveringar och huslånet - vad är värdehöjande osv. Efter att han gått igenom hela huset med oss, varit i alla rummen, så kommer ändå frågan: "Har ni barn?" Ser du något barnrum? Fler sängar än vår dubbelsäng? Ibland undrar jag om det är en standardfras som bara ska sägas för att det bara är så det ska vara. Ett par i yngre medelåldern måste ju ha barn. Är de redan utflugna kanske? Vi kanske fick barn när vi själva var i tonåren.

Och när Magnus var på after work igår med "unga gubbar". Alla kände inte varandra och man gick laget runt för att berätta vem man var. När en började presentera sig och i den presentationen lägga till antal barn, så spred det sig som en löpeld i gruppen. "Jag heter Ola och jag har en flicka på fyra och en kille på två"... "Jag heter Peter och har en sexåring i samma skola som Erik"... Jättekul.

Men i alla fall, god morgon på er! Idag ska jag ta med Magnus in till lund och bjuda på en smarrig fika. Vi kan sitta där i lugn och ro, utan att hasta hem till en barnvakt eller ständigt bli avbrutna av småttingar vid bordet (även om det skulle vara välkommet). Vi ska njuta av fördelarna med att inte ha barn. Försöka njuta av det liv vi har nu. Vi kan ju inte hålla andan hur länge som helst...

Längtan

Nu känns den igen. Mensen alltså. Det var märkliga dagar förra veckan. En segdragen start kan man säga, med konstig magont som jag inte brukar ha. mensvärk x2 på något sätt.

Men nu är det "som vanligt" igen. Blöder som vanligt, värken tonar bort som vanligt, livet rullar på som vanligt igen. Nästan.

Nu ska man bara ta tag i det där livet igen. Hitta orken och kraften att möta verkligheten. Jobbet, släkten... Även om det hade varit så skönt att bara få kura ihop sig och stänga ute allt ett par tre veckor sådär. Fast jag vet ju att det inte funkar så.

Vi har i alla fall fått taget de saknade blodproverna. Jag har bestämt mig att mensdag ett var på lördagen och även om jag eventuellt borde räkna fredagen som dag ett, så var det enligt Stork ok att ta proverna nu. Så att vi är redo om en månad då ett nytt försök ska göras. Yes. Det är vi. Ger inte upp än. Ger inte tappt (ett ord som används alltför sällan). Och tills dess går vi vidare. Läser om andras graviditeter, om erbjudanden på barnavdelningar, följer syrrans resa, som i april kommer resultera i ännu en bebis...

Jag vill bara att det också ska vara jag...

All I want for Christmas...

Så fick jag min december-mens (trodde väl aldrig jag skulle blogga om sådant här). Men det här är speciellt. Speciellt nervöst.

Tanken är nämligen att starta insemination nästa mens  Det känns som om det varit ett långt uppehåll, mest fyllt av irritation över prover som aldrig skickas hem (har ringt tre gånger och ännu inte sett några prover). Även om väntan är lång så var det nog klokt att avvakta julen och inte riskera ännu en julafton med ovälkommen julklapp och ryggvärk.

En dag kvar på jobbet, sedan välbehövligt jullov. Och trots trevligt umgänge med släkten, så längtar, längtar, längtar jag efter en jul i det egna huset, allra helst med en liten på armen.

All i want for christmas... ...is you!

Första advent

Första advent...snö på backen, men med en rejäl förkylning, som startade för två veckor sedan känns det som. En förkylning som kommit och gått som en dålig repris på TV.

Nåväl, lussebullarna (med vit choklad, mums!) bakade jag redan för två veckor sedan ljusslingan sattes upp i förberedande syfte förra helgen. Nu var det bara att tända den.

Nu är det också legitimt att erkänna att jag lyssnar på julsånger. Till och med vädergudarna är på min sida, när de nu serverat ett tunt fint pudertäcke med snö i trädgården.

På ytan är allt mys och fint och trevligt. Men så skört. Varför måste det vara så? Jag både hör och känner mina skulderblad krampa ihop sig mer och mer. Trycket mellan axlarna blir tyngre. En halvtimmes thaimassage räckte inte långt. Jag borde nog skaffa något slags klippkort för att få hjälp att lossa knutarna. För jag tror inte jag klarar det på egen hand. Så känner ni någon bra massör i Lund-Malmö-trakten, tipsa gärna!

Men idag är det första advent. Brasan är tänd. Jag ska ge mig på att baka "lýxiga nötfudge" och sedan bär det av en tur ner till byns lokala lilla julmarknad. Och jag ska försöka att inte tänka för mycket på hur mysigt det hade varit att dela denna förväntan över decembermyset med fler. Kanske nästa år. Med tända ljus och snö på backen...men utan förkylningen då tack.

I väntan på...vadå?

Den är märklig den här tiden. Mellanrummet mellan försök och svaren på försöken. Då är det då som gäller och det finns ett sen, ett kanske i alla fall. Nu är det liksom ingenting. Bara en lång väntan.

Nej, jag låter väl inte livet stå stilla bara för att jag hoppas och väntar. Det är ju till och med så att jag passar på lite extra nu. Att jobba, boka in saker etc. Nu är det ju ok att göra det. Nu är det inga sprutor som ska tas, eller undersökningar som ska bokas in med kort varsel. Men det är ändå ett tomrum på något sätt. Det finns ju något annat där framme. Något som kräver fokus. Något som jag vill så otroligt mycket och som får en sådan påverkan på det liv vi lever nu.

Alla dessa människor jag träffar, som har byggt upp sitt liv runt sina barn. Det blir ju så. Fullt fokus på familjen. Alla dessa exempel från vardagen, oavsett om det är runt fikabordet på jobbet, eller under den utbildning jag deltog i förra veckan. Jag lyssnar och nickar, men har egentligen ingen aning om vad det innebär egentligen. Jag är ju inte där själv. Det är ett stort jävla mellanrum mellan mig och den vardagen. Ett mellanrum jag inte själv har särskilt mycket rådighet över och det gör det extra svårt att hantera.

Det är bara att vänta...vänta och se.

Lördagsmys

Idag ska jag försöka glömma bort allt vad IVF heter. Trots att tunga regnmoln hänger över den skånska himlen, så ska det bli härligt att ta bussen ner till Skanör och lite lördagsmys på Gässlingen. Scones, spa, massage, en god middag och övernattning med frukost. Förhoppningsvis inte så många barn, utan mest par som vill koppla av.

Jag vet att det inte går att fly hur länge som helst från gynekologbesök, oro för hur det ska gå att ta prover och inläsning av riktlinjer för insemination. Men jag hoppas jag lyckas koppla bort det under ett dygn i alla fall. Att spänningarna i axlarna försvinner, så att det blir lättare att möta det som sen kommer. Att vi får ny energi. Lugn. Hopp.

Jag hoppas att den vedeldade tunnan finns på plats...

Hur gör man med recepten?

Så har vi tagit bron över till Köpenhamn. I onsdags var det dags för första besöket på Stork-kliniken. Ett nytt kapitel i denna resa.

Vi var framme med tåget nästan en timme för tidigt, men skulle ju leta oss från stationen och till rätt gata. Gärna också hinna ta en fika innan. Någonstans hade vi väl sagt att vi skulle hitta ett fik i närheten, men jag började blli nervös och efter att ha passerat ett café utan att välja det så flippade jag väl ut lite. Svart eller vitt. Allt eller inget. Bara att trava på och lägga sin nervositet på frustrationen över att inte få en latte innan läkarbesöket. Men ibland är det gott med de stora kedjorna. Danska motsvarigheten till Espresso House dök upp, bara hundra meter från kliniken och en redan speedad Linda tog en "lugnande" kopp kaffe. (nåväl, men varm mjölk är ju bra när man ska sova, så det blev väl inte helt fel ändå).

Sådär en tio minuter innan utsatt tid var vi framme och blev mottagna av världens trevligaste receptionist och ett väntrum som mer kändes som någons vardagsrum. En bra start. Och det var ju bra, för vi fick sitta och vänta ett tag. En av gynstolarna hade gått sönder så det blev lite kötid eller vad man ska säga.

När vi till slut fick träffa vår läkare med praktikant så kändes det bra. Lite svårt att hänga med i danskan ibland och att få en blick över vilka prover som vi behövde göra och vilka vi redan tagit. Jag lyckades t.o.m. med konststycket att låta som om jag var i ett avlägset u-land genom att säga att "I Sverige så blir vi vaccinerade mot röda hund". Läkarnas utbyte av blickar sa väl allt och jag skrattade generat och mumlade ngt om att "Ja, förlåt, det vet ni ju, jag vet inte hur jag tänkte där". Så är det när man försöker vara tydlig...

I alla fall, nu står vi plötsligt här med två alternativ; insemination eller IVF. Jag kan väl känna att det skulle vara spännande att se om insemination kan funka, men det jag oroar mig mest för just nu är inte processen i sig...utan proverna och recepten. Det praktiska helt enkelt.

Plötsligt står man där med frågorna: Vem kan ta proverna i Sverige till mig? Hur kommer det gå att få ut recepten? Och kan någon hjälpa till med att skriva ut dem i Sverige så att vi kan använda högkostnadsskyddet? Har jag uppfattat rätt vilka prover jag behöver göra och när?Jag har ingen egen gynläkare idag. Hur gör man?

Det där med att ta hormoner, att gå igenom insemination eller äggplock, det kan jag i princip göra i sömnen. Men att behöva lägga tid och energi på praktikaliteterna är sådant som får mig att börja storgråta. Och bli nervös och orolig. 

Nu har vi ett par månader på  oss och som tur är så är det vid sådana här tillfällen som Magnus blir klippan. Ser till att vi tar en sak i taget. Att jag inte ska ta ut för mycket oro i förskott osv. Nu har vi mailat till mina vårdkontakter och ska dubbelkolla med Köpenhamn. Och hoppas att det ordnar sig. Vill ju inte att barnlängtan ska försvinna för att det inte funkar med prover och recept!

Avlastning och höstpromenader

Oj, det var ett tag sedan. Även om skrivandet har lugnande verkan så är det ibland t.o.m. för kaotiskt för att ens sätta sig vid datorn och blogga om det. Ni känner säkert igen er. Men nu kan det vara på väg igen.
Jag fick nämligen lite oväntad avlastning förra veckan. Då kom svärföräldrarna på besök. Inte oväntad i den meningen att de inte tidigare brytt sig om och menat väl. Men oväntat för att jag annars, av naturliga skäl, har lite närmre till min egen mamma i vissa sammanhang. Men här behövde jag annat stöd och det fick jag. Och det känns bra. Att dela oron med någon annan gör det lite lättare att bära själv helt enkelt.

Vi åkte bl.a. till Skäralid för en stärkande promenad i naturens höstskrud. Det var den helgen det plötsligt var tjugo grader varmt igen. Och vi kunde sitta ute på altanen till sent på kvällen. (Nu är ordningen återställd, med förfrusna Dahlior att plocka upp ur rabatten).

Som om det inte var nog med att kämpa på med sina tankar och känslor kring barnlösheten, med oron om den man lever med, så finns även oron för mina föräldrar där. Men pappa är på bättringsvägen, så det är ingen fara för livet längre på det sättet. Men så mycket som ändå förändras. Praktiska saker. Där både mamma och pappa behöver stöd, var och en på sitt sätt. För mig gäller det att hitta en balans i allt detta. Att känna att jag är där, men också att jag får ta timeout för att ta hand om mig själv. Då är höstpromenader oslagbart.

Samtidigt som det stärker, så känns det också vemodigt att gå där i skogen. Jag vill ju inget hellre än att gå där med ett eget barn. Att låta det känna den friska doften, upptäcka alla spännande lekar och gömmor, lära sig om skog och djur, känna frihet...

På onsdag går vi in i en ny fas. Jag hoppas jag är redo. Jag hoppas Magnus är redo. Och att det kan bli en nystart och ge bättre odds för chansen att få ett barn. Längtar ju så mycket...

Mörkö Hölö - the bottom is nådd

Jo de finns, både Mörkö och Hölö. Söder om Södertälje, mot Gnesta till. Magnus har berättat att de sett vägskyltar med dessa när de var ute och körde. Och de fick symbolisera världens ände, typ "mörka hålet", fast på degerforska.

Just så har det varit ett par dagar. Djupt ner i mörka hålet. Kommer när man minst anar det. Inte alltid när man vill. Men ibland slår det till och då slår det hårt. Vissheten. Sorgen. Vanmakten. Den där jävla orättvisan.

När man dyker ner i det mörka hålet ser man bara svart. Blicken riktad neråt, försöker urskilja botten, men det är svårt att veta vad som är vad i detta kompakta mörker. Men när man väl har landat där, då är det faktiskt möjligt att vända blicken. Kolla hur långt man fallit, hur långt upp det är till den där ljusstrimman ovanför huvudet. Och börjar man kisa dit, så finns hoppet där. Det är ändå skönt.

Vi jobbar oss nu sakta uppåt. Tillsammans. Vi tar hjälp av Region Skånes kuratorer - man behöver verkligen en utomstående med bra samtalsteknik för det här. Tänk, fyra och ett halvt år har vi levt i denna barnlängtan. Inte konstigt att det brister till slut. Panikångest-attacker. Trötthet. Sorg.

Men nu en känsla av att vara på väg uppåt igen. Ett nytt försök på ett litet nytt sätt (berättar snart mer om det). Men också nu en ny oro för min vikt. Jag har ju gått upp igen och kan inte bara skylla på hormonbehandlingarna. Nej, det ligger mycket tröstätande runt min midja för tillfället och ironiskt nog skapar det ännu mer stress inför nya försöket. Jag vill ju vara stark och ge de bästa förutsättningar. Men det är svårt att ha karaktär och fokus i Mörkö Hölö. Så är det bara. Tur då att vi klättrar uppåt igen. Att vi lovat att stötta varandra. Att ett nytt kapitel är på väg att skrivas och även om jag inte vet slutet på det, så finns möjligheten där. Att den inte slutar här igen. I Mörkö Hölö. Oavsett om det är världens ände, eller en liten ort utanför Gnesta.

Höstsol

 Jaa, jag vet att jag lovade att gå den där långpromenaden i skogen idag...hrm... 


Nästa sommar så...



Men jag hamnade i trädgården i stället och det var skönt det också. Bara gå och plocka. Lite ogräs här, några pinnar där. Och plantera två stackars astilbe som jag köpt på rea. Men jag tror de klarar sig, jag bor ju inte för inte i den sköna "zon ett".  

Det är något speciellt med att påta i trädgården. Tiden finns liksom inte och ett lugn kommer över mig. Ibland pratar jag lite för mig själv (eller med rödhaken som håller sig i närheten med förhoppningen om nygrävd mask) men mest får trädgårdens ljud ta plats och tankarna flyga lite som de vill.

I blåställ och fleecejacka, med solen värmande i ansiktet och den friska oktobervinden ystert flygande i mitt hår - då känns det ok igen. Och jag kan säga som Gandalf: "This too shall pass". På något sätt gör det ju det. Och det är väl en himla tur!

PS: I morgon blir det unisex svensexa för kompisen som gifter sig på lördag. Han har ingen bestman och ingen har haft en tanke på att vara den som drar igång ett firande. Men en dags planering är allt som krävs ibland. Så i morrn blir det antingen gokart eller biljard...och vi blir minst tre i alla fall som firar honom =)

Hösttankar

Hösten är egentligen en fantastisk årstid. I alla fall de där klara, friska dagarna, då löven skiftar i rött och gult, solen kikar ner, samtidigt som det anas en kyla i luften. Dagar jag helst vill spendera i skogen, under träden. Andas in dofterna av jord och vila. Samla tankarna. Samla kraft. Men jag stannar inne. I soffan. Framför TV:n. Tar en pliktskyldig runda i trädgården, men drar inte på mig trädgårdsbyxorna och fleecejackan. Även fast jag vet att det skulle göra gott.

Jag är fast i ett vakuum. Ibland känns det som om jag inte riktigt vet vem jag verkligen är. Vad jag vill. Vad jag känner och behöver. Och spelar det någon roll?  Livet rullar ju på ändå.

Pappa börjar piggna till på sjukhuset. Operationen gick bra, men det tar ett tag att komma igen och få alla värden och hjärtslag under kontroll. Idag gick besöket bra. Förra gången var det jobbigare. Då mådde han sämre och blandade ihop mardrömmar med verklighet. Han var misstänksam och trodde på konspirationer. Så var det inte idag. Skönt. Det har varit en tuff vecka med många och betungande känslor.

Har börjat träffa min psykolog igen. Att bara få bli speglad och lyssnad på hjälper just nu. Ett andrum. En välbehövlig stunds vila från andras krav, förväntningar och misstolkningar. Och från mina egna också för den delen.

Jag är så trött. Och spänd. Riktigt känner hur axlarna har parkerat sig ända uppe vid öronen. Tänker att den enda jag kan lita på är mig själv. Men orkar jag? Orkar jag bry mig, ta mig samman? Ta mig vidare?

Mellan försöken är det alltid så märkligt. Som om det man varit med om inte riktigt finns där längre. Ett vakuum. En vilja och ett behov av att få styr på vardagen, men en trötthet som gör det svårt att dra lasset på egen hand. Magnus har nämligen gått in i sig själv och jag vet inte när han kommer ut. Så det blir till att kämpa på helt enkelt. Se till att komma ut på den där höstpromenaden. För min egen skull. I morgon gör jag det, oavsett väder. Jag lovar.

Om vägen och målet

Denna väntan. Denna mördande mellantid med stiltje. Hur mycket hopp ska man bygga upp inför nästa försök? Hur mycket ska man bara försöka koppla ifrån och njuta av stiltjen, med risk för att också koppla ifrån sig själv för mycket?

Hur håller man fokus? Måste man hålla fokus hela tiden? Vad gör jag när jag känner att jag håller på att gå mitt itu på grund av alla dessa olika tankar och känslor som ömsom rusar ömsom alldeles för sakta glider genom mina vener?

"Daggdroppe" av Karin Boye

Jag tror jag har lärt mig att se framåt i alla fall. Även om den där gnagande oron över att det inte ens ska bli befruktning alltid finns där. Det känns ju inte som om vi fått en riktig chans då. Men annars är det en dag i taget, ett försök i taget och en tro på att detta försöket är det som ska ge resultat. Något som gör resan värd.

Det gäller kanske att se det som Karin Boye: "Visst finns det mål och mening med vår färd, men det är vägen som är mödan värd"

Även om jag inte riktigt kan tro på det fullt ut varje dag, så kanske det är en tanke som kan hjälpa till att hålla en flytande, att inte tappa fotfästet om livet. Livet är ju hela vägen, alla krokar och böjar och raksträckor. Alla gupp och gropar, alla avstickare. Och visst gäller det att inte missa resan på grund av för stort fokus på regnbågens slut (som vi alla vet är lite svår, om inte omöjlig, att nå fram till).

Ja, även om vi lyckas nästa gång, om vi får chansen att skapa ett liv, som blir ett barn - vad är målet? Att föda? Att se barnet ta studenten? Att någon får ärva mina saker när jag dör? Då om någonsin blir ju resan i sig själva målet. Tiden vi får tillsammans.

"... Bryt upp, brytt upp! Den nya dagen gryr. Oändligt är vårt stora äventyr."

Länk: I rörelse, av Karin Boye

Hur gamla är dina barn?

- Hur gamla är dina barn?

- Jag har inga.

- Nähä...

- Nej...

Ännu en konversation från vardagen. Ännu en förbannad påminnelse om vad som förväntas vara så enkelt, naturligt och självklart.

Det är ju inte precis så att jag kan utbrista "Ta ingen skit" som den fantastiska Grynet. Det är ju inte skit precis. Men det kan vara minst lika smärtsamt att höra. Att bli påmind om att jag nog borde vara både en- och tvåbarnsförälder vid det här laget.

Det finns alltid med mig. Sorgen. Längtan. Även om jag annars mår ganska bra just nu - ingen stress på jobbet, inga bråk hemma, inga hormoner som leker berg- och dalbana med min kropp och mina känslor. Men ändå så är det ständigt närvarande. En förflugen tanke här. En där. Och så vidare. En känsla för hur det skulle kunna ha varit. nej, jag har inte gett upp än, absolut inte. Men det betyder inte att det inte finns sorg längs vägen. Ibland vill jag hitta fram så mycket att det gör ont. Hitta hem till tillfället när jag kan berätta att "mitt barn har nu börjat i skolan", eller "mitt barn har precis flyttat hemifrån"...

Tillfället då jag enkelt kan svara på hur gamla mina barn är.

Efter sommaren

Jaha, så har vi träffat Leif, vår läkare. Svårt att veta om han egentligen tycker att det är lönt att fortsätta. Vi har ju lite problem med det där som kallas tillgång och efterfrågan.



Nåväl, efterfrågan är ju stor. Från oss båda. Det är snarare tillgången som saknas. På pigga spermier och mogna ägg. Det kommer med andra ord inte vara vi som ser till att den goda statistiken upprätthålls på kliniken. Den lyckan får vi gratulera andra till.

Leif tyckte i alla fall att vi skulle vänta med nästa försök till efter semestern. Men kontakta dem redan vid nästa mens för att lägga upp ett schema. Min äggmognad hoppades de kunna ordna med ett annat protokoll (hello nässpray och deppighet igen!).

Ska man börja fundera på alternativ redan nu? Jag har inte förstått att det är svårt med spermiedonation nu när vi redan "använt" våra tre offentliga försök.

Borde jag läst på bättre? Borde informationen vara lite enklare? Borde reglerna vara mer tillåtande?

Det är ju till och med så att jag rent av blir förbannad på denna snårskog av regler, alternativ och konstiga föreställningar om barnlöshet som råder. Klart att vi vill försöka med våra egna ägg och spermier, men för den sakens skull vill vi väl inte förkasta möjligheten att prova också andra alternativ!

Skit är vad det är!

- - -

Väntan på att kliniken ska öppna efter semestern kan kännas lång. Men så kom vi på att vi kanske kan vända på allt. Låta denna mellantid faktiskt bli en tid med annat för ögonen. Njuta av sommaren. Ordentligt. Och än en gång hoppas att "det kanske är sista sommaren ni kan göra som ni själva vill" som en av läkarna på RMC uttryckte det.

Det enda vi önskar är tillgång till en pigg och glad spermie som kan knyta an till ett moget och förnuftigt ägg - för att få det där miraklet vi hoppas på.

Efter sommaren. Kanske är det vår tur då.

I mellanrummets tid

Det är i mellanrummets tid som tankarna flyger hit och dit.

När vi är inne i IVF, när det är rutin med sprutor vid 19-snåret, då är det full fokus på här och nu. På att tänka positivt, att det ska lyckas. Att metoden vi valt är rätt. Att det är bra att inte tänka på alla andra eventuella möjligheter. Nej, här och nu gäller. Och det känns bra.

Men i mellanrummet är det en annan sak.

Den här märkliga tiden mellan försök.  Även om jag vet att vi har fler försök kvar, så händer det något i det vakuum som skapas. Delvis fast i en sorg efter det som inte blev, samtidigt som tankarna kommer. Är det rätt väg? Finns det något annat sätt? Skulle vi ändå inte ställa oss i adoptionskö? Men visst är det Ok att inte få barn också? Vad vill jag? Vad känner jag? Hjälp, jag vill hoppa av!!! Snurr, snurr, snurr, snurr.....

Då är det skönt att i förväg ha bokat in tid hos Mari. En timmes samtalsstöd. Någon som ställer de där frågorna vi behöver just nu. Någon som hjälper en att sätt ord på oron, men också som neutraliserar och saktar ner tankarna som far och flyger. Som t.ex. att det inte är konstigt att få en massa tankar i huvudet såhär efter att vi inte kom vidare i senaste IVF:en. Men att det inte heller är nu man tar några avgörande beslut. Låt tankarna komma och flyga sin kos igen. Några landar och dem kan jag ta tag i sedan. 

Jag måste inte lösa allting här och nu. 

På måndag ska vi träffa vår läkare för att prata om fortsättningen. Jag är lite nervös. Vill ju få en ärlig chans när vi väl försöker. Hoppas det mötet ger några svar och lite ro. Och att vi kan blicka framåt mot det där försöket. Det som ska lyckas. 

Så att vi kan lämna mellanrummets tid.