Long time no see...

Hej igen.
Det var ett tag sedan. Ungefär 19 månader för att vara exakt. Ja, jag är tillbaka. Det är dags för en ny resa. Lite lik, men ändå så annorlunda. Jag har ett barn nu. Ett underbart barn, som springer, samlar sniglar i trädgården, äter omogna smultron, älskar att bada och vaknar med ett leende på morgonen.

Jag vill försöka få ett syskon. Så om det går vägen, så är denna blogg för dig du ännu ofödda. Även du ska få dokumenterat din resa. Och går det inte vägen så är det ändå en del av min barnlängtan. Och det är den jag sätter på pränt här på dessa sidor. Så nu vet ni läget om det.

Läget annars då? En skulle kunna tro att vi nu hade vanan inne och gjorde precis allt rätt den här gången. Men nejdå. I maj var jag redo att köra igång igen. Och då menar jag redo, typ nästa mens. Men ack, så lätt ska det inte gå. Först mailväxling med Stork-kliniken, sen nytt jobb med att hitta svensk hjälp. Sen prover som ska tas, provsvar som ska komma in och tidsbokningar som ska göras och som drar ut på tiden. Så det jag kan hoppas på nu är att ett första försök kanske hinns med i slutet av augusti. Insemination står på menyn så vitt jag vet nu. Ska träffa läkare på stork i början på augusti.

Jag har ett barn, så pressen är inte lika stor nu. Men längtan är det. Och det är den längtan som gör att det är dags igen. Long time no see. Välkomna tillbaka!

Nervös

Idag är jag nervös. Vaknade med molande värk i ryggslutet och ja...den kom. Mensen alltså. Och med den startskottet för ett nytt äventyr!

Dags att ringa Stork-kliniken för att boka första tiden för ultraljud med andra ord. (Visserligen skulle jag kunna göra ultraljudet i Sverige, men jag vill komma in i rutinen på det nya stället. Och känna att det flyter på bra och vi kan prata och fråga saker om processen samtidigt.) Vi har mailat lite fram och tillbaka, osäkra och räddhågsna som vi är för att ha missat något i förbredelserna. Men proverna var ju fina, så det var bara att ringa för att trycka på startknappen.

Jag fick en tid på måndag förmiddag.

Jag vet inte riktigt varför jag är så nervös. Eller jo... Lite har det att göra med att förstå det danska språket och att allt det där med recept och sånt löser sig. Men mest tror jag det handlar om att det just nu är fullt möjligt att jag blir gravid med detta försöket. Allt är ju fortfarade framför oss. Det är nu vi kan hoppas, drömma, känna positiva vibbar. Just nu är allt möjligt. Just nu finns chansen. Bara den känslan i sig skapar små pirrande fjärilar i magtrakten. Och den känslan låter mig i sin tur fantisera om nästa steg, nämligen graviditeten - den stora källan till nervositet (Ibland har jag undrat hur normalt det egentligen är att ha en annan varelse växande i sn egen kropp).

Kanske blir någon skrockfull över att jag tillåter mig att hoppas och drömma. Jag med ibland, men just nu väljer jag att strunta i skrocken. Efter sex IVF-försök som inte gått vägen vet jag allt om sorgen som kan komma efteråt. Jag är redo även för den. Men den här gången väljer jag att ta sorgen om den kommer, inte i förskott. Att i stället tillåta mig att tro att 2013 blir året då bra saker händer. Att det kommer gå bra. Och även om det i sig kan vara jobbigt med nervositet, ändå släppa fram lite av den. Nervositeten av att eventuellt bli gravid den här gången.

Just nu är det ju faktiskt möjligt...

Vårdens logik

Ursäkta, men jag förstår mig inte alls på vårdens logik. När man som jag inte haft en "husgynekolog", eller läkare för den delen, så känns det som en ogenomtränglig djungel att hitta och förstå vilken vård och vilka prover som är ok att få och vilka som verkar omöjliga.

Det är ju inte så att vi väljer Danmark för att det är så jäkla roligt att ta tåget över bron. Eller för att den danska kronan är ovanligt låg just nu. Vi gör det för att det verkar vara bästa chansen att få hjälp med barnlösheten. Jag blir ju för tusan inte yngre och ännu en vårdgaranti-väntetid på RMC och sedan kanske ytterligare väntan på donatorsperma vet jag inte om vi klarar.

Att det sedan var otroligt svårt att se att den möjligheten ändå fanns, är ju också intressant i sig. Jag känner mig inte dum, är ganska bra på att ta in information, att söka själv. Men när vi gjort våra tre IVF-försök, så pekade allt på att dörren där var stängd. Att vi var hänvisade till privat vård, eller donations-IVF i utlandet. Så nu står vi här, med ett behov av vissa blodprover, som verkar omöjligt att få.

Lite dumt att inte den danska kliniken kan ordna detta kan jag också tycka. Hade ju underlättat ganska rejält om de hade kunnat ta de prover de behövde.

Vi letar lite på forum och så och kommer säkert hitta en lösning. Jag betalar gärna, bara det blir möjligt att fixa. En äggledarundersökning har jag lyckats boka in i alla fall, det ingick tydligen i vården. Men det är ju inte sådana här bestyr man vill lägga sin tid och energi på precis. Skulle vara mycket trevligare att känna att det här tar den svenska vården hand om. Jag kan lugnt koncentrera mig på att hitta energi och kraft inför själva behandlingen. Att oavsett var jag behövt vända mig för behandlingen, så stöttar staten och regionen åtminstone med det praktiska runtomkring. Inte nog med att man får bekosta behandlingen själv efter tre försök (skulle vilja se någon annan sjukdom behandlas så), man får kämpa i ständig motvind dessutom.

Vårdens logik är inte helt logisk helt enkelt.

Schyssta gubbar

Sitter i en ledningsgrupp som just nu består av mig och ett gäng män i åldern 55+. Med både barn och barnbarn vid det här laget förstås. Och här kommer jag (tjolahopp tjolahej tjolahoppsan sa) och berättar att just nu är jag lite gråtkänslig pga hormoner och frågar om de kan vara standby för mina inplanerade planeringsdagar ifall jag ska fixa äggplock då.

Och allt de säger är "- Jamen, det fixar vi, det ordnar sig". Nog för att de inser att jag antagligen planerat de där planeringsdagarna så till den milda grad att det är ganska enkelt att hoppa in i mitt ställe. Men vilken skön känsla att kunna vara så öppen på sin arbetsplats och få det stödet. Av den kategori män som man ibland kan ha lite fördomar om, det erkänner jag. Skönt att inte kunna dra alla över en kam.

I morgon förmiddag ska jag träffa läkaren för att få veta hur upplägget blir inför stundande IVF. Efter det vet jag förhoppningsvis hur mina kommande veckor ser ut - i alla fall lite bättre än idag. Outlooken lever ju vidare fast man är på väg in i IVF-bubblan. Möten bokas ibland månader i förväg. Det går inte att hålla luckor i kalendern för ultraljud och äggplock, men det är också bara att boka om och av när man vet. Känns skönt att känna så, inte låta jobbet ta över. Det är dock lite svårare när man bokat in sig själv och tio andra på en konferensanläggning för verksamhetsplanering inkl övernattning.

Då är det bra med en eller ett par "schyssta gubbar" i närheten. Som nog är lite - inte nervösa, det skulle jag inte säga - men kanske ovana vid situationen. Som ändå ser till att det blir enkelt att prata om. Som i sin tur "bidrar" med sina krämpor på ett ganska komiskt sätt. Som tar ner mina prestationskrav på en lagom nivå - något som jag verkligen behöver när det är dags att fokusera på IVF:en. Och som säger att de ställer upp om det behövs.

Och en verksamhetsplanering är ju bara en planering, som kan justeras. En IVF är ett unikt tillfälle som innefattar så mycket drömmar, tankar och känslor, så mycket här och nu. Det är där jag kommer vara. Och mina schyssta gubbar hjälper mig med det...

Så verkar det vara dags igen

Det där med att planera är ju bara att ge upp. Ja, att planera barn har jag för länge sedan insett inte är så lätt som att bara sluta med kondom och p-piller. Inte för alla i alla fall. Men det är inte alltid helt lätt att planera IVF heller.

Mensen kommer inte alltid när den ska. Det ska passa med öppettiderna på kliniken (semesterstängt och juluppehåll är något vi lyckas pricka in av ngn anledning). Man ska känna sig i form. Redo. Och så vidare.

Men nu verkar det vara dags igen. Även om det får bli att jag får gå med nässpray ngn vecka extra för att det är semestertider (hello again, gråtattacker och sorgsenhet). Jag hinner själv ha några semesterveckor innan sprayandet drar igång i alla fall. I stället kommer IVF:en lagom till att verksamhetsplaneringen på jobbet ska sätta fart för fullt i augusti. Jobb och IFV går inte alltid hand i hand...

Jag gillar mitt jobb och ibland vet jag inte hur jag ska göra när aktiviteter och processer planeras. Alltså, jag vet att jag vill prioritera IVF:en, men medan den är nyckfull och datum sätts med kort varsel, så är mitt jobb tvärtom. Jobbkalendern fylls nämligen på månader i förväg ibland. 

Ibland har jag verkligen försökt hålla luckor i kalendern, eftersom jag vet att någonstans här, kanske det är dags för kontroll, ultraljud, äggplock... Men ibland så har jag bara fått boka av saker helt enkelt. Skjuta upp. Jobbet är ju trots allt inte allt.

Den molande värken i ryggslutet börjar ge sig till känna. Lika bra att svälja en värktablett redan nu, kväva molandet i sin linda. Värken är dock välkommen. Den är ju startskottet på ett nytt försök. En ny möjlighet.

Än är det värt att känna hopp. Nu, när det verkar vara dags igen.