Dagen D & Den Där Magen

Idag är det dagen D. Eller dagen "BF" (som det tog ett tag för mig att förstå var förkortning för "beräknat födelsedatum". Har ni också märkt att det i alla yrken, sammanhang eller grupperingar skapas förkortningar som de som är inne i det förstår och slänger sig med, men som inte är helt enkla för andra att hänga med i).

19 december skulle det vara dags enligt ultraljudet. Men nu är det väl bara ca 4 eller 5% som föder på detta "BF". Och jag har haft på känn att det dröjer lite längre. Jag klagar inte heller. Idag är sista vattengympapasset och jag längtar faktiskt... efter bastu, viktlöshet och småprat med de andra som är med.

En annan bra anledning till att det inte blir idag är att jag lyckas få någon typ av förkylning igen - som hostan reagerar på såklart. Det är ju inte särskilt kul att behöva profylaxandas genom nästäppa precis...

Det var också barnmorskebesök idag. Magen verkar ha sjunkit lite. Gravitationen börjar ge draghjälp. 

Magen ja. Vad är det som gör att det är helt ok för andra att kommentera gravidmagar?!? Jag har bland annat fått höra "Är det säkert att du ska föda i december och inte i mars?" Oavsett om man känner sig enorm eller är kanske själv är orolig om det växer ordentligt, så kan man väl få ha sin mage i fred? Både i ord och fysisk beröring!

Jag råkar vara ganska nöjd med min mage (mest med innehållet förstås). Men att ofta få höra "Vad liten!" börjar bli lite småjobbigt. Kristina, vår barnmorska säger ju att det växer fint och vem vill inte slippa bristningar? Det är klart jag vill att det ska synas att jag är gravid, det är ju något jag är så otroligt glad för. Men det är också rätt trevligt när det inte är för tungt.

På vattengympan är det oundvikligt att se gravidmagar och kanske jämföra lite i smyg. Men mest är det roligt att det är så olika. Vi är ju olika kroppar från början! Och alla är fina och precis lagom på sitt sätt. Basta!

Nej, även om det är ungefär åtta timmar kvar av denna dagen D, så vågar jag nog påstå att det inte kommer ske i kväll. Men det kan ju faktiskt ske när som helst nu. Det gör den här julen lite extra nervös och pirrig. Bara att vänta och se om det blir köttbullar och Janssons hemma på julafton, eller som välkommen frysmat att ta fram i mellandagarna. Och du lilla liv i den där magen...även om jag längtar efter dig, så är det helt ok att du är kvar där inne ett litet tag till...säger din lite fega mamma. Din pappa däremot vill att du ska komma nu!

Mitt emellan Jansson & profylaxandning

Så är det den veckan. Nej inte julveckan, inte riktigt än. Utan veckan då vår bebis beräknas födas. På torsdag mer bestämt. Nåväl, nu är det ju bara ca 5% odds att det händer just då. Magnus satsade på antingen 13 dec (blev det inte) eller 2 jan, men jag tror det mer är önsketänkande. Själv känner jag att det blir 25 december. Vi får väl se...

Just nu är jag inne i en lite konstig blandning av bebis- och julförberedelser. Satte precis en Jansson i ugnen.

Det blir ju en lite annorlunda jul i år. Först hade vi tänkt ha julen hos oss och bjuda in alla syskon (vi är några stycken). Men vi har fått tänka om. Nu kommer en av mina bröder med familj vara lite av standby. Har inget hänt, kommer de ner och firar med oss, annars tar de julen hemma. Vi gör knytis av julbordet. 

Det känns ändå som det blir en bra jul, hur det än blir. Antingen blir det "Julklappsleken" med tonårssyskonbarnen, eller en alldeles speciell julklapp via förlossningsavdelningen. Spännande och lite nervöst.

Det är i alla fall helt ok att ha föräldraledigt (i väntan på...) såhär veckorna innan jul. Trivs med blandningen av andningsövningar och Janssons...

Ett litet orosmolm

Du lilla bebis i magen är en riktigt livlig krabat. Jag kan nästan ställa klockan efter dina vakenperioder och du gillar att kicka mig i höger sida. Allra mest underbart är det när vi ser hur det rör sig och liksom skumpar inifrån magen. Inte för att det alltid känns bekvämt. Ibland är det mer som en kallsup inifrån, men det är det värt!

Men för ett par dagar sedan ändrade rörelserna karaktär. Visst, det är sånt man läser om händer, men det kändes inte bra. Kanske var det bara att du låg lite annorlunda. Det var ju inte helt tyst där inifrån. Men så började tankarna flyga. Tänk om..?

Jag vet inte vad jag skulle göra eller hur jag skulle klara av att något hände i det här skedet. Bubblan av ofrivillig barnlöshet som vi levt så länge i kan när som helst komma tillbaka och omsluta en. Med allt vad det innebär. Jag blev så rädd.

Så kontakt med barnmorskan, som hänvisade till kvinnokliniken i Lund. Det blev inte bättre av att jag där hamnade i en telefonkö som inte existerade. (Jo det är sant). Via växeln blev jag kopplad till telefonsvarare, som sa att man öppnade 08:00. Jag letade runt lite på hemsidan och hittade ett direktnummer. Strax efter åtta ringde jag och stod som nummer fyra i kö. Och där blev jag stående... När jag testade ringa via växeln med mobilen, fick jag telefonsvararbesked att "rådgivningen är stängd idag". Just snyggt. Så jag ringde kvinnoklinikens akut, som hänvisade till förlossningen, som berättade att det var drop-in på tredje våningen, bara att gå dit. Vid det här laget var jag lite av en våt trasa, Det ska inte mycket till för att börja gråta vid det här laget.

In med bussen till Lund. Där mötte Magnus upp. Väl framme gick det väldigt smidigt. Jag kom snabbt in till barnmorska, som satte på CTG. Hjärtljuden hördes klart och tydligt. Sedan ett ultraljud för att kolla fostervatten. Allt såg bra ut. Men bebisen låg med fötterna mot moderkakan, hade liksom svängt ett halvt varv med kroppen. Det var därför rörelserna ändrad karaktär. Puh! Hem igen och bara ta det lugnt. Det var ett litet orosmoln, som skingrades.

Så lite som behövs för att komma ur balans. Kanske är det för att vi har gått igenom det i gjort. Så mycket pendlande mellan hopp och förtvivlan. Tärande på relationen. Avskärmande från livet utanför. Lite är det hjärnans eget fel (berättade Åsa Nilssonne, professor i medicinsk psykologi i "Sommar".) Att vi har förmågan att tänka oss in i vad som kan hända i framtiden, och då även skräckscenarier. Sen blandar hjärnan ihop dessa tankar med verkligheten och vi oroar oss för sådant som inte ens hänt.

Du lilla liv där inne, du betyder redan så mycket för mig! Och varje gång du kickar mig så påminns jag om vilket litet mirakel du är! Jag längtar efter dig!

Föräldraledig

I torsdags jobbade jag min sista dag. Så nu är jag föräldraledig...

Lite märkligt är det allt. Jag kan för min värld inte fatta att jag (om allt går väl) ska vara det fram t.o.m. september nästa år. Få vara hemma och fokusera på annat än ekonomiuppföljning, medarbetarsamtal och verksamhetsplanering. Nej, jag kan just nu bara se så långt fram som nyår. Det känns lite mer greppbart och logiskt. Vid jul är man ju ändå ledig.

I onsdags städade jag kontoret så att min vikarie skulle få slippa ta hand om gamla träningskläder, knäckebröd och matlådor. Då kändes det lite konstigt och ofärdigt att gå hem. Det var vissa smågrejor jag inte riktigt hunnit med. Jag gillar ju jobbet, så viss separationsångest kanske är normalt. Men på torsdagen kändes det helt annorlunda. Då var jag redo. Hade en timme inne på kontoret, där jag verkligen hann med det sista. Sen en heldag med övriga kollegor i ledarskapsprogrammet, där jag bara kunde luta mig tillbaka och njuta av diskussionerna och sällskapet. Och så svisch till vattengympan, som en extra tydlig markering att nu...nu är det dags för något annat ett tag!

Så nu är jag föräldraledig...

Magnus vill att bebisen ska komma i morgon. Jag kan tänka mig att vara gravid ett par veckor till. Att få rå om mig själv lite först. Känna att jag hinner fokusera om och förbereda mig (och hinna baka lite lussebullar och julgodis och sånt). Hade det inte varit för hostan, som nu är inne på sin tredje månad, så kan jag inte klaga över graviditeten. Lite småkrämpor som foglossning, svullna ben och viss inkontinens, annars är det bra. Och så känner jag nu till hur det är att vara gravid. Det är mycket läskigare att föreställa sig vara hemma med en bebis live.

I helgen blir det julbord med familjen och nästa helg är planen att hyra bil för att åka till IKEA, julmarknad och återvinningscentralen. Vi får se om det hinns med. Om jag eller Magnus får som vi vill...

Förberedelser

I början av graviditeten hade vi stenkoll på varje veckonummer. På de olika utvecklingsstadierna för bebisen där inne i magen. Nu har veckorna blivit så många och det känns som om det går så snabbt att det inte finns någon chans att komma ihåg var vi befinner oss. Vecka 37 tydligen.

Det börjar kännas tyngre. Och lite nervöst. Jag har fyra arbetsdagar kvar på jobbet. Sen hoppas jag att det finns lite tid till avkoppling innan det drar ihop sig till det där nya, lite okända. Jag tycker ju precis jag vant mig vid att ha en liten Alien bökande i magen. Som protesterar över trängseln när jag lutar mig framåt för mycket. Eller som alltid är vaken när jag själv vill krypa till kojs.

För ett par veckor sedan var vi på profylaxkurs i Malmö. Tränade avslappning, andning och mental styrka. Pratade förlossningsfaser och smärtlindring. Och fick rådet att öva, öva, öva. Det man övar blir man bra på. Så nu sitter Magnus och gör tusen nålar på mig, samtidigt som jag andas och pustar och föreställer mig en värk som en böljande kulle jag ska ta mig upp- och nerför. Inte för att det är helt jämförbart, men vi får känna på våra olika roller i alla fall.

Vi har gjort en lista över vad som ska packas i väskan som ska med till BB. En lista är en början. Vi har tvättat upp blöjor (ska testa tygblöjor tänkte vi) och vi håller på att ställa i ordning skötbordet i badrummet. Att "boa" kallas det visst. 

www.nenas.se

All denna väntan. Alla dessa förberedelser. Ändå är det så svårt att förstå att det händer snart. Att vi är i nionde månaden. Att det kan hända när som helst nu. Och det är nog bara att inse att hur väl vi än förbereder oss, så kan vi nog aldrig vara helt förberedda på vad som händer nu. Bara att inse att du inte har egen full kontroll över ditt liv längre. Det är läskigt och lite nervöst och alldeles, alldeles...underbart!



Upplyftande vattengympa

Förra torsdagen var första gången för mig på vattengympa för gravida. Jag såg nog fram emot själva motionen - helst eftersom hostan hindrat mig från att göra något mer ansträngande än att promenera till bussen. Det som jag var lite nervös för... eller ja... snarare mycket tveksam till, var själva badhuset. Jag gillar inte badhus.

På något sätt har skräckrapporteringar om oduschade kroppar och kalsonger under badbyxorna, tillsammans med gamla minnen av hår och plåster i bassängen, satt sina spår. Det hjälper inte att alla påpekar att kloret gör att det är renare här än i sjöar och hav. Det är något med badhus som gör mig lite illa till mods helt enkelt.


Av Malin Biller: billerbloggen.com

Men vad gör man när man är gravid och bebisen ökar med 200-250 g i veckan för tillfället? Motion är bra. Och jag gillar ju att simma. Så det var bara att anmäla sig.
 
Nu var det inte bara första gången på vattengympa, utan första gången jag besökte Lunds omtalade Högevall. Det var elva år sedan sist jag besökte ett kommunalt badhus (spa har jag besökt mer regelbundet dock). Hur gör man nu förtiden? De där nycklarna med nummerbricka i röda gummiband syntes inte till. Nu var det en digital nyckel som gällde – en som både fungerade som entré och som lås till valfritt skåp. Till min glädje kom min barnmorska, tillika vattengympainstruktör, precis när jag försökte få rätt på vart jag skulle gå. Jag hängde med henne in till ett separat omklädningsrum, som tillhörde en undervisningsbassäng. Egen dusch och bastu hade vi också. Skönt. Och bassängen var helt OK. (Det här skulle nog gå vägen.)

Och när jag väl kom ner i vattnet så var det faktiskt helt underbart. Både upplevelsen av att vara lätt och ledig och att komma igång med motionen. Men jag överväldigades framförallt av känslan av att få vara med i ett sammanhang som så länge varit så långt borta. Här stod jag med gravidmage bland sju andra lika stora och större magar. Overkligt och rörande på något sätt. Det är ju faktiskt på riktigt det här, att det ska vara så svårt att fatta.
 
Träningen gick bra, även om jag några gånger tackade att vattnet dolde min oförmåga till koordination. Under avslappningen efteråt kom såklart hostan tillbaka. Så där låg jag och försökte kväva hostan för att inte störa de andra, samtidigt som jag bara ville ligga där och flyta och komma nära barnet i min mage. Hoppas det lugnar sig till nästa gång.

När passet var slut och det var dags att kliva ur bassängen fick kroppen en chock av tyngden som återvände. Men på något sätt var det ändå lättare än innan. Jag hade kommit igång med träningen, tagit mig till ett badhus och dessutom upplevt en härlig känsla av att vara på en fantastisk resa. Något som jag är så otroligt tacksam över. Ska försöka komma håg det när sparkar och höftvärk hindrar mig från min skönhetssömn framöver…

Jag är glad för min upplyftande vattengympa och om allt går som det ska så har jag sex tillfällen till att se fram emot. Sex tillfällen att övervinna min tveksamhet till kommunala badhus...

Septembersjukan

Vad hände? Jag som mådde så bra, trots en allt tyngre mage och känningar av foglossning.

Septembersjukan slog till.

(PS. Det här inlägget kommer mest handla om elände och tycka synd om, så att ni vet)

Först en helt "fantastisk" vecka med urinvägsinfektion. Den som man känner på sig är på väg innan den helt brutit ut. För mig var det så att snabbprovet på vårdcentralen inte ens gav utslag och läkaren sa "Grattis, du är frisk". Nej tänkte jag, det är jag inte. Då skulle det inte kännas obehagligt, ont och allmänt besvärligt i och runt urinblåsan. Som tur är finns barnmorskan, där jag lämnade ett nytt prov. "Vi får nog beskedet på måndag" sa hon. Detta var en torsdag. När jag kom hem kände jag att nej, jag vet ju vad det är, jag måste kunna få hjälp tidigare. Så efter ytterligare telefonsamtal med barnmorskan så skrev läkaren ut antibiotika till mig redan samma dag. Och kan ni tänka er - efter två tabletter försvann det jobbiga! Helgen var räddad!

Veckan efter var det dags igen. Jag och Magnus var på en "Blocket-tur". Vi hade hittat både spjälsäng och skötbord, precis såna vi ville ha, och tog hyrbilen på en runda i Skåne. Då kände jag hur det började klia i halsen. Nej, nej, nej, inte det också! Och vi som skulle till Gekås för seriös bebis-shopping nästa dag! Med Alvedon och näsdukar gick det väl an, men det var inte riktigt med samma energi som jag hoppats. (Saken blev ju inte bättre av att kanal 5 var där och filmade och vi lyckades hamna i deras väg. Vad svarar man på frågan: "Vad är det bästa med en tandborste?" Förstår att de vill fördumma besökarna där, men frågan är vem som egentligen längtar mest efter att vara någon annanstans...)

Detta var helgen den 14-15 september. Och efter varje förkylning kommer hostan. Idag sitter jag fortfarande och hostar. Har inte sovit igenom en hel natt på en månad nu. Det har fått bli soffan med tio kuddar för att stötta upp på ett något sånär behagligt sätt, eftersom det eviga hostandet dessutom gav rejäl träningsvärk. I veckan hostade jag dessutom sönder ett revben (alt. ett muskelfäste) så det blev en natt på akuten också. Visst kan det vara trevligt att kunna förbereda sig på vad som komma skall i form av vaknätter och så. Men nu när jag känner mig bra för övrigt, hade jag mycket hellre lagt energin på härliga höstpromenader och fixande i huset. (Bara jag nu går från jobbet till bussen, hostar jag i en kvart efteråt). Ibland har jag varit så trött på det hela att jag bara suttit och gråtit rakt upp och ner.

En gång satt jag på en föreläsning på jobbet och hostade sådär småjobbigt så att man kände att man störde, men att det ändå gick att hålla i schack. Trodde jag. En extra retning i halsen fick mig att välja gå ut och försöka hosta klart utanför lokalen. Det var tur att det fanns en toalett strax intill. Jag kom knappt innanför toadörren förrän jag började kräkas! Mysigt. Efteråt mådde jag trots allt så pass Ok att jag kände att jag hade kunnat sätta mig och lyssna vidare. Men jag tog ändå bussen hem i stället. Det har nu hänt ett par tre gånger att jag kräkts efter vissa av hostattackerna. Som tur är har jag varit hemma då. Barnmorskan förklarade att magen som redan är hoptryckt, kan vara extra känslig. Fattades bara det.

Man säger att bebisen lär sig känna igen föräldrarnas röster. Min lilla bebis kommer undra var den där stötande tonen har tagit vägen. Visst blir man lite orolig att detta påverkar, men det ska ju vara ganska säkert där inne. Hjärtljuden låter bra, det växer som det ska och det rör på sig i magen vid alla möjliga och omöjliga tidpunkter. Jag misstänker att det är bebisen som väcker mig om nätterna och sedan har det varit hostan som hållit mig vaken...

Nåväl. Efter denna månad hoppas jag innerligt att jag får börja koncentrera mig på graviditeten i stället för på hostan. Det går ju så snabbt nu. Redan vecka 31. Jag vet inte om jag är redo än! Just nu hoppas jag bara att revbenet hinner läka tills det är dags. Och att septembersjukan börjar ge med sig nu. Vi är ju ändå inne i mitten av oktober...

Första stora sparken

Första stora sparken kom igår. Nog har jag känt innan att det inte är som vanligt där inne, det där fladdret alla pratar om. Men nu fick jag en riktig kick i vänstra sidan!

Jag som varit lite rädd för att det inte kan vara sant det som händer. Som trots att jag sett en bebis och rörelser på ultraljudet har svårt att ta in att en annan liten människa växer i min mage. Det var som om den ville säga: "-Ge dig nu, jag är ju här!". Jag fick en klump i bröstet, det här är stort.

Efter vår vecka i Bohuslän överraskade Magnus mig genom att svänga inom Ullared på hemvägen. Och ni vet ju vad som finns där... Äntligen kunde vi gå på bebisavdelningen och kolla in nödvändiga och onödiga detaljer och jag fick chans att prova mammakläder. Bara det en milstolpe som heter duga. Nu känner jag mig dock mest som en tunna, där graviditeten lika gärna skulle kunna vara något helt annat, men bara magen får växa lite till så... Det är ju bara att välkomna den kroppsliga förändringen. Allra helst det där fladdret i magen som säger mig att jag aldrig är riktigt ensam längre. Märkligt och coolt på samma gång.

Så min lilla ofödda älskling, nu vet du att den 7 augusti, medan mamma satt och budade på Tradera, så gav du dig till känna med en välriktad spark i mellangärdet. Och jag älskar dig för det!

A B C D...E! (Hjälp!)

Ok, jag såg en höggravid kvinna komma cyklande när jag gick hem från jobbet idag, så jämfört med henne ska jag inte klaga, jag som knappt kommit halvvägs. Jag vet ju inte om det som gör en bulle på klänningen ens kan räknas till graviditeten, eller om det är de där extrakilona som smugit sig på igen det senaste året. Men jag känner mig allt lite otympligare.

Kollegan på jobbet sa att det kommer en period då du bara känner dig som en tunna. Du är inte tillräckligt stor att det självklart syns att du är gravid. Det är inte helt dags för mammakläder, men dina vanliga kläder spänner och du känner dig allmänt uppsvullen. Den perioden är jag i just nu...

I fredags behövde jag köpa ny BH. För vissa kan det vara trevligt att se brösten växa. För mig är det förknippat med smärta och blå bröstvårtor när BH:n inte riktigt räcker till längre. Så det blev en vända till Lund helt enkelt.

I den lilla underklädesbutiken hoppades jag hitta både kompetens och utbud. Just vid den här tidpunkten var det några till som ville detsamma och i en liten butik är tre kunder som en hel armé - helst när alla behöver råd och nya storlekar att prova samtidigt.

Lugn som jag är väntade jag på min tur...eller njae...det blev mer så att jag stod i min lilla provhytt och småsnyftade eftersom jag tyckte att alla fick hjälp utom jag (jäkla hormoner!). Det blev Magnus (som sett fram emot att följa med in i en sådan här butik, men som sedan snabbt flydde det trånga fältet) som fick påkalla expeditens uppmärksamhet. När hon väl kom fick jag bra hjälp. Hon kollade vidden och tittade på kupan. Och konstaterade att BH:n jag valt passade bra idag, men att brösten antagligen kommer fortsätta växa innan allt är klart. Så vill jag ha en BH som funkar längre är det bara att bege sig till E-kupan.

Jag gick på den linjen. Köpte aningen för stora BH:s, men med förhoppningen att jag inte ska behöva prova så många fler framöver. Tog ju t.o.m. amningsmodellen direkt! Och med expeditens föga tröstande ord om att "Det är inte alltid de blir mindre igen" hoppas jag att jag nu ändå är tillräckligt rustad...och att det räcker att kunna alfabetet upp till E...

Kärlek vid första hjärtslaget

Tisdagen den 25 juni var en stor dag. Det var dagen då jag kände kärlek vid första hjärtslaget...

Det var barnmorskebesök för att ta de där evinnerliga blodproverna. Vi hade ju provat förra gången utan att en endaste bloddroppe kom ut (mina blodkärl gillar tydligen att rulla iväg och gömma sig när väl nålen kommer). Jag kan meddela att resultatet blev precis samma idag. Fyra stick senare fanns det inga blodfyllda rör att skicka till labbet. Det blir till att prova igen på vårdcentralen nästa vecka. Men, men...det var inte därför dagen var speciell.

Magnus satt i väntrummet vid provtagningsförsöken, men sen tog också han plats hos mig och  vår barnmorska Kristina. Vi skulle nämligen få lyssna på hjärtljuden. Kristina sa att det kanske bara var 60% chans att lyckas höra något, det berodde på hur fostret låg. Hon satte på apparaten och lät den glida över nedre delen av min mage.

Och direkt hörde vi det. Höga, snabba hjärtslag, som ett litet skenande ånglok. Och då var det som om fem år av längtan, hopp, tårar, uppgivenhet och oro sköljde iväg i en mäktig flodvåg. Tårarna kom, samtidigt som jag försökte ligga stilla och vara tyst för att höra hjärtjuden. Gick sådär kan jag säga. Detta lilla liv inne i mig. Det var verkligt. På riktigt. Jag fick tag på en hand (visade sig vara Kristinas) och kramade den så hårt att det måste ha gjort ont. Plötsligt hördes som ett litet plupp och ljuden tystnade. Kristina sa att vi hade hört att bebisen vänt sig och antagligen gömt sig lite längre in. Vid ett ytterligare tillfälle hörde vi hjärtslagen, sen var det svårare att urskilja. Men Kristina sa att hon var jättenöjd med det hon hört.

Jag har aldrig känt en sådan direkt kärlek som jag kände när jag hörde de snabba hjärtslagen. Och det var ändå bara ljud! Jag blev inte mig själv på hela dagen. Grät på toan efteråt, grät på väg till bussen...grät fast jag inte var ledsen. Jag var bara så otroligt överväldigad.

Jag kan rent teoretiskt förstå att jag säkert var mer spänd inför detta än vad jag själv trott. Att när vi fick höra hjärtat slå där inne, blev översköljda av en otrolig lättnad. Men denna omedelbara kärlek hade jag inte kunnat förbereda mig på. En kärlek jag hoppas kommer att få möjlighet att växa. Du, lilla spirande liv. Du har haft min kärlek från första hjärtslaget...

Hej och förlåt

Hej!
Och förlåt för att jag inte skrivit på länge. Jag är otroligt glad över er som läser min blogg och jag känner att jag svikit lite. Men det är väl så, när livet känns tungt är det skönt att skriva av sig, när hoppet spirar går dagarna så fort att man helt missar den där blogg-stunden.

Sen förstår jag alla er som inte har lika lätt, eller intresse av att följa en spirande graviditet. Det kunde jag ha svårt med ibland när jag var mitt uppe i hormonsprutor och äggplock. Samtidigt som det kändes lite hoppfullt att de jag följt genom sorg och besvikelse, också fick uppleva glädje och hopp. Det betydde ju att det fanns hopp även för oss. Om ni hänger med...

Jag är i alla fall fortfarande gravid.=) Kan inte riktigt fatta det än! Sextonde veckan startade precis. Illamåendet, som funnits där hela första tiden, men inte såpass att jag blivit sjuk, börjar ge med sig. Brösten växer till synes okontrollerat och vi har börjat våga snegla på babytillbehör.

En sådan skillnad mot bara några månader sedan. Nu mer än någonsin förstår jag vilken bubbla man lever i som ofrivilligt barnlös. Som en filt som lagts över vardagen, allt blir dämpat. Många vardagliga situationer så outhärdliga. Och sedan när det släpper, så är allt så lätt. Att möta barnvagnar på stan, att gå förbi ett skyltfönster med babykläder, att höra kollegorna sucka över barnens bus...

Bubblan är (för tillfället) borta men jag kommer aldrig glömma den. Den har gett en sådan ödmjukhet mot livet, hoppet, alla önskningar man bär på. Den kommer alltid vara en del utav mig. Även om jag nu sakta men säkert, mer och mer, vågar vara lycklig över det växande livet i mig. Jag är så otroligt tacksam!

Klädnostalgi

Elfte veckan påbörjad. Illamåendet har lagt sig lite, men mina smaklökar lever fortfarande sitt eget liv. (Idag är det knäckemacka och fil som gäller, för några dagar sedan ville jag bara ha limpmacka med honung). Och jag började gråta när Magnus stubb sticktes när vi skulle pussas. Dessutom en rejäl förkylning denna veckan.

Jag tror det börjar kännas. Hoppas i alla fall. Det är fortfarande så overkligt att jag inte riktigt tror på det förrän jag får det bekräftat på ultraljudet...som tyvärr ligger ett antal veckor fram i tiden.

Men vi har i alla fall vågat gå igenom barnkläderna från när jag själv och syskonen var små. Mamma rensade i och med flytten från huset och det var kul att gå igenom kläderna bara för de egna minnenas skull (inte för att jag egentligen kommer ihåg att jag haft på mig allt det där, mest sett på foto). Vissa plagg är lite slitna, men retrosöta och bara måste sparas. Härliga sjuttiotalsmysdressar med utsvängda ben. Förkärlek för frotté. Och sedan alla de där akrylämnena i vissa av plaggen! Inte ett naturligt ämne så långt ögat når. Tur att man inte var i närheten av öppen eld så ofta när man var barn.

Ja, jag orkar inte vara skrockfull. Som jag har längtat efter att få titta på barngrejor, kläder, tillbehör! Jag ska ta mig tusan passa på att njuta! Att äntligen låta tvättmaskinen gå och förbereda kläder för en liten. För även om plaggen är söta, så har de fortfarande en liten nostalgisk doft av barndomhemmets källare...

Inskrivning

Så vågade jag äntligen boka in mig på inskrivning hos barnmorska. Jag vill ju inte gå omkring och vara skrockfull; att om jag gör detta så kanske det där sker. Vill köra på medan hoppet ännu finns!

I fredags tog vi oss ut till Sankt Lars-området i Lund, jag och Magnus. För att besöka Kristina på Admira kvinnohälsa. Det var en märklig känsla att sitta där i väntrummet. Nog för att vi har varit i många väntrum de senaste åren, det är inte det. Men nu var det ju för något annat. Nu är vi ju faktiskt gravida.

Mötet var jättefint. Kristina visade sig vara både lyhörd, lätt att prata med och verkligt stöttande (är glad att jag gick på magkänslan när jag valde barnmorskemottagning). När jag uttryckte oro över min vikt fick jag inga förmaningar, utan bara pepp. Hon gjorde inte så stor grej av det och det är jag så tacksam för. Vi pratade om IVF-bubblan och om att våga släppa loss och vara glada i nuet. Blir det sorg så blir det den blir inte mindre för att vi inte gläder oss nu. Det tål att tänka på...

När vi gick därifrån kom tårarna. Jag kunde liksom inte hålla tillbaka dem. Jag var bara så glad för att äntligen få vara här och för att det kändes så bra att ha valt just denna mottagningen. Jag tror inte jag riktigt hängt med i vad som hänt. Att vi faktiskt kommit så här långt och att vi nu får vara med om alla dessa förberedelser som ska till (och som jag allt är lite nervös inför). Overkligt på något sätt.

Men nu är inskrivningen klar, och även om jag direkt känner oro när jag inte känner mig helt illamående, så vill jag verkligen leva och njuta av nuet. För just nu, vad jag vet, är vi ju faktiskt tre...

Välkommen vardag!

Städa eller träna?...Ett mycket lätt val idag! på med musik och upp på crosstrainern. Lockade betydligt mer än att dra fram skurhink och ge sig i kast med toaletten.

Två rara kollegor vet nu att jag är gravid. Dels en som för ett halvår sedan fick sitt "ivf-barn", dels bästa kollegan som började jobba samma dag som jag och som följt vår resa. Annars håller jag det för mig själv tills vidare. Det är för tidigt att basunera ut än. Även om jag vet att skrock inte påverkar. Egentligen.

I helgen kommer svärföräldrar, plus att brorsdottern konfirmerar sig. Anser att hon redan vid fjorton års ålder har bra smak när hon önskar sig limegrönt tårtfat från JellyBean.

Det har känts som bra vardagsdagar den här veckan. Får jag behålla den här känslan så är jag jättetacksam. Inte för mycket fokus på det som händer i min kropp just nu, men tillräckligt för att känna förväntan. Har ju för tusan redan i tankarna börjat möblera det där hopplöst övergivna extrarummet vi har! (Ni som är nyfikna på just det, hittar en bild i ett av mina första inlägg)

Nu känns det lätt hemma. Och när det går lätt hemma går det också så mycket lättare på jobbet. Även om det egentligen inte händer något annat speciellt just nu. Mer än att vi just nu inte längre är i IVF-bubblan. Välkommen vardag!

Av och till

Av och till tror jag att jag känner av graviditeten. Av och till tror jag att jag inbillar mig det hela. Jag mår som bäst när jag känner mig lite lätt illamående (jag som hatar att kräkas). Men det som jag gillar med det är att det är ett tydligare tecken än att känna ingenting. Och jag vill ju inte känna ingenting.

Jag drar mig lite för att ringa barnmorskan. Jag är ju fortfarande i de där känsliga veckorna som kan ta ett abrupt slut. Tänk om jag låter tankarna och förberedelserna skena iväg med mig? Tänk om jag börjar berätta det för vänner och kollegor och sen blir det inget? Jag är lite skraj faktiskt.

Min chef kom in idag och undrade hur det var. Om det hängde i, som han sa. (Ja, han fick ju veta eftersom det ordnats med mousserande till mig på planeringsdagarna). Jag sa att det kändes bra. Det gör det ju egentligen.

Allra helst när jag känner mig lite lätt illamående. Och det gör jag ju av och till...

Ett fett plus!

Ledsen över produktplaceringen...

Det är faktiskt svårt att ta in. Att våga tro och att tänka att det kanske blir en fortsättning. Men nu var det ett fett plus på stickan!

Äntligen!!!

Det här har aldrig hänt oss förr. Vi har till slut lyckats passera den första milstolpen. Vilken märklig känsla... Bra, men märklig.

Jag visste nog att om vi bara kommer förbi gravtestet, så kommer det nya saker att oroa sig för. Så är det och så får det vara. Kanske är det oron över om det kommer hålla hela vägen som dämpar den mest berusande glädjelyckan något. Eller så är det att fem års liv med egna försök, utredningar, IVF:er och inseminationer har satt sina spår. Vågar vi vara glada?

Ja för tusan, jag ska vara superglad! Jag lovar! Men jag måste nog smälta det här först...Det tror jag faktiskt...

Men just nu finns det ett litet liv inne i mig...