Du lilla bebis i magen är en riktigt livlig krabat. Jag kan nästan ställa klockan efter dina vakenperioder och du gillar att kicka mig i höger sida. Allra mest underbart är det när vi ser hur det rör sig och liksom skumpar inifrån magen. Inte för att det alltid känns bekvämt. Ibland är det mer som en kallsup inifrån, men det är det värt!
Men för ett par dagar sedan ändrade rörelserna karaktär. Visst, det är sånt man läser om händer, men det kändes inte bra. Kanske var det bara att du låg lite annorlunda. Det var ju inte helt tyst där inifrån. Men så började tankarna flyga. Tänk om..?
Jag vet inte vad jag skulle göra eller hur jag skulle klara av att något hände i det här skedet. Bubblan av ofrivillig barnlöshet som vi levt så länge i kan när som helst komma tillbaka och omsluta en. Med allt vad det innebär. Jag blev så rädd.
Så kontakt med barnmorskan, som hänvisade till kvinnokliniken i Lund. Det blev inte bättre av att jag där hamnade i en telefonkö som inte existerade. (Jo det är sant). Via växeln blev jag kopplad till telefonsvarare, som sa att man öppnade 08:00. Jag letade runt lite på hemsidan och hittade ett direktnummer. Strax efter åtta ringde jag och stod som nummer fyra i kö. Och där blev jag stående... När jag testade ringa via växeln med mobilen, fick jag telefonsvararbesked att "rådgivningen är stängd idag". Just snyggt. Så jag ringde kvinnoklinikens akut, som hänvisade till förlossningen, som berättade att det var drop-in på tredje våningen, bara att gå dit. Vid det här laget var jag lite av en våt trasa, Det ska inte mycket till för att börja gråta vid det här laget.
In med bussen till Lund. Där mötte Magnus upp. Väl framme gick det väldigt smidigt. Jag kom snabbt in till barnmorska, som satte på CTG. Hjärtljuden hördes klart och tydligt. Sedan ett ultraljud för att kolla fostervatten. Allt såg bra ut. Men bebisen låg med fötterna mot moderkakan, hade liksom svängt ett halvt varv med kroppen. Det var därför rörelserna ändrad karaktär. Puh! Hem igen och bara ta det lugnt. Det var ett litet orosmoln, som skingrades.
Så lite som behövs för att komma ur balans. Kanske är det för att vi har gått igenom det i gjort. Så mycket pendlande mellan hopp och förtvivlan. Tärande på relationen. Avskärmande från livet utanför. Lite är det hjärnans eget fel (berättade Åsa Nilssonne, professor i medicinsk psykologi i "Sommar".) Att vi har förmågan att tänka oss in i vad som kan hända i framtiden, och då även skräckscenarier. Sen blandar hjärnan ihop dessa tankar med verkligheten och vi oroar oss för sådant som inte ens hänt.
Du lilla liv där inne, du betyder redan så mycket för mig! Och varje gång du kickar mig så påminns jag om vilket litet mirakel du är! Jag längtar efter dig!
Jag visste det! Jag skulle bett om en utskrift att få med mig hem direkt. Jag börjar ju gråta för mindre...
Det handlar om mitt ultraljud på Öresundskliniken. 11:10 skulle jag vara där. 11:30 gick sekreteraren förbi och bad om ursäkt för förseningen. "Men du kanske är van?" tolkade hon mitt hummande till svar. Ja. Tyvärr. (Men deeet gör inget, min arbetstid är inte lika mycket värd som er...) Missförstå mig rätt.Jag lägger gärna ner tid på det här, men ständigt återkommande förseningar är inget annat än dålig planering.
När jag kom in gick själva ultraljudet bra. Skönt. FP undrade vem han skulle maila resultatet till. Jag sa att det gick bra till mig så kan jag vidarebefordra redan under dagen. Jag sa att jag behövde det snabbt,eftersom jag utifrån det skulle få besked om fortsatt behandling. FP lovade att maila direkt.
Tyvärr har jag lärt mig den hårda vägen att det där "direkt" betyder något annat för en tidsoptimist. Vid två-snåret ringde jag och påminde. Jättejobbigt. Man är ju inte precis hormonstabil själv. Ville ju vara säker på att hinna. Det gick så långt att jag och Magnus var på väg dit för att få ut resultatet, men då hann det komma. Vi hann skicka till Stork och de hann svara.
"Allt ser bra ut. Fortsätt med dosen och boka in ett nytt ultraljud på torsdag..."
Ånej, inte igen! Just nu är jag mindre nervös för själva inseminationen och mer för förberedelserna innan. I alla fall när jag har med tidsoptimister att göra...
