Hellweek Part One

Att två människor ska behöva gå igenom det här! Den tunna linan av hopp, som du balanserar på, ovanför ett brådjup. Risken att falla är överhängande men du försöker koncentrerat fokusera blicken långt framme, vid linans slut. Där väntar fast underlag och en ljus framtid, utan nya prover, hormonstimuleringar eller äggplock.

Men så börjar linan slakna och har du en gång börjat vaja är det svårt att hitta tillbaka. Plötsligt faller du, men händerna får tag på linan och du hänger kvar, dinglande, med allt vitare knogar. Blicken desperat fäst framåt. Du hoppas att det ändå går att ta sig över. Alltid denna sista strimma av hopp, intill dödagar...

Du räknar dagarna till ditt gravtest. Når du bara dit utan bekymmer, tror du att du kommer nå hela vägen. Denna första milstolpe är just nu den största och viktigaste av alla milstolpar. All din energi är fokuserad på att nå dit. Men vad hjälper det när kroppen berättar att det kanske blir något annat än det du hoppats på. Då är det svårt att hålla blicken klar och hoppet närvarande.

Jag vet inte var vi står just nu. Det jag känner är att det nog inte ser så ljust ut för min vingliga lindans mot fastare mark. Det gör ont. I kroppen och i själen.

Vi har ett par dagar kvar innan vi får svart på vitt hur det ligger till. Detta är Hellweek och den är inte över än...

Mörkö Hölö - the bottom is nådd

Jo de finns, både Mörkö och Hölö. Söder om Södertälje, mot Gnesta till. Magnus har berättat att de sett vägskyltar med dessa när de var ute och körde. Och de fick symbolisera världens ände, typ "mörka hålet", fast på degerforska.

Just så har det varit ett par dagar. Djupt ner i mörka hålet. Kommer när man minst anar det. Inte alltid när man vill. Men ibland slår det till och då slår det hårt. Vissheten. Sorgen. Vanmakten. Den där jävla orättvisan.

När man dyker ner i det mörka hålet ser man bara svart. Blicken riktad neråt, försöker urskilja botten, men det är svårt att veta vad som är vad i detta kompakta mörker. Men när man väl har landat där, då är det faktiskt möjligt att vända blicken. Kolla hur långt man fallit, hur långt upp det är till den där ljusstrimman ovanför huvudet. Och börjar man kisa dit, så finns hoppet där. Det är ändå skönt.

Vi jobbar oss nu sakta uppåt. Tillsammans. Vi tar hjälp av Region Skånes kuratorer - man behöver verkligen en utomstående med bra samtalsteknik för det här. Tänk, fyra och ett halvt år har vi levt i denna barnlängtan. Inte konstigt att det brister till slut. Panikångest-attacker. Trötthet. Sorg.

Men nu en känsla av att vara på väg uppåt igen. Ett nytt försök på ett litet nytt sätt (berättar snart mer om det). Men också nu en ny oro för min vikt. Jag har ju gått upp igen och kan inte bara skylla på hormonbehandlingarna. Nej, det ligger mycket tröstätande runt min midja för tillfället och ironiskt nog skapar det ännu mer stress inför nya försöket. Jag vill ju vara stark och ge de bästa förutsättningar. Men det är svårt att ha karaktär och fokus i Mörkö Hölö. Så är det bara. Tur då att vi klättrar uppåt igen. Att vi lovat att stötta varandra. Att ett nytt kapitel är på väg att skrivas och även om jag inte vet slutet på det, så finns möjligheten där. Att den inte slutar här igen. I Mörkö Hölö. Oavsett om det är världens ände, eller en liten ort utanför Gnesta.

Min syster ska ha barn

Min syster ska ha barn. Igen. Lätt som en plätt går det också. Bara att bestämma sig, så händer det. Tänk att t.o.m. kunna tänka på att planera in så att reglerna för ersättning hos försäkringskassan blir så förmånliga som möjligt.

Jag förstår att det kan vara lite svårt att berätta. Hon försöker verkligen sätta sig in i och ta hänsyn till min situation. Det är snällt. Hon ville att vi skulle ta en lunch ihop, men inte förrän vi var på väg därifrån, berättade hon att det var dags för en liten till. Grattis, sa jag och var ju glad för hennes skull. Men ganska tom inuti. Med tanke på den uppförsbacke mitt eget liv är i just nu är nog inte det så konstigt.

Försökte förresten följa debatten som varit efter artiklarna i media. Men jag blev bara så illa berörd av vissas kommentarer om ofrivillig barnlöshet att jag inte ens kunde skriva ett argt blogg-inlägg. Jag tror dock att detta ses som en kvinnofråga och kvinnofrågor har aldrig setts med särskilt blida ögon. Man säger att det handlar om att vi tror att det är en rättighet. Tvärt om. Det är ju en rättighet för alla andra och hela samhällsstrukturen bygger på föreställningen om barnfamiljen. Den om att alla kan och vill "skaffa" barn. Det är en rättighet för de som kan. T.o.m. för dem som missköter, misshandlar och våldtar sina egna barn. Det skapar inte lika många upprörda kommentarer till nyhetsartiklarna som en önskan om barn gör. Är inte det konstigt?

Min syster ska ha barn och jag vet inte när eller om jag får en chans till samma sak. Blödde lite idag. Kanske kommer menscykeln igång igen så det kan bli dags att försöka på nytt. Om jag orkar. Om vardagen håller ihop. Svårt att veta just nu.

Konsten att vara stark

Jag ser mig nog som ganska stark. Visst, jag gråter mycket och bryter ihop lite då och då - över både banala och världsliga ting. Men på något konstigt sätt tar jag mig igenom det. Biter ihop. Försöker fokusera på en känsla av att jag klarar det. Att hur det än blir, så får jag göra det bästa av den situation som blir. Jag ordnar och donar som den "duktiga flicka" samhället har gjort mig till. Hittar sätt att gå vidare. (Men pyser på det sätt som kvinnorollen tillåter - med anklagelser, beroende av andras tyckande och dålig självtillit. Vilket inte gör relationen bättre precis, jag inser det.)

Den här helgen började jag dock tvivla på min styrka. Fortfarande i sorgearbetet efter senaste IVF-försöket ringer mamma och berättar att pappa ligger på sjukhus - nersövd med respirator. Ett brock på kroppspulsådern har brustit och han opererades natten till lördagen. En pappa på sjukhus, en mamma i olag och ett eget brustet hjärta sedan tidigare. Och en känsla av att min styrka rinner ur mig som ett läckande rör...

Vi har väl inte världens bästa relation, pappa och jag (han var en frånvarande pappa som de flesta fäder födda på 30- och 40-talet), men det känns ändå jobbigt att veta att han ligger där på sjukhuset, med en tuff operation bakom sig. Jag, Magnus och min syster åkte upp i lördags för att hålla mamma sällskap och idag var vi inne och hälsade på pappa på intensiven. På något sätt hjälpte det att se honom, även om han inte var vaken. Han såg ok ut och blev väl omhändertagen.

Men på detta ett eget liv i gungning. Visserligen ett hopp om en fortsättning på IVF-resan, men med så mycket feltolkningar och sårade känslor längs vägen. Så mycket längtan efter tröst och förståelse, men alltid med ocean av stolthet och rädsla emellan. Hur klarar man av att hålla en fin relation i detta virrvarr av ledsenhet? Hur hittar man sätt att stötta när man själv behöver stöttning? Hur ger man andrum när man själv har behov av den andres andetag? Och hur hanterar man dessa nya, oväntade familjesorger som slår ner i ens liv? Samtidigt som vardagen och jobbet ska flyta på precis som vanligt?

Konsten att vara stark när det gäller är inte alltid så lätt. Jag tror jag kan, men det är en gropig väg och jag snubblar många gånger. Så om det finns en lathund i konsten av att vara stark så skulle jag tacksamt ta emot den. Det känns som om jag behöver det nu.

Tomheten och jag

Tomheten och jag går hand i hand. Vi känner varandra ganska väl just nu. Tomheten är han som kommer efter allt. Som en något ovälkommen gäst en vardagskväll. Efter hormon-humör-svängningar, efter all magpirr av hopp och alla tårar av sorg.

Det är veckan då allt återgår till det "normala". Då jag beter mig som jag brukar göra på jobbet (inga oväntade gråtattacker). Möten och mailande avlöser varandra. Det är som om inget har hänt.

Nästan...

Tomheten är som den där elefanten i rummet ingen pratar om. Som sliter upp ett stort svart hål i ditt hjärta och som lägger sig som en bubbla mellan dig och resten av världen. Som å ena sidan skyddar dig från att bryta ihop totalt, men som å andra sidan får dig att sluta dig inom ditt skal, rädd för att förlora ännu mer än du redan gjort.

Det är veckan då tvåsamheten går en kamp mot ilska, sorg, förlåtelse, saknad, missförstånd och besvikelse. Den svåra balansgången i att hitta ett eget sätt att hantera situationen och samtidigt finnas där, stötta och förstå den andre. En tändsticka bryter man lätt av på mitten. Ett gäng tändstickor är svårare. Det är bara så förbannat svårt att inse det, när tomheten är här och hälsar på.

Tomheten och jag går hand i hand. Min högsta önskan är att han ska välja en annan väg. Snart.

Det blå streckets helvete

Hur går man vidare när världen rasar samman inför ens ögon? Hur hittar man sin styrka när hjärtat har slitits ut från sitt fäste? Hur håller man sig samman när hoppet är en dåres hopp?

Jag skulle så gärna vilja berätta att de två veckorna fram till gravtest har varit en fantastisk resa och att den resan nu skulle fortsätta tack vare två blå streck på pinnen. 

Så blev det inte.

Första kramperna som kom kändes väl ändå OK. Kan ju kännas så när det fäster. När det ett par dagar senare blev rött i stället för vitt i trosskyddet hoppas man väl att det bara är en sådan där blödning som kan hända. Utan att det är någon fara.

När det börjar bli en ordentlig blödning och smärtan i mage och rygg kommer tillbaka vet jag inte om jag kan lura mig själv längre. Men någonstans lever hoppet om att det bara är ett av våra två små embryon som tappat fotfästet. Att det andra ska klara sig. 

Tyvärr hjälper inte det hoppet mot att bryta ihop som en våt fläck. Det kommer över en när man minst anar det. På bussen, på väg hem från jobbet. I soffan när jag lyssnar på en låt på Spotify. I duschen. Jag blev ständigt påmind genom den molande värken i ryggslutet och i det visuella varje gång jag gick på toa.

Jag kunde inte vara på jobbet. Jag ville inte vara själv. Magnus var på kurs i Stockholm hela veckan. Mamma kom ner och vi fixade lite i trädgården tillsammans. Jag lyckades hålla tankarna och känslorna i schack ett par timmar. Nästan fungera normalt.

I fredags tänkte jag vara redo att gå till jobbet. Det första jag gjorde när jag kom innanför dörren var att börja storgråta. Tur man har fina kollegor som stöttar. Skönt man har en chef som omsluter en i sin bamsefamn och bara finns där. Som förstår och säger att det är ok att jag går hem, men som också stöttar och säger att det är bra jag försöker. Det gav mig styrka att vara kvar på jobbet den dagen. Och på kvällen kom Magnus hem. Tror aldrig jag har blivit så glad av att se honom. (inte ens under vår nykära period).

Idag tog vi testet tillsammans. Fram tills dess fanns det lilla glödande hoppet. Efteråt fanns bara tomhet. Endast ett blått streck på stickan...och så var det definitivt...

Hur går man vidare? Hur klarar man av att träffa kompisar och släkten med sina barnvagnar? Hur blir man oberörd över TV-program där man skojar om fertilitet eller snackar barn? Hur hittar man de goda bitarna i livet igen?

Jag klänger mig fast vid en klippvägg mot ett stup. Jag försöker hitta fästen att hålla i. Försöker hitta en väg att klättra upp. Har blicken vänd uppåt, mot ljuset. Det har jag. Men det är långt dit upp och klipporna är svarta och hala. Jag vet att någonstans finns min styrka. men kommer den att räcka till?

Visst har jag hoppet kvar. Men just nu är jag fast i det blå streckets helvete...

Vi har något att berätta...

- Jo, det var en sak vi skulle vilja berätta....

Känner ni igen det? Orden som får det att knyta sig i bröstet, som gör att man håller andan lite längre än vanligt. När tusen tankar hinner fara genom huvudet, samtidigt som man vet, MAN VET, vad det kommer att handla om.

När någon nära vill berätta om sin glädje, om att de väntar barn. När ens egna känslor är en enda röra. Man är ju glad för deras skull. Så klart. Håller tummarna för att allt ska gå bra för dem. Men samtidigt kommer den egna sorgen närmre. Gör det svårt att hålla uppe mungiporna i det där leendet som förväntas av en.

Den här gången var det en närstående, under en gemensam semester. Inte precis att man kan stänga om sig och låta det smälta in i lugn och ro. Nog hade jag och M pratat om att detta kunde ske och på något var det en slags förberedelse. Vi hade gått igenom scenarion för hur vi skulle kunna tänkas reagera. Och nu när det skedde kunde vi vara öppna med att det kändes svårt för egen del. Utan att det ska förta deras glädje. Ni hänger med, eller hur.

Jag trodde att jag tog det bra. Satt tålmodigt och lyssnade på hur det hade gått till, fick veta de flesta detaljer faktiskt. Och jag sa till mig själv: - Linda, såhär är det. Såhär blir det. Man kommer att bubbla och vilja berätta allt. Skärp till dig nu. Håll ihop.

Det gick väl sådär...hrm. Jag har ju börjat med nässpray nu och då är jag inte riktigt härskarinna över mina egna reaktioner och känslor. Jag sa till M att det var bra, men inombords växte det stora svarta hålet till sig. Såpass mycket att jag flydde ut på Borås gator (ja, vi var i Borås just då) för att smälta det hela. Men det ska tydligen bli värre innan det blir bättre. Jag lyckades spoliera en överraskning övriga hade till mig eftersom jag gått min väg och SEN sagt till att jag gått ut. Skuldkänslor på skuldkänslor, vissa kändes lite väl förstorade i sammanhanget, men de blandades i en sådan där salig röra som är så svår att ta sig ur. Men det gick till slut.

Än en gång tog jag det där svårbemästrade förnuftet till fånga och mötte övriga på stan för en middag. Jag försökte förklara hur det var - att jag är glad för händelsen, men att min sorg kom lite för nära. Och att jag dessutom känt att jag förstört den goda stämningen. Det blev ok. Jag blev ok. Och vi kunde säga hej då till varandra och önska varandra lycka till - från hjärtat - när den gemensamma semestern närmade sig sitt slut.

Men jag misstänker att jag inte kommer undan. Varje gång någon inleder med ett - Jo, vi skulle vilja berätta en sak, så kommer det att vara lite, lite jobbigt mitt i all den glädje som den där meningen förebådar...

Sorgattack

Det värsta är att man inte vet när hjärtat kommer slitas ur bröstet på en. Vad som kan bli den utlösande faktorn för denna avgrundsdjupa sorg att välla fram likt skoningslös lava. Som får mig att vilja krypa ihop på golvet som en hård rund boll och stänga ute allt. All andras lycka, all fågelsång, all känsla av liv och förgivet tagande.

När gråten inte längre är gråt, utan ett jämrande läte, som omöjligt kan komma från min strupe. Men det är därifrån det kommer. När ögon och näsa muras igen av tårar och snor. När huvudet sprängs inifrån av en blixtrande värk. När all längtan, alla drömmar, allt hopp snurrar och snurrar som en centrifug tills det svartnar för ögonen. Som en stjärna som imploderar. Inte ett ljud, totalt vindstilla – sedan bara en stor smäll som blåser omkull allt i sin väg. Som suddar ut allt runt omkring.  Och där, mitt i stormens öga står du. Ensam. Med bara ett stort svart hål där ditt hjärta en gång satt. När andras barnsnack blir till ilskna bålgetingar som attackerar din redan ärrade kropp. När varje kommentar, varje händelse, varje tillfälle du kommer nära dem, blir ännu ett stick som aldrig kommer att läka. När din sorg och ditt dåliga samvete över att du borde skärpa till dig blir för tungt att bära. När du ramlar ihop fullständigt.

För mig var det första semesterdagen. Det visste jag inte igår. Det anade jag inte för en timme sen. Nu vet jag. Nu är jag där.

Efter ett oskyldigt slötittande på Allsång på Skansen, när kameran plötsligt sveper ut över publikhavet. Då man ser en liten knatte på en av sina föräldrars axlar. Med de obligatoriska neonfärgade hörselskydden, klappandes med i Loreens Euphoria. Då kom smällen för mig. Den stora sorgen, ilskan, vanmakten. Insikten att det finns inget du kan göra egentligen. Det kommer inte hjälpa att dricka mindre kaffe, eller gå ner två kilo till i vikt. Det är inte där slaget kommer att avgöras. Jag kan inte heller säga var, men det är inte där.

Jag slits mellan att behålla hoppet uppe och att kapitulera för hjärnans försök att ställa sig in på ett liv utan barn. Såklart vill jag vara hoppfull. Såklart tror jag på försöket som stundar. Men jag kan inte styra attackerna som kommer. Den svarta filt som kastas över mig när jag är som minst beredd. Som är så svår att hantera på annat sätt än att bryta ihop och låta tårarna forsa.

Och klockan är inte ens nio på morgonen…