Det finns inget bättre sätt att fly vardagen än att gräva ner sig i en bra bok. Karaktärerna tar över. Deras liv blir ditt liv. Den miljö de befinner sig i blir också din. Och du kan för en stund glömma din egen situation.
Jag har lätt för att leva mig in i andras världar. Egentligen en bra egenskap, skapar ju förutsättningar för empati och det skulle världen behöva lite mer av. Men det tar också på krafterna. Det är nog jobbigt som det är just nu, att vara jag med en barnlängtan. Det blir inte lättare av att bli så påverkad av det runtomkring. En mamma som får kämpa, fast hon i sin ålder och med sina vedermödor borde få ha ett lugnt och tillbakalutat liv. En brorson som har det tufft på dagis. Allt blandas till en sorg i vardagen, en sorg som gör att jag t.o.m. känner tårarna svämma över bara för att kvinnan på Statoilmacken är långsam när jag ska lämna tillbaka hyrbilen och jag kanske missar bussen. När tårarna bara vill vara där. Då är det skönt att glömma bort sig i en bok.
Idag blev det Denise Rudberg "Två gånger är en vana". Lättläst, medelspännande och med överklassmiljö som är lätt att förlora sig i. En bok att påbörja och läsa ut en söndag när man är i behov av vardagsflykt. Och det var jag idag...
Jag ser mig nog som ganska stark. Visst, jag gråter mycket och bryter ihop lite då och då - över både banala och världsliga ting. Men på något konstigt sätt tar jag mig igenom det. Biter ihop. Försöker fokusera på en känsla av att jag klarar det. Att hur det än blir, så får jag göra det bästa av den situation som blir. Jag ordnar och donar som den "duktiga flicka" samhället har gjort mig till. Hittar sätt att gå vidare. (Men pyser på det sätt som kvinnorollen tillåter - med anklagelser, beroende av andras tyckande och dålig självtillit. Vilket inte gör relationen bättre precis, jag inser det.)
Den här helgen började jag dock tvivla på min styrka. Fortfarande i sorgearbetet efter senaste IVF-försöket ringer mamma och berättar att pappa ligger på sjukhus - nersövd med respirator. Ett brock på kroppspulsådern har brustit och han opererades natten till lördagen. En pappa på sjukhus, en mamma i olag och ett eget brustet hjärta sedan tidigare. Och en känsla av att min styrka rinner ur mig som ett läckande rör...
Vi har väl inte världens bästa relation, pappa och jag (han var en frånvarande pappa som de flesta fäder födda på 30- och 40-talet), men det känns ändå jobbigt att veta att han ligger där på sjukhuset, med en tuff operation bakom sig. Jag, Magnus och min syster åkte upp i lördags för att hålla mamma sällskap och idag var vi inne och hälsade på pappa på intensiven. På något sätt hjälpte det att se honom, även om han inte var vaken. Han såg ok ut och blev väl omhändertagen.
Men på detta ett eget liv i gungning. Visserligen ett hopp om en fortsättning på IVF-resan, men med så mycket feltolkningar och sårade känslor längs vägen. Så mycket längtan efter tröst och förståelse, men alltid med ocean av stolthet och rädsla emellan. Hur klarar man av att hålla en fin relation i detta virrvarr av ledsenhet? Hur hittar man sätt att stötta när man själv behöver stöttning? Hur ger man andrum när man själv har behov av den andres andetag? Och hur hanterar man dessa nya, oväntade familjesorger som slår ner i ens liv? Samtidigt som vardagen och jobbet ska flyta på precis som vanligt?
Konsten att vara stark när det gäller är inte alltid så lätt. Jag tror jag kan, men det är en gropig väg och jag snubblar många gånger. Så om det finns en lathund i konsten av att vara stark så skulle jag tacksamt ta emot den. Det känns som om jag behöver det nu.
