Det finns inget bättre sätt att fly vardagen än att gräva ner sig i en bra bok. Karaktärerna tar över. Deras liv blir ditt liv. Den miljö de befinner sig i blir också din. Och du kan för en stund glömma din egen situation.
Jag har lätt för att leva mig in i andras världar. Egentligen en bra egenskap, skapar ju förutsättningar för empati och det skulle världen behöva lite mer av. Men det tar också på krafterna. Det är nog jobbigt som det är just nu, att vara jag med en barnlängtan. Det blir inte lättare av att bli så påverkad av det runtomkring. En mamma som får kämpa, fast hon i sin ålder och med sina vedermödor borde få ha ett lugnt och tillbakalutat liv. En brorson som har det tufft på dagis. Allt blandas till en sorg i vardagen, en sorg som gör att jag t.o.m. känner tårarna svämma över bara för att kvinnan på Statoilmacken är långsam när jag ska lämna tillbaka hyrbilen och jag kanske missar bussen. När tårarna bara vill vara där. Då är det skönt att glömma bort sig i en bok.
Idag blev det Denise Rudberg "Två gånger är en vana". Lättläst, medelspännande och med överklassmiljö som är lätt att förlora sig i. En bok att påbörja och läsa ut en söndag när man är i behov av vardagsflykt. Och det var jag idag...
Idag kom det ikapp mig. Jag måste ha stängt av i fredags, när vi fick beskedet om att inget av de sex äggen blivit befruktade.
Sen flög helgen iväg, med alla de planer vi gjort oss. Hyrbil för att kunna köpa jord till trädgården, färg på Hornbach, hyllor på IKEA och för att kunna slänga skräp på medelsvenssons lördagsnöje - återvinningscentralen. Vi höll oss upptagna helt enkelt. Lite desperat upptagna ibland. Kanske var shoppandet av dvärgsyrén och segelduk till uterummet inte ett uttryck av direkt behov för vardagen. Kanske var det mer ett sätt att dämpa ångestspöket i själen.
Men idag kom det. Mitt i skrattet kom det.
Jag kände redan på jobbet att jag inte riktigt var närvarande. Gjorde det jag skulle, men inte mer. Ibland är man glad för flex, så vid lunch tackade jag för mig och satte mig på bussen hem. Somnade. Det brukar jag aldrig göra.
Hem till soffan och Änglamakerskan. Så otroligt skönt det är att sugas in i fiktionen och glömma sina egna sorger för ett tag. En paus i mina egna tankar.
När Magnus kom hem kände jag bara sådan glädje över att se honom. Det är ju han och jag - tillsammans i det här. Han berättade något som hänt på jobbet och jag kunde inte låta bli att skratta och ge honom en kram. Men plötsligt kom tårarna i stället. Visst är det en hårfin gräns mellan känslor ibland. Förvirrande, ja. Absolut. Men också befriande.
Så jag grät. För alla förhoppningar jag haft och alla jag kommer att ha. För alla drömmar som kanske blir något annat. För den förvirrande känsla av att kanske tycka det är OK att acceptera att det inte blir barn i det här livet och samtidgt behålla hoppet levande - vi har ju fler försök på oss.
Tills dess är det väl bara att ta dagarna som den berg- och dalbana de är. Gråta ibland. Skratta ibland. Hänga med i vardagslunket. Längta bort. Bejaka nuet.
Idag kom tårarna - och jag välkomnar dem.
