Vårt barn är här!

På julafton, av alla dagar, kom vårt älskade barn till världen!. 3290 g och 51 cm lång.

Så fantastiskt, men overkligt allt fortfarande är. Det går inte att ta in att det är samma person som legat där i magen i nio månader. Men nu är han här!

Vattnet gick vid midnatt natten till julafton. Jag hade inte haft några egentliga värkar, så det kändes ganska lugnt. Vi fick åka in till Lund för observation. Sköterskan lämnade en lapp med datum för igångsättning, den 25 dec. Bara att vända hem igen.

På julaftons förmiddag ringde jag min bror och sa att det nog visst skulle gå att fira julen tillsammans. Men för säkerhets skull skulle vi höras igen innan de åkte hemifrån. Magnus satte igång att städa lite inför besöket och jag tog upp maten ur frysen. Någon värk då och då fick mig att ändå landa i soffan efter ett tag. Så blev värkarna mer intensiva och kom oftare, men det var som om vi ändå inte fattade att det var på gång. Fortsättningen blev lite som en komedi man ser på film. Jag satt i soffan med TENS-apparat uppkopplad (sådan som ger elektriska impulser och på så sätt ska lindra smärta). Magnus fortsatte envist med att städa toaletten, samtidigt som han var tredje minut fick rusa in till mig och stötta genom värkarna och ta tid.

Första gången vi ringde förlossningen trodde de jag kunde vara hemma typ två timmar till. En halvtimme senare ville jag nästan börja krysta, så det var bara att ringa taxi. Där satt jag sedan och flåsade mig igenom taxiresan, med en taxichaufför som höll koll på tiden mellan värkarna.

Strax efter 14 var vi inne och kl. 17:19 föddes vårt barn. Allt godis och förtäring vi bullat upp med (då vi läst att det kan bli seg väntan och bra att ha med sig proviant) var orört. Det var bara dryck som hade gällt. Det var så att Magnus inte ens hann äta pepparkakorna som han bjöds på då det ständigt var dags för nytt värkarbete eller servering av vatten och saft till  mig. En riktig klippa var han! Och jag inser att jag hade en riktigt bra förlossning, med lustgas som räddare, ett snabbt förlopp och inga större bristningar.

Nu har veckorna gått till att förstå att denna lilla varelse nu är med oss, att ta sig igenom såriga bröstvårtor, blöjbyten och sömnlösa nätter. Just sömnlösheten är värst. Har jag tur får jag tre timmars sammahängande sömn. Och annars är det mest soffan och en och annan promenad som gäller. Men de mysiga stunderna överväger som tur är. Och de säger ju att sömnen blir mer regelbunden (hoppet är väl det sista som överger människan...)

Men allt detta är en annan historia  En resa slutar här, den som handlade om barnlöshet och barnlängtan. Vi har haft tur att med hjälp av donator och insemination få ett barn på vårt åttonde försök. Men jag kommer alltid bära med mig alla känslor som funnits, alla tidigare försök. Ingenting kan tas för givet, inte ens med en bebis i famnen. Det gör mig otroligt ödmjuk inför mitt liv och andras kämpande. Att vara ofrivilligt barnlös och leva med barnlängtan kommer alltid vara en del utav mig. Även om jag nu med stor glädje kan fokusera på att hjälpa vår son till ett bra liv.

Tack ni som delat min resa! och jag hoppas det jag skrivit gett lite tröst, skratt och hopp på vägen.

KRAM!

Hopp och solsken

Nej nej nej, inte sjuk nu! Alla på jobbet har haft förkylningar och influensa och lagom till min cykeldag ett började jag känna något i halsen. Det här får inte stoppa mig!!!

För idag skiner solen. Cykeldag tre. Jag tog tåget över till Köpenhamn för ultraljud inför nästa insemination. Sköterskan jag träffade var supetrevlig (som vanligt). Hon undrade hur jag mådde. Bra, sa jag och skämdes lite för att jag mörkade att jag allt är lite hängig och kan ha ngt på gång. (Men blir det värre så mailar jag och kollar om vi behöver vänta en månad...)

Hon sa i alla fall att mina hormonnivåer såg fina ut. Yes! Första gången jag känt positiva vibbar efter samtal om provsvar. Alla andra vi träffat har varit vaga när det gällt mina hormonnivåer, men nu verkade det vara finfint. Det håller jag tummarna på!

Den här gången blir det minimalt med Menopur i alla fall. Ja, jag har tydligen inga problem med att få äggen att växa i äggstockarna precis, snarare behöver de lugnas ner för att inte gå bärsärk. Om de bara kunde ta emot lite sädesceller och fastna i livmodern också...

Detta är bästa tiden. Vi är igång igen och allting ligger framför oss. Allt är åter möjligt! Inte ens min viktångest ska få förstöra den här känslan. Eller mitt just nu blytunga huvud. Dessutom är det fredag, solsken och varmt på altanen. Och snart kommer Magnus hem - första veckan på nya jobbet och han verkar redan trivas!

I min eufori ville jag fånga dagen på bild. Men jag kom inte på det förrän jag lämnat Köpenhamns mysiga gränder bakom mig, så det fick bli den här. Hyllie vattentorn...  Nåväl, den bilden kan ju faktiskt symbolisera hopp och solsken en dag som denna. Hopp och solsken i mitt hjärta just nu...

Den varmaste omtanke

Min hosta hade kommit tillbaka och en slags förkylning likaså. Just snyggt när de är nedräkning för insemination. Vill ju bara vara fit for fight så att säga.

I söndags när det var läggdax var hostan värre än vanligt. Jag försökte komma på något vi hade hemma, som kunde lindra. Hade vi inte...? Jo hostmedicinen Magnus fått innan jul att ta just vid läggdags. Absolut värd att prova. Så med 10 mg Cocillana-etyfin hoppades jag på en hostfri natt. Och det fick jag. Men jag hade missat den möjliga biverkningen "kramper i gallvägarna"...

Hostan dämpades, men samtidigt startande en olidlig smärta i övre buktrakten. Jag har haft problem med gallan för tre-fyra år sedan och borde känt igen symptomen. Men jag hade för ont och andades dessutom för snabbt, så att både händer och fötter domnade. Magnus hämtade kudde (Man hamnar ju alltid på badrumsgolvet vid sådana här tillfällen av någon anledning...) och ringde vännen Göran, som är ambulanssjukvårdare. Han fattade vad som hänt och rekommenderade smärtlindring, men de där fantasiska stolpillrerna jag tidigare haft, hade jag slängt då datumet gått ut. Faaan!!! (ursäkta)

Så det blev hela karusellen med 112 och två ambulanssjukvårdare som kom hem till oss. Då hade jag både lyckats få på mig BH och krypa till soffan. Komiskt på något sätt, den lilla värdighet man försöker upprätthålla i sin litenhet...

Jag hade så ont, så ont. Samtidigt var jag mest rädd för att detta skulle påverka vår insemination eller chansen att bli gravid.

Så när sjukvårdarna frågade om mitt hälsotillstånd, berättade jag vad vi är på gång med och det ska jag säga er, av allt det som hände, all smärta, alla tröstande ord, så var det en mening som gick rakt in i mitt hjärta den här natten. Där jag kände att tårarna brände bakom ögonlocken och jag glömde all annan smärta. Det hände när sjukvårdarna skulle packa ihop och den ene av dem (Marcus tror jag han hette) sa några ord om hopp om bättring för magsmärtorna. Sen letade han upp min blick och fortsatte:

"- Och lycka till med det andra också"

Det andra också... De orden och den ögonkontakten betydde så mycket för mig där jag befann mig just då. Att han redan innan tagit sig tid att höra sig för om hormonprocessen och sedan önskade oss väl även i det. Inte bara i det uppenbara onda. Den bekräftelsen och omtanken betydde mer än allt annat just då.

Vi tog oss på egen hand till akuten, där jag efter lite om och men äntligen fick den där sprutan i baken som fick smärtan att ebba ut. (För blodprov och dropp fick de prova på fem ställen på armarna, så jag bävar inför tisdagens provtagning.) Tanken var att kolla organen med ultraljud på förmiddagen, men eftersom smärtan var borta på morgonen fick jag åka hem. Ett klart fall av att gallan inte klarade medicinen. Inga större men, mer än att jag är lite trött och Magnus lite ledbruten efter att ha försökt sova på två stolar. (Älskade Magnus, som var på väg hem för lite sömn, men som stannade kvar då jag fick gråt-attack när han skulle gå) Förhoppningsvis och troligtvis kan vi gå vidare med processen för insemination i veckan.

Det var lite overkligt att ta sig hem igen på morgonkvisten. Som att ha varit på ett lite oväntat slumber-party, fast med galonbrits och dropp. Att det kan göra så ont så man inte vet var man ska ta vägen i ena stunden och i andra, när det bedarrat, att det är så svårt att komma ihåg hur ont det gjorde. (Tack kroppen för dåligt minne).  Men framförallt tack Marcus för att du ställde de där frågorna och brydde dig om det vi kämpar för mest just nu. Det ger mig fortfarande en sådan fin känsla i kroppen (...och lite blödig). Det var den varmaste omtanke...