Glad påsk

Idag firar jag blogginlägg nr 100, med att berätta om dagens viktigaste händelse. Inseminationen.

Halv åtta sitter vi på bussen. Tänk vad det är lätt att gå upp tidigt när det är något sådant här på gång! Min nervositet har lagt sig något, men det känns allt lite ändå att starta resan. Allra helst att komma upp vid Norreport och promenera längs gågatan i Byen, som håller på att vakna. Alla är på väg till sitt,men vi är på väg till något alldeles speciellt.

"-Det är som att vara på ett Spa", säger Magnus när vi sitter i väntrummet på Stork. "Fields of Gold" ljuder lugnande från högtalarna. Allt är lugnt.


Såhär ser sängarna ut som används vid ultraljud och insemination

När klockan visar strax efter halv tio kommer Maha, vår barnmorska för dagen. I handen har hon katetern med plastsprutan. Där är dom...hoppet om ett barn.
Hon visar in oss i ett av rummen och efter lite småprat (Magnus hänger med så gott han kan) är det dags för mig att lägga mig på britsen.

Det känns lite när hon ska få instrumenten på plats. Jag märker att jag är lite spänd. Men när Magnus sen får hjälpa till med sprutan känns allt bra. Magnus är koncentrerad. Det är ett stort ögonblick.

"- Lite overkligt" säger vi båda, när vi får ligga tillsammans på britsen efteråt. En halvtimmes vila med filt och musik. Och närhet. Det blir så konkret, men ändå lite svårt att greppa det här. Det här momentet går så snabbt, samtidigt som det är en sådan omvälvande händelse. Just nu är det kanske på gång att ske en befruktning. Mitt slem såg fint ut, ägglossningsfint, sa Maha när inseminationen var klar. Vi håller tummarna.

På väg hem är det fullt med människor på stan. Vi tar en fika uppe vid Norreport. Sätter oss i fönstret för att kunna titta ut på alla som går förbi. Tanter med färgglada halsdukar (de flesta andra i svart och mörkblått), coola killar och tjejer i gäng, mannen med leopardmönstrad jacka, damen med trollfrisyr... vi tröttnar aldrig på att kolla på folk.

Sedan tåg hem igen. Och väntan. Denna evinnerliga väntan. Den värsta tiden. Men påsken känns bra. Och jag hoppas att påskafton 2013 kommer ge något alldeles extra framöver. Det bästa påskägget av dem alla. Ett barn.

Äggbanken ser fin ut

Lite för trött för mitt eget bästa valde jag att åka tidigt över till Köpenhamn. Även om "Den stora snöstormen" verkade ha fastnat någonstans på Österlen, så ville jag vara säker på att det gick tåg så att jag skulle hinna fram i tid till ultraljudet. Det gick nästan för bra...

Redan klockan åtta knackade jag på den stora vita trädörren. Och efter ett välbehövligt toalettbesök (att vara på resande fot längre än en timme på morgonen är min blåsa inte gjord för) fick jag faktiskt komma in på mitt ultraljud redan då.Två supertrevliga läkare/sköterskor tog hand om mig och allt såg fint. ut. "- Du responderer fint på behandlingen" sa den ljushåriga och jag blev varm inombords. Varje litet positivt tecken eller peppande kommentar skapar hopp om att nu...den här gången går det!

Tre äggblåsor verkar vara i fin storlek. "- Vi ska ta det lite lugnare med Menopuren den här gången", sa den mörkhåriga och allt känns väl. Jag behöver ju inte tjugo halvmogna ägg, jag behöver bara ett som är redo. Nu ska jag ta lägsta dosen Menopur några dagar och sedan in för ännu ett ultraljud på lördag. Visst det är lite meckigare att ta sig över bron varje gång, men det är det värt. Det känns så tryggt att vara på Stork och veta att de har full koll på mig, utan en massa mailande resultat fram och tillbaka.

Jag gillar deras gynstolar, som mer är som en brits, med en urgröpning vid fotändan. Inga ställningar för benen med andra ord. Men en liten handduk över magen för att känna sig mer bekväm. (Å andra sidan är det bara att torka av sig med papper och kliva in i sina hopsnurrade trosor precis bredvid sköterskorna. Inga draperier här inte ha ha.)

"- Din äggbank ser fin ut" sa den ljushåriga strax innan jag fick kliva ner från britsen. För en trettiosjuåring med panikrädsla för dåliga ägg var det som ljuv musik för mina öron. Tack snälla du! Nu håller jag tummarna för att resten av veckan går lika bra och att det ska funka den här gången. Jag vill ju så mycket så att det gör ont.

Hopp och solsken

Nej nej nej, inte sjuk nu! Alla på jobbet har haft förkylningar och influensa och lagom till min cykeldag ett började jag känna något i halsen. Det här får inte stoppa mig!!!

För idag skiner solen. Cykeldag tre. Jag tog tåget över till Köpenhamn för ultraljud inför nästa insemination. Sköterskan jag träffade var supetrevlig (som vanligt). Hon undrade hur jag mådde. Bra, sa jag och skämdes lite för att jag mörkade att jag allt är lite hängig och kan ha ngt på gång. (Men blir det värre så mailar jag och kollar om vi behöver vänta en månad...)

Hon sa i alla fall att mina hormonnivåer såg fina ut. Yes! Första gången jag känt positiva vibbar efter samtal om provsvar. Alla andra vi träffat har varit vaga när det gällt mina hormonnivåer, men nu verkade det vara finfint. Det håller jag tummarna på!

Den här gången blir det minimalt med Menopur i alla fall. Ja, jag har tydligen inga problem med att få äggen att växa i äggstockarna precis, snarare behöver de lugnas ner för att inte gå bärsärk. Om de bara kunde ta emot lite sädesceller och fastna i livmodern också...

Detta är bästa tiden. Vi är igång igen och allting ligger framför oss. Allt är åter möjligt! Inte ens min viktångest ska få förstöra den här känslan. Eller mitt just nu blytunga huvud. Dessutom är det fredag, solsken och varmt på altanen. Och snart kommer Magnus hem - första veckan på nya jobbet och han verkar redan trivas!

I min eufori ville jag fånga dagen på bild. Men jag kom inte på det förrän jag lämnat Köpenhamns mysiga gränder bakom mig, så det fick bli den här. Hyllie vattentorn...  Nåväl, den bilden kan ju faktiskt symbolisera hopp och solsken en dag som denna. Hopp och solsken i mitt hjärta just nu...