Längtan efter att tillhöra

Lyssnade på ett inlägg om äggdonatorer på SR idag. Modigt och starkt att vara en som donerar till andra. Jag kan förstå att det kan kännas märkligt att lämna ifrån sig något som är förknippat med reproduktion. Att lämna blod är ju också otroligt fint, men inte lika laddat på något sätt (förutom för mig, som är ett hopplöst fall när det gäller att hitta något att sticka i). Lite jobbigare var det att lyssna på hur den svarta marknaden drabbar kvinnor i fattiga länder även för detta. De som av omständigheterna tvingas till att dela med sig. Det är inte helt okomplicerat det här.

Starkt också av Anna & Mattias att berätta om sin situation. Även om det blir fler donatorer i Sverige, så är det ju bara de där tre försöken man har (i alla fall i Skåne) och skulle inte det gå, så är det ändå privat klinik och privata kostnader som står till buds. (Jo jag har hört om ersättning från försäkringskassan, men det vete katten..)

Det Anna säger i slutet av intervjun hugger till. Hon säger att den stunden de var gravida, även om det bara var ett litet tag, då var de innanför på något sätt. Och det är ju så det känns. Det handlar om just innanför och utanför den norm som finns i samhället idag. Och det är klart att vi längtar efter att tillhöra. Det finns något djupt mänskligt i det.

Min syster ska ha barn

Min syster ska ha barn. Igen. Lätt som en plätt går det också. Bara att bestämma sig, så händer det. Tänk att t.o.m. kunna tänka på att planera in så att reglerna för ersättning hos försäkringskassan blir så förmånliga som möjligt.

Jag förstår att det kan vara lite svårt att berätta. Hon försöker verkligen sätta sig in i och ta hänsyn till min situation. Det är snällt. Hon ville att vi skulle ta en lunch ihop, men inte förrän vi var på väg därifrån, berättade hon att det var dags för en liten till. Grattis, sa jag och var ju glad för hennes skull. Men ganska tom inuti. Med tanke på den uppförsbacke mitt eget liv är i just nu är nog inte det så konstigt.

Försökte förresten följa debatten som varit efter artiklarna i media. Men jag blev bara så illa berörd av vissas kommentarer om ofrivillig barnlöshet att jag inte ens kunde skriva ett argt blogg-inlägg. Jag tror dock att detta ses som en kvinnofråga och kvinnofrågor har aldrig setts med särskilt blida ögon. Man säger att det handlar om att vi tror att det är en rättighet. Tvärt om. Det är ju en rättighet för alla andra och hela samhällsstrukturen bygger på föreställningen om barnfamiljen. Den om att alla kan och vill "skaffa" barn. Det är en rättighet för de som kan. T.o.m. för dem som missköter, misshandlar och våldtar sina egna barn. Det skapar inte lika många upprörda kommentarer till nyhetsartiklarna som en önskan om barn gör. Är inte det konstigt?

Min syster ska ha barn och jag vet inte när eller om jag får en chans till samma sak. Blödde lite idag. Kanske kommer menscykeln igång igen så det kan bli dags att försöka på nytt. Om jag orkar. Om vardagen håller ihop. Svårt att veta just nu.

" - Punkt 5: Lek med era barn"

- Tack för det tipset...(din okänsliga typ...)

Var på en fantastiskt rolig utbildning häromdagen. Om kreativitet och dess betydelse för individer, team och organisationer. Om att säga "ja, och" i stället för "nej, men". Om att alltid hitta tre lösningar på ett problem i stället för att sträva efter "det enda rätta svaret" och mycket mer. Jag kände mig, glad, inspirerad och nyfiken.

Tills den där listan på tips om hur du övar din kreativitet kom upp. Där sitter man i godan ro, ler lite för sig själv medan man antecknar vad utbildningsledaren tipsar om; "Sätt klockan på fel arm, välj en annan väg till jobbet, lek med dina barn..."

Så var jag där igen. Fast i min "ledsen-bubbla". Synen blir suddig i kanterna, jag blir frusen och får knottror på huden och ett svagt sus i öronen. "Lek med dina barn". Ja det hade jag gärna gjort "OM JAG HADE NÅGRA!!!" Det hjälpte inte att han sedan sa att man ju kunde leka med andas barn också, jag var redan där i känslan av ledsenhet, saknad och sorg. Det gick på två sekunder.

Ok, jag kanske inte kan vara hur känslig som helst. Livet går vidare. Barn och barnvagnar fortsätter att korsa min väg. Folk gnäller om sömnlösa nätter och skjutsande till träning runtomkring mig. Får ett, två och ibland tre barn sådär lätt och ledigt...och välplanerat. Har inte en tanke på att det inte är lika lätt för andra.

Och det är ju så den ser ut. Normen. Samhällets struktur. Att lätt kunna få barn är default (som Magnus skulle sagt). Och jag börjar bli så förbannat trött på det.

Det är därför jag väljer att prata om min situation, även om det känns obekvämt ibland (för mig och andra).
Det är därför jag inte längre använder  standardfrågan om barn och familj när jag träffar nya bekanskaper.
Det är därför som jag kommer att berätta om min känsla för utbildningsledaren när vi får utvärderingsformuläret från kursen.

Jag vet inte än om jag någonsin kommer att få barn eller inte. Men resan går vidare och kanske kommer jag sitta där och leka med mina barn i framtiden. Men jag ska aldrig ha det som exempel på en utbildning...

"Hur många barn får jag när...

...jag blir stor?"

Satt du också på trottoarkanten och letade upp lagom stora stenar i gruset, sa ramsan, kastade upp stenarna i luften och såg hur många av dem som du lyckades fånga kvar?

Fick du också en dockvagn i julklapp runt din treårsdag? Som du bäddade ner din lilla "Skrållan" i och sedan gick på promenad ute på gatan med?

Lekte du också "mamma, pappa, barn" med de andra ungarna i kvarteret?

Framförallt som tjej så matas du redan från spädbarnsåldern med bilden av dig själv som mamma i framtiden. Den omhändertagande. Du byter kläder på Skrållan, serverar saft i den lilla rosablommiga kaffeservisen och möblerar dockskåpet med furumöbler och plastiga dockor (en mamma, en pappa, en syster, en bror - tror dock att dagens ungar är lite mer vana vid andra slags plastfamiljer och familjekonstellationer och det är ju bra). Du vet inget annat än att så ska det vara. För dig också, när du blir ungefär lika stor som din egen mamma...

Visst finns det säkert något bra och lärande i denna lek. En förberedelse inför vuxenlivet. (Killar lär sig dunka varann i ryggen och stå upp för varandra, tjejer att ta hand om sina dockbarn - kom inte och säg att det där är biologiskt, för då kommer jag att ryta till!)

Kanske ska det vara lite oskuldsfullt när man är barn. Man ska inte behöva tänka (eller ännu mindre uppleva) krig, ensamhet, sorg. Men kanske kan det också vara ok att få veta att allt inte kan tas för givet. Inte senaste WII-spelet, inte årliga flygresor till Mallis, inte egna barn. Och även om man, om man vill, själv får möjligheten att bilda stor familj, så är man kanske lite mer ödmjuk inför den ynnesten. Och man funderar ett steg till innan man slänger ur sig att "Ska ni inte skaffa barn snart? För oss var det bara att skaka kalsongerna..." Eller ännu hellre: "Vad tråkigt att ni har svårt att få barn. För oss var det bara att skaka kalsongerna..."

Nåväl. Som tur var hade jag både lego och bilbana att leka med också. (Tack kära storebröder för att ni gav mig fler valmöjligheter!) Så det där med dockleken blev liksom inte hela min identitet. Kompisarna och jag övergick från "mamma, pappa, barn" till att arrangera shower för föräldrarna, bilda spionklubb och leka dunkgömme i trädgården.

Samtidigt kan jag ändå inte låta bli att ibland fundera på det där. Ja, ni vet. Hur många barn får jag när jag blir stor?

PS: På tal om Skrållan och barndomsminnen, så tipsar jag om Malin Billers blogginlägg i det ämnet. Min Skrållan var också "tantpermanentad".

En tanke om tingens vardande

I morse fick jag bara en filosoferande tanke, sådär i förbigående, men som jag inte kunde låta bli att dra på munnen åt.

Det började som så ofta i dessa tider med att jag läste runt på facebook - detta skyltfönster man visar upp mot omvärlden för att berätta om sitt liv. Där kan man ta del av stort och smått, högt och lågt från sina vänner, ofta är det mycket roande. Ibland kanske det inte är tänkt att vara roande, men blir det ändå.

Ofta finns det kommentarer från barnföräldrar om deras små guldklimpar, som hittar på än det ena och än det andra. Gulligt (...sa hon med sammanbiten röst och en grimas som nog skulle likna ett leende, men som mer blev till ett fladdrande i ena mungipan... nädå, så farligt är det inte). Den här gången hade två småttingar (en kille och en tjej) lekt ihop och gullat och delat ut kramar till varandra till föräldrarnas förtjusning. Inte nog med det, tydligen hade dessa små liv, som ännu inte kan prata ordentligt, tänkt på varandra hela kvällen (hur man nu vet det).

Tänk om en av dem, eller varför inte båda, är gay? Det är visserligen helt ok att krama det motsatta könet även då, men frågan är om föräldrarna hade skrivit på samma sätt om det varit två barn av samma kön som lekt och kramats ihop?  Normen för hur saker och ting (och människor) ska vara finns med redan från första andetaget i ens liv. Kille gillar tjej, tjej gillar kille. Rosa och blått. Busa och leka fint. Ta för sig och vänta och längta.

Nej, nej,nej, jag klankar inte ner på att pojkar och flickor kramas, eller att föräldrar tycker det är gulligt. Jag kunde bara inte låta bli att peka på att den där lilla normen som petar in oss i ett fack finns överallt och alltid runt omkring oss.  

Det går inte alltid att värja sig och man kanske inte heller ska bli obstinat. Men ibland är det faktiskt riktigt uppfriskande att bara filosofera lite över tingens vardande.

Över andras barn då, eftersom jag inte har några egna. Jag vet...

PS: Hittade förresten en artikel i Barometern om det där med könsroller:  http://www.barometern.se/bonus/konsrollerna-startar-tidigt(1064907).gm

"Ni bara måste barnanpassa menyn"

Idag när satt jag på Café Element och jobbade, kunde jag inte undgå att höra en viss konversation mellan ett par gäster och personalen.

Gästerna - mamma, pappa, två små barn -  skulle äta en typ av lunch såhär vid 11-snåret och undrade vad det fanns för barn-anpassad mat på menyn. Personalen berättade att det som fanns var det på tavlan (smörgåsar, pajer, pasta, pannkakor, sallader - typisk café-mat helt enkelt)  - men att de t.e.x kunde göra smörgåsar som föll barnen mer i smaken. Först var det något om saltad mat som diskuterades, sedan sa mannen att "Ni kan väl mosa cannelonin så att det passar bättre" och kvinnan i familjen sa med eftertryck, (inte en, inte två, utan tre gånger) att "Ni bara måste barnanpassa menyn".

Ursäkta? Varför det? För att ni inte orkar mosa maten själva till ungarna? Måste alla fik och restauranger vara anpassade för barn? Vet ni inte att Malmö faktiskt mest består av singelhushåll, kanske ska det kunna få vara normen för en gångs skull! På nåt café i den här stan!

Jag vet inte varför jag blev så provocerad. För att de stod där med två barn, jovisst, det kan ha något med saken att göra. Men framförallt för att de tog det som så självklart att allt skulle vara anpassat för deras guldklimpar.

Visst är det trevligt att kunna ta med barnen ut och det kanske jag själv skulle vilja i framtiden. Och det är klart, om man inte efterfrågar något, så kan det inte bli förändring. Idag tar vi för givet att det finns glutenfria alternativ eller något för den som är vegan. Kanske inte mer än rätt att även barnanpassa fullt ut...

Jaha, så var det med den irritationen. Jag kan ha överreagerat lite. Läste in egna fördomar i händelsen. Men... förresten. Jag tycker ju faktiskt att barnfamiljer får för stor plats i vissa sammanhang. Framförallt med tanke på att de inte är i majoritet egentligen. Och det handlar ju inte ens om alla barnfamiljer, utan de med tillräcklig makt att kunna ställa krav. De som har råd och livsstil att sätta sig på café en måndag. (Jag vet, det har jag ju också, fast utan det där med barn då...) Jag tycker att det är irriterande när jag får känslan av att mammorna och papporna tar saker (typ barnafödande) för givet och att allting kretsar kring just deras egna ungar. Det har jag tyckt även innan jag visste att jag skulle bli ofrivilligt barnlös.

  

Själv tycker jag det är ganska skönt att kunna ta en latte i lugn och ro. Jag tycker att det är helt ok att mosa min egen mat. Jag kommer inte heller förvänta mig full service överallt. Beställer inte kött på en vegetarisk restaurang, inser att ett café mest kan erbjuda paj, mackor och sallader. Det är ju liksom deras koncept. Jag hoppas dessutom att jag, om jag hamnar i en liknande situation, föreslår och inte kräver.

Det blir så mycket bättre stämning då...