"Hur många barn får jag när...

...jag blir stor?"

Satt du också på trottoarkanten och letade upp lagom stora stenar i gruset, sa ramsan, kastade upp stenarna i luften och såg hur många av dem som du lyckades fånga kvar?

Fick du också en dockvagn i julklapp runt din treårsdag? Som du bäddade ner din lilla "Skrållan" i och sedan gick på promenad ute på gatan med?

Lekte du också "mamma, pappa, barn" med de andra ungarna i kvarteret?

Framförallt som tjej så matas du redan från spädbarnsåldern med bilden av dig själv som mamma i framtiden. Den omhändertagande. Du byter kläder på Skrållan, serverar saft i den lilla rosablommiga kaffeservisen och möblerar dockskåpet med furumöbler och plastiga dockor (en mamma, en pappa, en syster, en bror - tror dock att dagens ungar är lite mer vana vid andra slags plastfamiljer och familjekonstellationer och det är ju bra). Du vet inget annat än att så ska det vara. För dig också, när du blir ungefär lika stor som din egen mamma...

Visst finns det säkert något bra och lärande i denna lek. En förberedelse inför vuxenlivet. (Killar lär sig dunka varann i ryggen och stå upp för varandra, tjejer att ta hand om sina dockbarn - kom inte och säg att det där är biologiskt, för då kommer jag att ryta till!)

Kanske ska det vara lite oskuldsfullt när man är barn. Man ska inte behöva tänka (eller ännu mindre uppleva) krig, ensamhet, sorg. Men kanske kan det också vara ok att få veta att allt inte kan tas för givet. Inte senaste WII-spelet, inte årliga flygresor till Mallis, inte egna barn. Och även om man, om man vill, själv får möjligheten att bilda stor familj, så är man kanske lite mer ödmjuk inför den ynnesten. Och man funderar ett steg till innan man slänger ur sig att "Ska ni inte skaffa barn snart? För oss var det bara att skaka kalsongerna..." Eller ännu hellre: "Vad tråkigt att ni har svårt att få barn. För oss var det bara att skaka kalsongerna..."

Nåväl. Som tur var hade jag både lego och bilbana att leka med också. (Tack kära storebröder för att ni gav mig fler valmöjligheter!) Så det där med dockleken blev liksom inte hela min identitet. Kompisarna och jag övergick från "mamma, pappa, barn" till att arrangera shower för föräldrarna, bilda spionklubb och leka dunkgömme i trädgården.

Samtidigt kan jag ändå inte låta bli att ibland fundera på det där. Ja, ni vet. Hur många barn får jag när jag blir stor?

PS: På tal om Skrållan och barndomsminnen, så tipsar jag om Malin Billers blogginlägg i det ämnet. Min Skrållan var också "tantpermanentad".