Panikattack

Igår vid midnatt fick jag lite av ett hysteriskt utbrott kan man nog säga. Panikattack går också bra.

24:00 skulle jag ta min kära lilla mognadsspruta. Jippie! Redan vid tiosnåret börjar det krypa i benen på mig och jag studsar runt i soffan som en guttaperka. Jag är inte kvällsmänniska! Sista timmen försöker vi hålla oss vakna med hjälp av Galenskaparnas humorserie "Tornado - en tittarstorm". Jag sitter upp i soffan. Jag ligger på fotpallen. Jag vänder mig på ena sidan, vänder mig på andra sidan, försöker hålla mig vaken. Kan meddela att jag inte minns ett dugg av sista halvtimmen på TV:n. Minns bara tröttheten.

Och på detta ska vi då blanda till tiotusen enheter Pregnyl. med denna fantastiska engångsspruta som gud glömde. Som tur är så sköter Magnus blandandet. Han är den lugna av oss.

Men när klockan närmar sig midnatt börjar jag bli lite nervös. Vill ju inte bli för sen med sprutan, måtte vi hinna "i tid". Jag vill ju hinna andras in - andas ut- lite också innan jag sticker in nålen i magvalken. Det drar ut några minuter på tiden, så redan när jag får sprutan är jag uppe i varv.

Den här finingen kan du köpa
på Granngården. Min spruta var i typ
samma härad. Tyckte jag...

Och denna jäkla spruta sen! Menopurens engångsdito är en barnlek jämfört med denna! Det går ju inte att lugnt och försiktigt få upp vätskan och dubbelkolla efter den lilla droppen i detta åbäket! Antingen kommer jag att rycka upp kolven och spruta ut hela innehållet i en våldsam kaskad, eller så kommer det att dröja till nästa vecka innan jag lyckas. Sprut-jäkeln (ursäkta svordomen) rör sig inte som jag vill. Just nu rör den sig inte alls.

Panik, panik, panik, panik.... och däremellan en make som försöker behålla lugnet och slutligen får hjälpa mig att få ordning på sprutan så jag kan sticka in den där långa lite sneda nålen och börja spruta in vätskan. Det känns som om det står still, men sakta men säkert töms innehållet in i magen på mig. Jag (men framförallt maken) kan pusta ut.... Eller jag menar... först ännu en liten övertrött scen från mig om att vi blev sena, att vätskan kanske inte kom i osv osv. Som om det är detta jag ska lägga energin på...

Men nu är det gjort. Till slut somnar vi, unnar oss en senare buss till jobbet och intar position väntan. Måndag är vilodag. Inga sprutor, ingen spray. På tisdag vet vi om sprutan gjort det den ska. Då har jag förhoppningsvis lämnat panikattackerna bakom mig...