Värmlandstoppen minsann

På onsdag smäller det! Då går en av våra låtar upp som utmanare på Värmlandstoppen (av alla ställen). Det om något kan ju få en att glömma att det snart är dags för graviditetstest.

Emelie, som sjunger, hjälper oss just nu med att färdigställa några nya låtar, som vi hoppas kunna göra redo för "Svensktoppen nästa" senare i vår. (Förutom ära och berömmelse så skulle det vara roligt med lite tillskott i kassan med tanke på alla IVF:er, men jag vågar nog inte säga upp mig från jobbet än ha ha!)

Annars rullar det på. Måndag igen. Åka buss. Ha möten. Åka buss igen. Idag satt jag på en plats i bussen där det kändes som om hela innanmätet i min kropp skakade loss. Inte helt skönt med tanke på...

Jag hänger i alla fall i när det gäller sunda kostvanor. Inte så att jag helt slutat äta kolhydrater och socker, men absolut en skillnad. Även om jag hatar att må illa, så skulle även det vara välkommet om det bara var ett tecken på ni vet vad. Men man blir lite skrockfull. Vågar inte fundera på vad som är "normalt" och inte när det gäller kroppens reaktioner just nu.

Just nu är livet ett toabesök i taget. Och en musikutmaning att se fram emot för att skingra tankarna...

Säg det med en sång

Vilken otrolig förmån att ha en musikalisk make!

Jag har orden inom mig. Men det är han som ger liv till de svarta bokstäverna genom att lägga till ett skönt komp, en cello, gitarr... osv.

Det som kan vara svårt att prata om rakt upp och ner (även om jag på senare tid har blivit ganska frispråkig med min så kallade "situation") blir en levande story tack vare musiken. Och den ger en chans för mig att pysa, för det behöver man i IVF-bubblan.

Det som är ännu bättre är att jag vet vad sångtexten innebär för mig. Men den kan betyda något helt annat för en annan. Och det är Ok. Mer än Ok egentligen. Det är ju fantastiskt om det blir så. Om det kan skapa eftertanke, tröst, eller varför inte inspiration. Även om det från början är för bara mig.

Vi har dessutom turen att ha träffat en musikalisk tjej som vill hjälpa oss att spela in låtarna vi knåpar ihop. Att sen inte "Svensktoppen nästa" förstår vår potential är en annan story. (Okej, man ska inte få hybris efter bara några få ihopknåpade låtar och jag vet att ens egen bebis alltid är vackrast, men vissa av låtarna som gick vidare ÄR inte lika bra som vår... tycker vi...)

Har du något att säga, säg det med en sång.

Den låt som vi spelar in i vår källarstudio just nu heter Eternally. En sång som får mig att gråta och känna mig stark på en och samma gång. Alla dessa barnlängtankänslor inkapslade i tre verser och en refräng. Ja, ja, det här blir lite av en teaser eftersom vi inte kan lägga upp den på hemsidan än (ska ev. försöka komma med i "Svensktoppen nästa" nästa år). Påminn mig om att återkomma till den vid nyår!

Det går i vågor det där, att skriva texter som får en melodi. Det går inte att vara för nere, inte heller för uppått. Jag behöver viss distans, men samtidigt vara nära mina känslor. Och i ärlighetens namn, visst finns ingen bättre "inspiration" än IVF:en?! (tyvärr)

Även om jag skulle valt en annan inspirationskälla om jag bara kunnat.

Ibland önskar jag så innerligt att jag inte hade behövt säga det med en sång...

Med musiken som tröst

I maj 2011 hade vi vårt bästa försök hittills. Två embryon, solsken och harmoni i livet (så gott det kan bli under IVF i alla fall). Allt kändes så bra. Vi var hoppfulla.

Jag kommer ihåg söndagen då jag var själv hemma. Magnus repade med bandet. Plötsligt fick jag den där värken i ryggslutet - den som oftast betyder mens. Nu betydde det panik. Men det gick ett par dagar och av sköterskan på RMC fick jag veta att det kunde kännas så när det fäste. Nytt hopp och en god känsla.

Men...jodå, det där men-et kom. När det var dags för blodprov och gravtest, så kunde testet inte ge riktigt svar och ny tid bokades in. Men den tiden behövdes inte eftersom jag började blöda på kvällen. Det som hade känts så bra, rann ur mig på flera sätt.

Då är det skönt att ta till skrivandet. Och eftersom Magnus gör musik, så blev det också toner. En hälsning till fjabbarna, som inte blev. Men som alltid kommer att finnas kvar. I mitt hjärta.

SOM DET LIV DU ALDRIG SÅG

På ett pågatåg av vemod

Just när sommarn drar mot höst

Jag ser skuggan kvar där du stod

Men den ger mig ingen tröst

Och som på rosen där i parken

Faller tårar på min hud

Det är kallt och blött på marken

Och jag hör dig i stadens ljud

Som en ängel som flyr vinden

Som en vilsen monolog

Som en flyktig tår på kinden

Som det liv du aldrig såg

Det sägs att saknaden kan vandra

Tusen mil på en minut

Vill längta bort ifrån det andra

Det som plötsligt fick ett slut

Jag går i söderskogens grönska

Med tunga steg för det jag bar

Om jag fick det jag kunde önska

Jag önskar att du funnits kvar

Det dom säger är nog riktigt

Det finns ett liv att leva nu

Men det känns inte längre viktigt

För i det finns inte du