Jag kommer ihåg söndagen då jag var själv hemma. Magnus repade med bandet. Plötsligt fick jag den där värken i ryggslutet - den som oftast betyder mens. Nu betydde det panik. Men det gick ett par dagar och av sköterskan på RMC fick jag veta att det kunde kännas så när det fäste. Nytt hopp och en god känsla.
Men...jodå, det där men-et kom. När det var dags för blodprov och gravtest, så kunde testet inte ge riktigt svar och ny tid bokades in. Men den tiden behövdes inte eftersom jag började blöda på kvällen. Det som hade känts så bra, rann ur mig på flera sätt.
Då är det skönt att ta till skrivandet. Och eftersom Magnus gör musik, så blev det också toner. En hälsning till fjabbarna, som inte blev. Men som alltid kommer att finnas kvar. I mitt hjärta.
SOM DET LIV DU ALDRIG SÅG
På ett pågatåg av vemod
Just när sommarn drar mot höst
Jag ser skuggan kvar där du stod
Men den ger mig ingen tröst
Och som på rosen där i parken
Faller tårar på min hud
Det är kallt och blött på marken
Och jag hör dig i stadens ljud
Som en ängel som flyr vinden
Som en vilsen monolog
Som en flyktig tår på kinden
Som det liv du aldrig såg
Det sägs att saknaden kan vandra
Tusen mil på en minut
Vill längta bort ifrån det andra
Det som plötsligt fick ett slut
Jag går i söderskogens grönska
Med tunga steg för det jag bar
Om jag fick det jag kunde önska
Jag önskar att du funnits kvar
Det dom säger är nog riktigt
Det finns ett liv att leva nu
Men det känns inte längre viktigt
För i det finns inte du
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar