Vårt barn är här!

På julafton, av alla dagar, kom vårt älskade barn till världen!. 3290 g och 51 cm lång.

Så fantastiskt, men overkligt allt fortfarande är. Det går inte att ta in att det är samma person som legat där i magen i nio månader. Men nu är han här!

Vattnet gick vid midnatt natten till julafton. Jag hade inte haft några egentliga värkar, så det kändes ganska lugnt. Vi fick åka in till Lund för observation. Sköterskan lämnade en lapp med datum för igångsättning, den 25 dec. Bara att vända hem igen.

På julaftons förmiddag ringde jag min bror och sa att det nog visst skulle gå att fira julen tillsammans. Men för säkerhets skull skulle vi höras igen innan de åkte hemifrån. Magnus satte igång att städa lite inför besöket och jag tog upp maten ur frysen. Någon värk då och då fick mig att ändå landa i soffan efter ett tag. Så blev värkarna mer intensiva och kom oftare, men det var som om vi ändå inte fattade att det var på gång. Fortsättningen blev lite som en komedi man ser på film. Jag satt i soffan med TENS-apparat uppkopplad (sådan som ger elektriska impulser och på så sätt ska lindra smärta). Magnus fortsatte envist med att städa toaletten, samtidigt som han var tredje minut fick rusa in till mig och stötta genom värkarna och ta tid.

Första gången vi ringde förlossningen trodde de jag kunde vara hemma typ två timmar till. En halvtimme senare ville jag nästan börja krysta, så det var bara att ringa taxi. Där satt jag sedan och flåsade mig igenom taxiresan, med en taxichaufför som höll koll på tiden mellan värkarna.

Strax efter 14 var vi inne och kl. 17:19 föddes vårt barn. Allt godis och förtäring vi bullat upp med (då vi läst att det kan bli seg väntan och bra att ha med sig proviant) var orört. Det var bara dryck som hade gällt. Det var så att Magnus inte ens hann äta pepparkakorna som han bjöds på då det ständigt var dags för nytt värkarbete eller servering av vatten och saft till  mig. En riktig klippa var han! Och jag inser att jag hade en riktigt bra förlossning, med lustgas som räddare, ett snabbt förlopp och inga större bristningar.

Nu har veckorna gått till att förstå att denna lilla varelse nu är med oss, att ta sig igenom såriga bröstvårtor, blöjbyten och sömnlösa nätter. Just sömnlösheten är värst. Har jag tur får jag tre timmars sammahängande sömn. Och annars är det mest soffan och en och annan promenad som gäller. Men de mysiga stunderna överväger som tur är. Och de säger ju att sömnen blir mer regelbunden (hoppet är väl det sista som överger människan...)

Men allt detta är en annan historia  En resa slutar här, den som handlade om barnlöshet och barnlängtan. Vi har haft tur att med hjälp av donator och insemination få ett barn på vårt åttonde försök. Men jag kommer alltid bära med mig alla känslor som funnits, alla tidigare försök. Ingenting kan tas för givet, inte ens med en bebis i famnen. Det gör mig otroligt ödmjuk inför mitt liv och andras kämpande. Att vara ofrivilligt barnlös och leva med barnlängtan kommer alltid vara en del utav mig. Även om jag nu med stor glädje kan fokusera på att hjälpa vår son till ett bra liv.

Tack ni som delat min resa! och jag hoppas det jag skrivit gett lite tröst, skratt och hopp på vägen.

KRAM!

Avlastning och höstpromenader

Oj, det var ett tag sedan. Även om skrivandet har lugnande verkan så är det ibland t.o.m. för kaotiskt för att ens sätta sig vid datorn och blogga om det. Ni känner säkert igen er. Men nu kan det vara på väg igen.
Jag fick nämligen lite oväntad avlastning förra veckan. Då kom svärföräldrarna på besök. Inte oväntad i den meningen att de inte tidigare brytt sig om och menat väl. Men oväntat för att jag annars, av naturliga skäl, har lite närmre till min egen mamma i vissa sammanhang. Men här behövde jag annat stöd och det fick jag. Och det känns bra. Att dela oron med någon annan gör det lite lättare att bära själv helt enkelt.

Vi åkte bl.a. till Skäralid för en stärkande promenad i naturens höstskrud. Det var den helgen det plötsligt var tjugo grader varmt igen. Och vi kunde sitta ute på altanen till sent på kvällen. (Nu är ordningen återställd, med förfrusna Dahlior att plocka upp ur rabatten).

Som om det inte var nog med att kämpa på med sina tankar och känslor kring barnlösheten, med oron om den man lever med, så finns även oron för mina föräldrar där. Men pappa är på bättringsvägen, så det är ingen fara för livet längre på det sättet. Men så mycket som ändå förändras. Praktiska saker. Där både mamma och pappa behöver stöd, var och en på sitt sätt. För mig gäller det att hitta en balans i allt detta. Att känna att jag är där, men också att jag får ta timeout för att ta hand om mig själv. Då är höstpromenader oslagbart.

Samtidigt som det stärker, så känns det också vemodigt att gå där i skogen. Jag vill ju inget hellre än att gå där med ett eget barn. Att låta det känna den friska doften, upptäcka alla spännande lekar och gömmor, lära sig om skog och djur, känna frihet...

På onsdag går vi in i en ny fas. Jag hoppas jag är redo. Jag hoppas Magnus är redo. Och att det kan bli en nystart och ge bättre odds för chansen att få ett barn. Längtar ju så mycket...

Min syster ska ha barn

Min syster ska ha barn. Igen. Lätt som en plätt går det också. Bara att bestämma sig, så händer det. Tänk att t.o.m. kunna tänka på att planera in så att reglerna för ersättning hos försäkringskassan blir så förmånliga som möjligt.

Jag förstår att det kan vara lite svårt att berätta. Hon försöker verkligen sätta sig in i och ta hänsyn till min situation. Det är snällt. Hon ville att vi skulle ta en lunch ihop, men inte förrän vi var på väg därifrån, berättade hon att det var dags för en liten till. Grattis, sa jag och var ju glad för hennes skull. Men ganska tom inuti. Med tanke på den uppförsbacke mitt eget liv är i just nu är nog inte det så konstigt.

Försökte förresten följa debatten som varit efter artiklarna i media. Men jag blev bara så illa berörd av vissas kommentarer om ofrivillig barnlöshet att jag inte ens kunde skriva ett argt blogg-inlägg. Jag tror dock att detta ses som en kvinnofråga och kvinnofrågor har aldrig setts med särskilt blida ögon. Man säger att det handlar om att vi tror att det är en rättighet. Tvärt om. Det är ju en rättighet för alla andra och hela samhällsstrukturen bygger på föreställningen om barnfamiljen. Den om att alla kan och vill "skaffa" barn. Det är en rättighet för de som kan. T.o.m. för dem som missköter, misshandlar och våldtar sina egna barn. Det skapar inte lika många upprörda kommentarer till nyhetsartiklarna som en önskan om barn gör. Är inte det konstigt?

Min syster ska ha barn och jag vet inte när eller om jag får en chans till samma sak. Blödde lite idag. Kanske kommer menscykeln igång igen så det kan bli dags att försöka på nytt. Om jag orkar. Om vardagen håller ihop. Svårt att veta just nu.

Hösttankar

Hösten är egentligen en fantastisk årstid. I alla fall de där klara, friska dagarna, då löven skiftar i rött och gult, solen kikar ner, samtidigt som det anas en kyla i luften. Dagar jag helst vill spendera i skogen, under träden. Andas in dofterna av jord och vila. Samla tankarna. Samla kraft. Men jag stannar inne. I soffan. Framför TV:n. Tar en pliktskyldig runda i trädgården, men drar inte på mig trädgårdsbyxorna och fleecejackan. Även fast jag vet att det skulle göra gott.

Jag är fast i ett vakuum. Ibland känns det som om jag inte riktigt vet vem jag verkligen är. Vad jag vill. Vad jag känner och behöver. Och spelar det någon roll?  Livet rullar ju på ändå.

Pappa börjar piggna till på sjukhuset. Operationen gick bra, men det tar ett tag att komma igen och få alla värden och hjärtslag under kontroll. Idag gick besöket bra. Förra gången var det jobbigare. Då mådde han sämre och blandade ihop mardrömmar med verklighet. Han var misstänksam och trodde på konspirationer. Så var det inte idag. Skönt. Det har varit en tuff vecka med många och betungande känslor.

Har börjat träffa min psykolog igen. Att bara få bli speglad och lyssnad på hjälper just nu. Ett andrum. En välbehövlig stunds vila från andras krav, förväntningar och misstolkningar. Och från mina egna också för den delen.

Jag är så trött. Och spänd. Riktigt känner hur axlarna har parkerat sig ända uppe vid öronen. Tänker att den enda jag kan lita på är mig själv. Men orkar jag? Orkar jag bry mig, ta mig samman? Ta mig vidare?

Mellan försöken är det alltid så märkligt. Som om det man varit med om inte riktigt finns där längre. Ett vakuum. En vilja och ett behov av att få styr på vardagen, men en trötthet som gör det svårt att dra lasset på egen hand. Magnus har nämligen gått in i sig själv och jag vet inte när han kommer ut. Så det blir till att kämpa på helt enkelt. Se till att komma ut på den där höstpromenaden. För min egen skull. I morgon gör jag det, oavsett väder. Jag lovar.

Vi har något att berätta...

- Jo, det var en sak vi skulle vilja berätta....

Känner ni igen det? Orden som får det att knyta sig i bröstet, som gör att man håller andan lite längre än vanligt. När tusen tankar hinner fara genom huvudet, samtidigt som man vet, MAN VET, vad det kommer att handla om.

När någon nära vill berätta om sin glädje, om att de väntar barn. När ens egna känslor är en enda röra. Man är ju glad för deras skull. Så klart. Håller tummarna för att allt ska gå bra för dem. Men samtidigt kommer den egna sorgen närmre. Gör det svårt att hålla uppe mungiporna i det där leendet som förväntas av en.

Den här gången var det en närstående, under en gemensam semester. Inte precis att man kan stänga om sig och låta det smälta in i lugn och ro. Nog hade jag och M pratat om att detta kunde ske och på något var det en slags förberedelse. Vi hade gått igenom scenarion för hur vi skulle kunna tänkas reagera. Och nu när det skedde kunde vi vara öppna med att det kändes svårt för egen del. Utan att det ska förta deras glädje. Ni hänger med, eller hur.

Jag trodde att jag tog det bra. Satt tålmodigt och lyssnade på hur det hade gått till, fick veta de flesta detaljer faktiskt. Och jag sa till mig själv: - Linda, såhär är det. Såhär blir det. Man kommer att bubbla och vilja berätta allt. Skärp till dig nu. Håll ihop.

Det gick väl sådär...hrm. Jag har ju börjat med nässpray nu och då är jag inte riktigt härskarinna över mina egna reaktioner och känslor. Jag sa till M att det var bra, men inombords växte det stora svarta hålet till sig. Såpass mycket att jag flydde ut på Borås gator (ja, vi var i Borås just då) för att smälta det hela. Men det ska tydligen bli värre innan det blir bättre. Jag lyckades spoliera en överraskning övriga hade till mig eftersom jag gått min väg och SEN sagt till att jag gått ut. Skuldkänslor på skuldkänslor, vissa kändes lite väl förstorade i sammanhanget, men de blandades i en sådan där salig röra som är så svår att ta sig ur. Men det gick till slut.

Än en gång tog jag det där svårbemästrade förnuftet till fånga och mötte övriga på stan för en middag. Jag försökte förklara hur det var - att jag är glad för händelsen, men att min sorg kom lite för nära. Och att jag dessutom känt att jag förstört den goda stämningen. Det blev ok. Jag blev ok. Och vi kunde säga hej då till varandra och önska varandra lycka till - från hjärtat - när den gemensamma semestern närmade sig sitt slut.

Men jag misstänker att jag inte kommer undan. Varje gång någon inleder med ett - Jo, vi skulle vilja berätta en sak, så kommer det att vara lite, lite jobbigt mitt i all den glädje som den där meningen förebådar...

"Ni bara måste barnanpassa menyn"

Idag när satt jag på Café Element och jobbade, kunde jag inte undgå att höra en viss konversation mellan ett par gäster och personalen.

Gästerna - mamma, pappa, två små barn -  skulle äta en typ av lunch såhär vid 11-snåret och undrade vad det fanns för barn-anpassad mat på menyn. Personalen berättade att det som fanns var det på tavlan (smörgåsar, pajer, pasta, pannkakor, sallader - typisk café-mat helt enkelt)  - men att de t.e.x kunde göra smörgåsar som föll barnen mer i smaken. Först var det något om saltad mat som diskuterades, sedan sa mannen att "Ni kan väl mosa cannelonin så att det passar bättre" och kvinnan i familjen sa med eftertryck, (inte en, inte två, utan tre gånger) att "Ni bara måste barnanpassa menyn".

Ursäkta? Varför det? För att ni inte orkar mosa maten själva till ungarna? Måste alla fik och restauranger vara anpassade för barn? Vet ni inte att Malmö faktiskt mest består av singelhushåll, kanske ska det kunna få vara normen för en gångs skull! På nåt café i den här stan!

Jag vet inte varför jag blev så provocerad. För att de stod där med två barn, jovisst, det kan ha något med saken att göra. Men framförallt för att de tog det som så självklart att allt skulle vara anpassat för deras guldklimpar.

Visst är det trevligt att kunna ta med barnen ut och det kanske jag själv skulle vilja i framtiden. Och det är klart, om man inte efterfrågar något, så kan det inte bli förändring. Idag tar vi för givet att det finns glutenfria alternativ eller något för den som är vegan. Kanske inte mer än rätt att även barnanpassa fullt ut...

Jaha, så var det med den irritationen. Jag kan ha överreagerat lite. Läste in egna fördomar i händelsen. Men... förresten. Jag tycker ju faktiskt att barnfamiljer får för stor plats i vissa sammanhang. Framförallt med tanke på att de inte är i majoritet egentligen. Och det handlar ju inte ens om alla barnfamiljer, utan de med tillräcklig makt att kunna ställa krav. De som har råd och livsstil att sätta sig på café en måndag. (Jag vet, det har jag ju också, fast utan det där med barn då...) Jag tycker att det är irriterande när jag får känslan av att mammorna och papporna tar saker (typ barnafödande) för givet och att allting kretsar kring just deras egna ungar. Det har jag tyckt även innan jag visste att jag skulle bli ofrivilligt barnlös.

  

Själv tycker jag det är ganska skönt att kunna ta en latte i lugn och ro. Jag tycker att det är helt ok att mosa min egen mat. Jag kommer inte heller förvänta mig full service överallt. Beställer inte kött på en vegetarisk restaurang, inser att ett café mest kan erbjuda paj, mackor och sallader. Det är ju liksom deras koncept. Jag hoppas dessutom att jag, om jag hamnar i en liknande situation, föreslår och inte kräver.

Det blir så mycket bättre stämning då...