Mitt emellan Jansson & profylaxandning

Så är det den veckan. Nej inte julveckan, inte riktigt än. Utan veckan då vår bebis beräknas födas. På torsdag mer bestämt. Nåväl, nu är det ju bara ca 5% odds att det händer just då. Magnus satsade på antingen 13 dec (blev det inte) eller 2 jan, men jag tror det mer är önsketänkande. Själv känner jag att det blir 25 december. Vi får väl se...

Just nu är jag inne i en lite konstig blandning av bebis- och julförberedelser. Satte precis en Jansson i ugnen.

Det blir ju en lite annorlunda jul i år. Först hade vi tänkt ha julen hos oss och bjuda in alla syskon (vi är några stycken). Men vi har fått tänka om. Nu kommer en av mina bröder med familj vara lite av standby. Har inget hänt, kommer de ner och firar med oss, annars tar de julen hemma. Vi gör knytis av julbordet. 

Det känns ändå som det blir en bra jul, hur det än blir. Antingen blir det "Julklappsleken" med tonårssyskonbarnen, eller en alldeles speciell julklapp via förlossningsavdelningen. Spännande och lite nervöst.

Det är i alla fall helt ok att ha föräldraledigt (i väntan på...) såhär veckorna innan jul. Trivs med blandningen av andningsövningar och Janssons...

Föräldraledig

I torsdags jobbade jag min sista dag. Så nu är jag föräldraledig...

Lite märkligt är det allt. Jag kan för min värld inte fatta att jag (om allt går väl) ska vara det fram t.o.m. september nästa år. Få vara hemma och fokusera på annat än ekonomiuppföljning, medarbetarsamtal och verksamhetsplanering. Nej, jag kan just nu bara se så långt fram som nyår. Det känns lite mer greppbart och logiskt. Vid jul är man ju ändå ledig.

I onsdags städade jag kontoret så att min vikarie skulle få slippa ta hand om gamla träningskläder, knäckebröd och matlådor. Då kändes det lite konstigt och ofärdigt att gå hem. Det var vissa smågrejor jag inte riktigt hunnit med. Jag gillar ju jobbet, så viss separationsångest kanske är normalt. Men på torsdagen kändes det helt annorlunda. Då var jag redo. Hade en timme inne på kontoret, där jag verkligen hann med det sista. Sen en heldag med övriga kollegor i ledarskapsprogrammet, där jag bara kunde luta mig tillbaka och njuta av diskussionerna och sällskapet. Och så svisch till vattengympan, som en extra tydlig markering att nu...nu är det dags för något annat ett tag!

Så nu är jag föräldraledig...

Magnus vill att bebisen ska komma i morgon. Jag kan tänka mig att vara gravid ett par veckor till. Att få rå om mig själv lite först. Känna att jag hinner fokusera om och förbereda mig (och hinna baka lite lussebullar och julgodis och sånt). Hade det inte varit för hostan, som nu är inne på sin tredje månad, så kan jag inte klaga över graviditeten. Lite småkrämpor som foglossning, svullna ben och viss inkontinens, annars är det bra. Och så känner jag nu till hur det är att vara gravid. Det är mycket läskigare att föreställa sig vara hemma med en bebis live.

I helgen blir det julbord med familjen och nästa helg är planen att hyra bil för att åka till IKEA, julmarknad och återvinningscentralen. Vi får se om det hinns med. Om jag eller Magnus får som vi vill...

Hej och förlåt

Hej!
Och förlåt för att jag inte skrivit på länge. Jag är otroligt glad över er som läser min blogg och jag känner att jag svikit lite. Men det är väl så, när livet känns tungt är det skönt att skriva av sig, när hoppet spirar går dagarna så fort att man helt missar den där blogg-stunden.

Sen förstår jag alla er som inte har lika lätt, eller intresse av att följa en spirande graviditet. Det kunde jag ha svårt med ibland när jag var mitt uppe i hormonsprutor och äggplock. Samtidigt som det kändes lite hoppfullt att de jag följt genom sorg och besvikelse, också fick uppleva glädje och hopp. Det betydde ju att det fanns hopp även för oss. Om ni hänger med...

Jag är i alla fall fortfarande gravid.=) Kan inte riktigt fatta det än! Sextonde veckan startade precis. Illamåendet, som funnits där hela första tiden, men inte såpass att jag blivit sjuk, börjar ge med sig. Brösten växer till synes okontrollerat och vi har börjat våga snegla på babytillbehör.

En sådan skillnad mot bara några månader sedan. Nu mer än någonsin förstår jag vilken bubbla man lever i som ofrivilligt barnlös. Som en filt som lagts över vardagen, allt blir dämpat. Många vardagliga situationer så outhärdliga. Och sedan när det släpper, så är allt så lätt. Att möta barnvagnar på stan, att gå förbi ett skyltfönster med babykläder, att höra kollegorna sucka över barnens bus...

Bubblan är (för tillfället) borta men jag kommer aldrig glömma den. Den har gett en sådan ödmjukhet mot livet, hoppet, alla önskningar man bär på. Den kommer alltid vara en del utav mig. Även om jag nu sakta men säkert, mer och mer, vågar vara lycklig över det växande livet i mig. Jag är så otroligt tacksam!

Upp och ner

Upp och ner. Ena stunden upp. Positiv och glad, t.o.m. över illamåendet. Sedan ner. Oro över att jag bara inbillar mig det hela. Känns ju inget längre.

Vill komma igång och göra saker, men det är svårt. Har en längtan efter att få ordning här hemma. Efter föräldrarnas flytt från hus till lägenhet har (alltför?) mycket hamnat hos oss. Bara för att vi har hus har vi inte obegränsat med plats. Samtidigt är det ju en del minnen jag faktiskt vill ta hand om.

Igår gick vi igenom gamla barnkläder. Vissa har blivit stela och gamla och andra jättesöta kläder var tillverkade av obskyra plastbaserade material som är lättantändliga (dock skrynkelfria). Men några godbitar hittade jag allt, även om det känns lite svårt att börja samla barngrejor redan. Nu ska jag bara hitta företagsamheten att organisera det hela här hemma också. Visst, det är inte hela världen om det inte görs just idag, men samtidigt ligger det som ett stressmoment i bakhuvudet ända tills jag gör det. Upp och ner.

I veckan väntar Eurovision i Malmö. På tisdag har jag nästlat in mig i greenroom (men jag börjar tro att det är ett grönmålat omklädningsrum i kulisserna, för är det inte bara artisterna som sitter i greenroom?) och på lördag har vi biljetter till eftermiddagens genrep. Roligt, men också långa dagar. Det är nog också det som får mig att känna lite upp och ner just nu. Lite mycket på en och samma gång, även om det är roliga saker.

Nionde veckan, still counting....

Tankarna på annat

Jag försöker hålla tankarna på annat, men jag får erkänna att jag inte är särskilt bra på det. Det är som om jag invaderats av ständig resfeber, ni vet det där pirret i magtrakten som kan dyka upp när man ska ge sig iväg ut och resa.

Igår tog jag och Magnus en cykeltur till vänner, som bor i byn bredvid. Jag har inte varit särskilt road av sociala kontakter denna veckan, men det här var ändå bra. Dels cykelturen, dels det enkla och avslappnande i att sms:a och kolla om de är hemma och sen prata bort någon timme tillsammans med en stor kopp te.

Idag blir det deklaration och lite pyssel i en fortfarande ganska vintrig trädgård. Allt för att släppa tankarna på hur den här veckan kommer att arta sig. Detta ständigt närvarande. Varje gång jag går på toaletten. Hoppet, som jag så gärna vill behålla i månader framöver. Låt det gå vägen den här gången. Snälla!

Det är nog bara att inse att resfeberpirret är här för att stanna, tills jag får besked av ett eller annat slag. Nu är det max en vecka dit...

Nervös

Det här känns inte helt bra. Jag går omkring med en ständig klump i magen. Vet inte om det beror på att jag är orolig för vad som händer efter inseminationen, eller för att det är mycket annat som stressar runtomkring.

Hur gör man då?

Allt jag vill är att fokusera på goda tankar. Ta det lugnt. Det som är det är. Inget jag kan göra något åt nu ändå. Bara hålla tummarna. Och se framåt. Och leva med att jag just nu är lite nervös...

God morgon...det var ett tag sen

God morgon!
Det var ett tag sen, jag vet. En mellantid. Ett tillfälle att fokusera på jobbet. Passa på att boka in alla de där mötena i kalendern, utan att vara "rädd" för att hastigt behöva boka av dem om det blir dags för ultraljud. En stund att försöka lämna mitt IVF-jag, det liv som är så intimt förknippat med mig sedan flera år. Hur var det egentligen innan?

Ibland behöver jag ett andrum. Att ständigt längta barn i själen och dessutom ständigt gå in i nya fysiska behandlingar, det sliter. Det är som att hålla andan, att inte kunna andas ut förrän det där lyckade försöket kommer. Då är ett litet vakuum välkommet. Så länge det varar.

Men nu sitter jag här igen, i väntan på mensen. Den här gången kommer jag bara vara på Stork, inte på någon svensk klinik, även om det kan verka lite onödigt att åka över bron för fem minuters ultraljud. Men det har varit splittrat och lite si och så med servicen i Sverige på senaste tiden (vi har efter sex månader ännu inte fått tillbaka den kredit kliniken meddelat att vi har innestående t.ex.).

I veckan hade vi en mäklare på besök. Nej, inte för att vi planerar att sälja, utan vi ville veta hur vi kan göra med ev. renoveringar och huslånet - vad är värdehöjande osv. Efter att han gått igenom hela huset med oss, varit i alla rummen, så kommer ändå frågan: "Har ni barn?" Ser du något barnrum? Fler sängar än vår dubbelsäng? Ibland undrar jag om det är en standardfras som bara ska sägas för att det bara är så det ska vara. Ett par i yngre medelåldern måste ju ha barn. Är de redan utflugna kanske? Vi kanske fick barn när vi själva var i tonåren.

Och när Magnus var på after work igår med "unga gubbar". Alla kände inte varandra och man gick laget runt för att berätta vem man var. När en började presentera sig och i den presentationen lägga till antal barn, så spred det sig som en löpeld i gruppen. "Jag heter Ola och jag har en flicka på fyra och en kille på två"... "Jag heter Peter och har en sexåring i samma skola som Erik"... Jättekul.

Men i alla fall, god morgon på er! Idag ska jag ta med Magnus in till lund och bjuda på en smarrig fika. Vi kan sitta där i lugn och ro, utan att hasta hem till en barnvakt eller ständigt bli avbrutna av småttingar vid bordet (även om det skulle vara välkommet). Vi ska njuta av fördelarna med att inte ha barn. Försöka njuta av det liv vi har nu. Vi kan ju inte hålla andan hur länge som helst...

PMS-panik

Ja, så är det. Jag har PMS-panik.

Vanliga månader vet jag ganska väl när det börjar dra ihop sig till mens. Jag blir helt enkelt ganska retlig. Irriterar mig på sådant som annars går relativt obemärkt förbi. Blir ledsen, arg, orolig o.s.v.

Det som känns lite jobbigt är att det händer mig nu med. Jag gråter när jag inte når pingisbollarna under vår bordtennismatch. Fräser till när Magnus inte kommer direkt och sätter sig vid matbordet när vi ska äta. Ja sånt.

Magnus har dock en bättre approach än jag på det hela. Det som blir det blir, inget att oroa sig för nu. Han har ju rätt egentligen. Det som jag tror är PMS kan ju vara något annat. Och skulle det vara PMS så får jag nog tillfälle att vara ledsen över det när mensen väl kommer.

En vecka kvar till testet. Dagarna segar sig fram. Jag kan inte fatta att det bara är sju dagar sedan vi var över i Köpenhamn. Väntan. Och ett beslut. Jag ska ersätta PMS-paniken med ett inre lugn. I morgon innebär det bl.a. att ta den där promenaden i solskenet som vi såg en glimt av redan idag.

En stärkande promenad i en tid då allt fortfarande är möjligt.

I väntan på...vadå?

Den är märklig den här tiden. Mellanrummet mellan försök och svaren på försöken. Då är det då som gäller och det finns ett sen, ett kanske i alla fall. Nu är det liksom ingenting. Bara en lång väntan.

Nej, jag låter väl inte livet stå stilla bara för att jag hoppas och väntar. Det är ju till och med så att jag passar på lite extra nu. Att jobba, boka in saker etc. Nu är det ju ok att göra det. Nu är det inga sprutor som ska tas, eller undersökningar som ska bokas in med kort varsel. Men det är ändå ett tomrum på något sätt. Det finns ju något annat där framme. Något som kräver fokus. Något som jag vill så otroligt mycket och som får en sådan påverkan på det liv vi lever nu.

Alla dessa människor jag träffar, som har byggt upp sitt liv runt sina barn. Det blir ju så. Fullt fokus på familjen. Alla dessa exempel från vardagen, oavsett om det är runt fikabordet på jobbet, eller under den utbildning jag deltog i förra veckan. Jag lyssnar och nickar, men har egentligen ingen aning om vad det innebär egentligen. Jag är ju inte där själv. Det är ett stort jävla mellanrum mellan mig och den vardagen. Ett mellanrum jag inte själv har särskilt mycket rådighet över och det gör det extra svårt att hantera.

Det är bara att vänta...vänta och se.

Det perfekta sticket

Blodet droppar, blodet droppar... om man har tur. Jag är en av de där svårstuckna. Just snyggt att jag också är (eller i alla fall tidigare var) en av de där som INTE tyckte om att ta blodprov, sprutor och sånt. Nu har jag fått vänja mig.

Förutom när det gäller en sak. Nej, inte själva sticket. Inte heller tömningen eller när jag ska sitta och trycka med en liten vit lapp på armen. Inget av det är det.

Det som får mig att bli lite sådär klädsamt kallsvettig och ger mig tvångstankar om att plötsligt göra ett opassande och smått hysteriskt armryck är...själva letandet! När sköterskan drar fingret över armvecket, känner, söker. Det är då jag måste tvinga mig själv att tänka på andningen. Det är då jag känner att jag helst skulle vilja lägga mig ner på sängen med handflatan över pannan i en matt pose. Varför?

Idag hade jag tur. Sköterskan hittade rätt på första försöket. (Bara ett letande) Nu är mina prover på väg till labbet och vi är ett steg närmre nästa fas.

Och det får väl vara värt lite tvångstankar i sökandet efter det perfekta sticket...

Hur gör man med recepten?

Så har vi tagit bron över till Köpenhamn. I onsdags var det dags för första besöket på Stork-kliniken. Ett nytt kapitel i denna resa.

Vi var framme med tåget nästan en timme för tidigt, men skulle ju leta oss från stationen och till rätt gata. Gärna också hinna ta en fika innan. Någonstans hade vi väl sagt att vi skulle hitta ett fik i närheten, men jag började blli nervös och efter att ha passerat ett café utan att välja det så flippade jag väl ut lite. Svart eller vitt. Allt eller inget. Bara att trava på och lägga sin nervositet på frustrationen över att inte få en latte innan läkarbesöket. Men ibland är det gott med de stora kedjorna. Danska motsvarigheten till Espresso House dök upp, bara hundra meter från kliniken och en redan speedad Linda tog en "lugnande" kopp kaffe. (nåväl, men varm mjölk är ju bra när man ska sova, så det blev väl inte helt fel ändå).

Sådär en tio minuter innan utsatt tid var vi framme och blev mottagna av världens trevligaste receptionist och ett väntrum som mer kändes som någons vardagsrum. En bra start. Och det var ju bra, för vi fick sitta och vänta ett tag. En av gynstolarna hade gått sönder så det blev lite kötid eller vad man ska säga.

När vi till slut fick träffa vår läkare med praktikant så kändes det bra. Lite svårt att hänga med i danskan ibland och att få en blick över vilka prover som vi behövde göra och vilka vi redan tagit. Jag lyckades t.o.m. med konststycket att låta som om jag var i ett avlägset u-land genom att säga att "I Sverige så blir vi vaccinerade mot röda hund". Läkarnas utbyte av blickar sa väl allt och jag skrattade generat och mumlade ngt om att "Ja, förlåt, det vet ni ju, jag vet inte hur jag tänkte där". Så är det när man försöker vara tydlig...

I alla fall, nu står vi plötsligt här med två alternativ; insemination eller IVF. Jag kan väl känna att det skulle vara spännande att se om insemination kan funka, men det jag oroar mig mest för just nu är inte processen i sig...utan proverna och recepten. Det praktiska helt enkelt.

Plötsligt står man där med frågorna: Vem kan ta proverna i Sverige till mig? Hur kommer det gå att få ut recepten? Och kan någon hjälpa till med att skriva ut dem i Sverige så att vi kan använda högkostnadsskyddet? Har jag uppfattat rätt vilka prover jag behöver göra och när?Jag har ingen egen gynläkare idag. Hur gör man?

Det där med att ta hormoner, att gå igenom insemination eller äggplock, det kan jag i princip göra i sömnen. Men att behöva lägga tid och energi på praktikaliteterna är sådant som får mig att börja storgråta. Och bli nervös och orolig. 

Nu har vi ett par månader på  oss och som tur är så är det vid sådana här tillfällen som Magnus blir klippan. Ser till att vi tar en sak i taget. Att jag inte ska ta ut för mycket oro i förskott osv. Nu har vi mailat till mina vårdkontakter och ska dubbelkolla med Köpenhamn. Och hoppas att det ordnar sig. Vill ju inte att barnlängtan ska försvinna för att det inte funkar med prover och recept!

Nystart

Jag har länge gillat Winnerbäck. Den där vemodiga tonen, den något raspiga rösten, texten som fångar mina tankar och känslor. Det finns en Winnerbäck-låt för varje tillfälle.

Sen kan man undra om det är självplågeri att lyssna på Elegi ("För en mor som sjukna in och för ett barn som aldrig kom" - ja ni fattar) och de andra låtarna om mörka höstar där löven singlar ner.  Det är ju inte de muntra låtarna jag väljer precis. Det ska plågas in i själen. Det ska kännas i hjärtat.

Nåväl, det är ju höst nu, så det passar bra med hans musik. Molnen tornar upp sig. Den kvalmiga sensommarvärmen har blåst bort och löven gulnar i trädgården.

Men jag gillar hösten. Det känns som en slags nystart. (Det har det gjort sedan jag gick i lågstadiet och fick packa skolväskan med nya pennor och nyinslagna böcker inför första skoldagen efter sommarlovet.) Och nu om någonsin är jag i behov av en nystart. Hitta ett sätt att leva med sorgen jag alltid kommer att bära med mig, samtidigt som jag behöver finna vägen för hur jag kan leva fortsättningen av mitt liv.

Jag har ju bara detta liv. Jag är 36 år. Det är dags att verkligen känna efter vad som är viktigt, vad som betyder något för mig. Och sedan bestämma mig för hur jag kan leva efter det. Jag kanske inte når hela vägen. Jag och alla i min situation vet detta alltför väl. Men jag ska i alla fall försöka. Och hösten är den perfekta tidpunkten för detta. För att bevara hoppet om det som inte blev och samtidigt hitta en väg framåt igen. Lita på att styrkan finns där. "Här under askan utav sönderbrända drömmar ska vi bygga nånting större", som Winnerbäck skulle ha sagt... Jag kunde inte ha sagt det bättre själv.

Mina Winnerbäck-favoriter just nu:

- Brustna hjärtans höst

- Mareld

- Elegi

- Nånting större

- Ingen soldat

- Tidvis

- Faller

Jag tror ju inte på skrock

Jag brukar inte vara särskilt skrockfull av mig. Men plötsligt säger jag inte högt det jag kanske tänker på. Jag väger mina ord, både för mig själv och andra. Ska inte ta ut något i förskott, som kan komma och bita mig i svansen efteråt. Trots att läkaren sa att nu finns det inget mer att göra, mer än att vänta och se.

Det är inte lätt att vara skrockfull med en familj som vet vad vi går igenom just nu. Som såklart undrar hur vi mår och hur det går. "Jag vet inte" är mitt standardsvar just nu. Och det är ju för all del sant. Jag mår allt på en och samma gång och det går upp och ner och rakt fram samtidigt.

Kanske kan jag låtsas att jag bara är sådär vackert hemlighetsfull som Greta Garbo, eller lagom vag som en genomsnittlig politiker. Kanske ingen som märker. Mer än jag och min man, som känner lite samma sak. Vi låter dagarna gå, håller oss upptagna med vardagslivet, samtidigt som vi stämmer av läget lite försiktigt då och då. Men inte för mycket. Bara tillräckligt för att förstå varandra, hitta samma våglängd och ladda styrka och energi av varandra.

Vi säger till varandra att vi inte tror på skrock. Men det är ändå vissa saker vi undviker att nämna just nu...

Tärande väntan

Hjälp, vilken pärs det var i torsdags. Jag vågade inte riktigt tro på att det hade gått bra - att det hade blivit befruktning. Jag väntade med oro på att telefonen skulle ringa, eller att de skulle kalla in oss i ett vanligt undersökningsrum och meddela att tyvärr...

Min man tycker att det är jobbigt att jag tänker såhär. Han vill att vi bara ska vara positiva och se att det kommer att gå. Det vill väl jag också. Och det gör jag ju! Hoppet finns väl alltid med mig. Jag är t.o.m. mer rädd att jag ska springa framåt lite för snabbt (och att min positiva fåfänga i stället ska bita mig i svansen). Tankar om hur det är att föda på våren, förhoppningar om att det inte blir en för svettig sommar när man har en nyfödd. Hoppet om tvillingar, nu när två embryon fått chansen. Sådana tankar har jag hela tiden.

Oron över att någon (vem vet jag inte, tror ju inte på gud) ska straffa mina förhoppningar, gör att jag samtidigt försöker se på alternativ. Lyckas vi inte nu, gör vi det nästa gång. På ett annat sätt. Det är en slags ventil för mig, som inte förtar förhoppningen för detta försöket, utan som finns där för att jag inte ska bli helt galen om det inte skulle gå. Ett sätt att inte känna för mycket press nu. Press som kan skada lugnet som behövs för att ge goda förutsättningar för det här försöket. Press som kan göra att jag ger upp och att det inte blir någon nästa gång. Det är ju detta jag försöker hålla stången. Och dessutom ska jag känna skuldkänslor över att jag känner så här. Hur mycket orkar man bära?

Den här gången gick det bra. Vi fick komma in i vilorummet, jag fick sätta på mig den tjusiga särken och vi fick lyssna på läkaren, som berättade att av fyra befruktade embryon hade de valt ut två fina exemplar. Två små fjabbar som ska få en chans. Tårar kom. Såklart. Bara det här känns som en seger. Skit i att en himla massa väntan återstår och att jag går som en gammal pensionär pga fortfarande aktiva äggstockar och smärtan från tisdagens äggplock. Strunt samma att det inte gått förut, det här är en färsk ny chans. Och oavsett vad vissa i min närhet säger, så tror och hoppas jag på det här. Av hela mitt hjärta.

Därför är jag faktiskt tacksam för denna väntan är en tärande väntan. Hade den inte varit det, så hade jag inte brytt mig tillräckligt om det. Hade jag bara skojat och flamsat, så hade jag inte tagit det på tillräckligt stort allvar. Och likgiltighet är det sista jag känner just nu...

Snälla, ring inte....

Detta är de värsta dygnen under hela vår IVF! Och det beror inte på att det spänner i magen och jag får gå som en krokig gammal gumma när jag ska ta mig från soffan till toan, till soffan igen.

Själva äggplocket är väl inte heller en helt angenäm upplevelse. Förutom fantastiska sköterskan Karina, som håller handen och påminner en om att ta djupa lugna andetag, när man ligger där på britsen och känner sticket från äggutplockaren.

Men det kan jag stå ut med. Det som gör mest ont är väntan mellan äggplocket och vår inbokade tid för återinförande. Rädslan för att telefonen ska ringa. För att man ska ringa och säga, att "Nej tyvärr, det blev ingen befruktning den här gången...heller"

Vi har haft fler återinföranden än obefruktade tillfällen, jag vet. Men det senaste minnet är som skarpast på något sätt. Denna antiklimax som sker när man inte ens får chansen.

Vi ska vara positiva och inte ta ut något i förskott, det vet jag också. Men vad hjärnan och förnuftet försöker intala, sätter sig ibland de där känslorna emot. Jag vill att det ska gå bra så mycket att det värker i hjärtat. Vill tro på att vi har flyt den här gången. Ser varje litet positivt tecken som en signal på det där flytet. Såhär tjugo utplockade ägg senare. Ett labb som gör sitt yttersta för att hitta fina spermier och få en bra befruktning.

Nu är det fyra timmar tills vi ska vara där igen. Snälla, ring inte....

Panikattack

Igår vid midnatt fick jag lite av ett hysteriskt utbrott kan man nog säga. Panikattack går också bra.

24:00 skulle jag ta min kära lilla mognadsspruta. Jippie! Redan vid tiosnåret börjar det krypa i benen på mig och jag studsar runt i soffan som en guttaperka. Jag är inte kvällsmänniska! Sista timmen försöker vi hålla oss vakna med hjälp av Galenskaparnas humorserie "Tornado - en tittarstorm". Jag sitter upp i soffan. Jag ligger på fotpallen. Jag vänder mig på ena sidan, vänder mig på andra sidan, försöker hålla mig vaken. Kan meddela att jag inte minns ett dugg av sista halvtimmen på TV:n. Minns bara tröttheten.

Och på detta ska vi då blanda till tiotusen enheter Pregnyl. med denna fantastiska engångsspruta som gud glömde. Som tur är så sköter Magnus blandandet. Han är den lugna av oss.

Men när klockan närmar sig midnatt börjar jag bli lite nervös. Vill ju inte bli för sen med sprutan, måtte vi hinna "i tid". Jag vill ju hinna andras in - andas ut- lite också innan jag sticker in nålen i magvalken. Det drar ut några minuter på tiden, så redan när jag får sprutan är jag uppe i varv.

Den här finingen kan du köpa
på Granngården. Min spruta var i typ
samma härad. Tyckte jag...

Och denna jäkla spruta sen! Menopurens engångsdito är en barnlek jämfört med denna! Det går ju inte att lugnt och försiktigt få upp vätskan och dubbelkolla efter den lilla droppen i detta åbäket! Antingen kommer jag att rycka upp kolven och spruta ut hela innehållet i en våldsam kaskad, eller så kommer det att dröja till nästa vecka innan jag lyckas. Sprut-jäkeln (ursäkta svordomen) rör sig inte som jag vill. Just nu rör den sig inte alls.

Panik, panik, panik, panik.... och däremellan en make som försöker behålla lugnet och slutligen får hjälpa mig att få ordning på sprutan så jag kan sticka in den där långa lite sneda nålen och börja spruta in vätskan. Det känns som om det står still, men sakta men säkert töms innehållet in i magen på mig. Jag (men framförallt maken) kan pusta ut.... Eller jag menar... först ännu en liten övertrött scen från mig om att vi blev sena, att vätskan kanske inte kom i osv osv. Som om det är detta jag ska lägga energin på...

Men nu är det gjort. Till slut somnar vi, unnar oss en senare buss till jobbet och intar position väntan. Måndag är vilodag. Inga sprutor, ingen spray. På tisdag vet vi om sprutan gjort det den ska. Då har jag förhoppningsvis lämnat panikattackerna bakom mig...

Väntan

Nu känns det ska ni veta. Två centimeter stora äggblåsor - ett gäng av dem i varje äggstock - kanske inte är så tungt, men det känns. (Undra om äggstockarna är sura på mig för att jag hetsar dem så?)

Nu är det slut med Menopur för den här gången. Ett par dagar med spray och vid midnatt på söndag den kära mognadssprutan - den som känns som ett ärtrör att karva in i magen. Nåväl, minnet kanske överdriver lite då...

Men midnatt sen! Kul för den som är kvällsmänniska, men vad är jag? Jo en sådan som gärna lägger mig halv tio om det inte är ngt bra på TV. Nu ska man både hålla sig vaken och sedan lyckas att låta bli att strula till det med sprutan i sitt zombieliknande tillstånd mitt i natten. Magnus är nöjd dock - detta betyder ju att vi kan titta på film längre än vi vanligtvis gör när det är "jobbedag" dagen efter.

På tisdag är det dags. Och en viss spänning börjar byggas upp. Jag är inte orolig för det som händer på tisdag. För mig har det varit ok att ta ut äggen. Även om man är lite groggy efteråt och jag på nya stället saknar det extra syret som jag fick på RMC. Nej, det är dagarna emellan som är värst. Väntan på beskedet om det lyckats. Dels att hitta fina spermier, dels att mina ägg ska gilla spermierna såpass mycket att de tycker det är värt att börja dela på sig tillsammans. Oron för ett nytt antiklimax. 

Men då är då och nu är nu. Nu är det bara att vänta. Att låta äggen mogna därinne. Så att de är redo när de ska säga hej till personalen på labbet. Jag är lite nervös, men lite nervositet är bra sägs det. Då fokuserar man. Det tror jag på. Ibland kan det dessutom vara skönt att vara i händerna på denna väntan. Det finns liksom inte så mycket att göra nu, när det är tre dagar kvar tills vi ska dit.

Skulle väl då vara den där filmen som Magnus gärna vill se nu. Han väntar bara på mig...

Om vägen och målet

Denna väntan. Denna mördande mellantid med stiltje. Hur mycket hopp ska man bygga upp inför nästa försök? Hur mycket ska man bara försöka koppla ifrån och njuta av stiltjen, med risk för att också koppla ifrån sig själv för mycket?

Hur håller man fokus? Måste man hålla fokus hela tiden? Vad gör jag när jag känner att jag håller på att gå mitt itu på grund av alla dessa olika tankar och känslor som ömsom rusar ömsom alldeles för sakta glider genom mina vener?

"Daggdroppe" av Karin Boye

Jag tror jag har lärt mig att se framåt i alla fall. Även om den där gnagande oron över att det inte ens ska bli befruktning alltid finns där. Det känns ju inte som om vi fått en riktig chans då. Men annars är det en dag i taget, ett försök i taget och en tro på att detta försöket är det som ska ge resultat. Något som gör resan värd.

Det gäller kanske att se det som Karin Boye: "Visst finns det mål och mening med vår färd, men det är vägen som är mödan värd"

Även om jag inte riktigt kan tro på det fullt ut varje dag, så kanske det är en tanke som kan hjälpa till att hålla en flytande, att inte tappa fotfästet om livet. Livet är ju hela vägen, alla krokar och böjar och raksträckor. Alla gupp och gropar, alla avstickare. Och visst gäller det att inte missa resan på grund av för stort fokus på regnbågens slut (som vi alla vet är lite svår, om inte omöjlig, att nå fram till).

Ja, även om vi lyckas nästa gång, om vi får chansen att skapa ett liv, som blir ett barn - vad är målet? Att föda? Att se barnet ta studenten? Att någon får ärva mina saker när jag dör? Då om någonsin blir ju resan i sig själva målet. Tiden vi får tillsammans.

"... Bryt upp, brytt upp! Den nya dagen gryr. Oändligt är vårt stora äventyr."

Länk: I rörelse, av Karin Boye