Det perfekta sticket

Blodet droppar, blodet droppar... om man har tur. Jag är en av de där svårstuckna. Just snyggt att jag också är (eller i alla fall tidigare var) en av de där som INTE tyckte om att ta blodprov, sprutor och sånt. Nu har jag fått vänja mig.

Förutom när det gäller en sak. Nej, inte själva sticket. Inte heller tömningen eller när jag ska sitta och trycka med en liten vit lapp på armen. Inget av det är det.

Det som får mig att bli lite sådär klädsamt kallsvettig och ger mig tvångstankar om att plötsligt göra ett opassande och smått hysteriskt armryck är...själva letandet! När sköterskan drar fingret över armvecket, känner, söker. Det är då jag måste tvinga mig själv att tänka på andningen. Det är då jag känner att jag helst skulle vilja lägga mig ner på sängen med handflatan över pannan i en matt pose. Varför?

Idag hade jag tur. Sköterskan hittade rätt på första försöket. (Bara ett letande) Nu är mina prover på väg till labbet och vi är ett steg närmre nästa fas.

Och det får väl vara värt lite tvångstankar i sökandet efter det perfekta sticket...

Det skolan lär ut...

... och hur livet sedan blir, stämmer inte alltid helt överens. I alla fall inte utifrån det som lärdes ut "på min tid". Det enda vi fick lära oss var hur barn blir till och hur viktigt det är att skydda sig. Mot sjukdomar (vilket är bra) och mot oönskad graviditet (vilket ju också kan vara bra).

Men det där med att det kanske kan vara svårt att bli gravid, när får man höra det? Att en stor andel av de som faktiskt vill ha barn inte kan få det så lätt.

Därför blev jag glad av artikeln i Sydsvenskan, om att Skånes universitetssjukhus vill erbjuda fritt fertilitetstest. Inte bara för att det är gratis, utan för att det sätter ljuset på ofrivillig barnlöshet. Synliggör. Uppmärksammar. Det behövs.

Och om det kan hjälpa fler att få veta sådant här tidigt, innan det kanske är för sent, så är satsningen redan hemma. Vinsterna överröstar kostnaderna. Det vet vi som är här redan. I IVF-bubblan alltså.