Äggbanken ser fin ut

Lite för trött för mitt eget bästa valde jag att åka tidigt över till Köpenhamn. Även om "Den stora snöstormen" verkade ha fastnat någonstans på Österlen, så ville jag vara säker på att det gick tåg så att jag skulle hinna fram i tid till ultraljudet. Det gick nästan för bra...

Redan klockan åtta knackade jag på den stora vita trädörren. Och efter ett välbehövligt toalettbesök (att vara på resande fot längre än en timme på morgonen är min blåsa inte gjord för) fick jag faktiskt komma in på mitt ultraljud redan då.Två supertrevliga läkare/sköterskor tog hand om mig och allt såg fint. ut. "- Du responderer fint på behandlingen" sa den ljushåriga och jag blev varm inombords. Varje litet positivt tecken eller peppande kommentar skapar hopp om att nu...den här gången går det!

Tre äggblåsor verkar vara i fin storlek. "- Vi ska ta det lite lugnare med Menopuren den här gången", sa den mörkhåriga och allt känns väl. Jag behöver ju inte tjugo halvmogna ägg, jag behöver bara ett som är redo. Nu ska jag ta lägsta dosen Menopur några dagar och sedan in för ännu ett ultraljud på lördag. Visst det är lite meckigare att ta sig över bron varje gång, men det är det värt. Det känns så tryggt att vara på Stork och veta att de har full koll på mig, utan en massa mailande resultat fram och tillbaka.

Jag gillar deras gynstolar, som mer är som en brits, med en urgröpning vid fotändan. Inga ställningar för benen med andra ord. Men en liten handduk över magen för att känna sig mer bekväm. (Å andra sidan är det bara att torka av sig med papper och kliva in i sina hopsnurrade trosor precis bredvid sköterskorna. Inga draperier här inte ha ha.)

"- Din äggbank ser fin ut" sa den ljushåriga strax innan jag fick kliva ner från britsen. För en trettiosjuåring med panikrädsla för dåliga ägg var det som ljuv musik för mina öron. Tack snälla du! Nu håller jag tummarna för att resten av veckan går lika bra och att det ska funka den här gången. Jag vill ju så mycket så att det gör ont.

Tidsoptimisterna

Jag visste det! Jag skulle bett om en utskrift att få med mig hem direkt. Jag börjar ju gråta för mindre...

Det handlar om mitt ultraljud på Öresundskliniken. 11:10 skulle jag vara där. 11:30 gick sekreteraren förbi och bad om ursäkt för förseningen. "Men du kanske är van?" tolkade hon mitt hummande till svar. Ja. Tyvärr. (Men deeet gör inget, min arbetstid är inte lika mycket värd som er...) Missförstå mig rätt.Jag lägger gärna ner tid på det här, men ständigt återkommande förseningar är inget annat än dålig planering.

När jag kom in gick själva ultraljudet bra. Skönt. FP undrade vem han skulle maila resultatet till. Jag sa att det gick bra till mig så kan jag vidarebefordra redan under dagen. Jag sa att jag behövde det snabbt,eftersom jag utifrån det skulle få besked om fortsatt behandling. FP lovade att maila direkt.

Tyvärr har jag lärt mig den hårda vägen att det där "direkt" betyder något annat för en tidsoptimist. Vid två-snåret ringde jag och påminde. Jättejobbigt. Man är ju inte precis hormonstabil själv. Ville ju vara säker på att hinna. Det gick så långt att jag och Magnus var på väg dit för att få ut resultatet, men då hann det komma. Vi hann skicka till Stork och de hann svara.

"Allt ser bra ut. Fortsätt med dosen och boka in ett nytt ultraljud på torsdag..."

Ånej, inte igen! Just nu är jag mindre nervös för själva inseminationen och mer för förberedelserna innan. I alla fall när jag har med tidsoptimister att göra...

Äggledarkontroll

Klockan nio i morse hade jag tid hos gynekologen i Lund. Hade aldrig varit där förr. Har aldrig haft en personlig gynekolog över huvud taget. (Cellproverna tas där Region Skåne har minst kö för tillfället och jag är lite för gammal för ungdomsmottagningen som skrev ut p-piller en gång i tiden.) Det gör det hela lite svårare. Vem fixar remiss dit man behöver? Vem ordnar med de prover som ska tas? Vem kan ställa upp och hjälpa till med det där lilla extra, som man så gärna vill ha hjälp med när man av olika skäl behöver leta sig utanför landets gränser för att få hjälp med sin barnlöshet?

Nåväl. På något sätt hade jag, utan remiss eller annat, lyckats få en tid hos denna gynekolog för att göra en äggledarundersökning. För att se om det överhuvud taget kan vara aktuellt med insemination. Som sagt var det första gången jag var där.

Inledningen gick bra. I receptionen fick jag visa leg och frikort och sedan sitta ner i ett litet väntrum. Där fick jag också (ännu en) blankett att fylla i. Röker du? Nej. tar du mediciner? Nej. Har du tidigare varit gravid? Nej Vad är det för fel på dig? ...(suck)

Jag gick på toa, som man ju gör inför ett gynbesök. När jag kom ut stod en sköterska där
- "Har du varit på toaletten? Jag skulle ju vilja ha ett urinprov. Prova och drick lite mer". (Hej och välkommen hit på dig själv...) Precis då kom gynekologen och jag fick följa med henne in på det pampiga kontoret. Där skulle jag försöka berätta om varför jag var här, hur jag kommit hit och vad jag gjort tidigare. (försök att förklara för en som sitter och skriver samtidigt att du haft tre IVF-försök, som var fyra egentligen och som sedan blev ett till, fast egentligen två, men det ena räknades inte...)

När denna lilla fars var färdig, visades jag hur äggledarundersökningen skulle gå till. Och den var riktigt pedagogisk, där jag på en bild av livmoder och äggledare fick veta att en kateter med ballong skulle upp i livmodern. Sedan skulle koksaltlösning sprutas upp. Om vätskan därefter syntes i buken, så var det en indikator på att äggledarna var fria. Det var bara att hoppa upp i gynstolen och sätta igång proceduren.

Manicken med ultraljud var ok, man börjar bli van vid den. Sedan något slags verktyg som spänner upp (inte lika kul, men får la gå). Katetern ok, men ballongen ville inte riktigt lägga sig på plats, så de fick skjuta in den ytterligare. D e t  g j o r d e  o n t. Hela jag skvatt till där i den där högtekonologiska gynstolen. Egentligen ville jag börja lipa och tycka jättesynd om mig själv, men det var liksom inte läge. Som tur var så kändes själva insprutet av koksaltlösning inte så mycket. Och det gick lätt. Och det samlades vätska i buken. Båda delar tyder på fri passage! (bara det är ju värt en liten glädjetår!)

Så även om jag kanske inte längtar tillbaka till just den här gynstolen, så kändes det bra att kunna kryssa för ännu en sak på "att-göra-inför nästa insemination/IVF-försök". Och extra bra att det visade fri passage. Då finns ju faktiskt möjligheten att en insemination ska kunna gå vägen. Så även om det var med lite framåtlutad gång jag promenerade till bussen, så var det ju steg på rätt väg. Bara det känns fint i denna annars grå, trista novembervecka...

Vårdens logik

Ursäkta, men jag förstår mig inte alls på vårdens logik. När man som jag inte haft en "husgynekolog", eller läkare för den delen, så känns det som en ogenomtränglig djungel att hitta och förstå vilken vård och vilka prover som är ok att få och vilka som verkar omöjliga.

Det är ju inte så att vi väljer Danmark för att det är så jäkla roligt att ta tåget över bron. Eller för att den danska kronan är ovanligt låg just nu. Vi gör det för att det verkar vara bästa chansen att få hjälp med barnlösheten. Jag blir ju för tusan inte yngre och ännu en vårdgaranti-väntetid på RMC och sedan kanske ytterligare väntan på donatorsperma vet jag inte om vi klarar.

Att det sedan var otroligt svårt att se att den möjligheten ändå fanns, är ju också intressant i sig. Jag känner mig inte dum, är ganska bra på att ta in information, att söka själv. Men när vi gjort våra tre IVF-försök, så pekade allt på att dörren där var stängd. Att vi var hänvisade till privat vård, eller donations-IVF i utlandet. Så nu står vi här, med ett behov av vissa blodprover, som verkar omöjligt att få.

Lite dumt att inte den danska kliniken kan ordna detta kan jag också tycka. Hade ju underlättat ganska rejält om de hade kunnat ta de prover de behövde.

Vi letar lite på forum och så och kommer säkert hitta en lösning. Jag betalar gärna, bara det blir möjligt att fixa. En äggledarundersökning har jag lyckats boka in i alla fall, det ingick tydligen i vården. Men det är ju inte sådana här bestyr man vill lägga sin tid och energi på precis. Skulle vara mycket trevligare att känna att det här tar den svenska vården hand om. Jag kan lugnt koncentrera mig på att hitta energi och kraft inför själva behandlingen. Att oavsett var jag behövt vända mig för behandlingen, så stöttar staten och regionen åtminstone med det praktiska runtomkring. Inte nog med att man får bekosta behandlingen själv efter tre försök (skulle vilja se någon annan sjukdom behandlas så), man får kämpa i ständig motvind dessutom.

Vårdens logik är inte helt logisk helt enkelt.

Hur gör man med recepten?

Så har vi tagit bron över till Köpenhamn. I onsdags var det dags för första besöket på Stork-kliniken. Ett nytt kapitel i denna resa.

Vi var framme med tåget nästan en timme för tidigt, men skulle ju leta oss från stationen och till rätt gata. Gärna också hinna ta en fika innan. Någonstans hade vi väl sagt att vi skulle hitta ett fik i närheten, men jag började blli nervös och efter att ha passerat ett café utan att välja det så flippade jag väl ut lite. Svart eller vitt. Allt eller inget. Bara att trava på och lägga sin nervositet på frustrationen över att inte få en latte innan läkarbesöket. Men ibland är det gott med de stora kedjorna. Danska motsvarigheten till Espresso House dök upp, bara hundra meter från kliniken och en redan speedad Linda tog en "lugnande" kopp kaffe. (nåväl, men varm mjölk är ju bra när man ska sova, så det blev väl inte helt fel ändå).

Sådär en tio minuter innan utsatt tid var vi framme och blev mottagna av världens trevligaste receptionist och ett väntrum som mer kändes som någons vardagsrum. En bra start. Och det var ju bra, för vi fick sitta och vänta ett tag. En av gynstolarna hade gått sönder så det blev lite kötid eller vad man ska säga.

När vi till slut fick träffa vår läkare med praktikant så kändes det bra. Lite svårt att hänga med i danskan ibland och att få en blick över vilka prover som vi behövde göra och vilka vi redan tagit. Jag lyckades t.o.m. med konststycket att låta som om jag var i ett avlägset u-land genom att säga att "I Sverige så blir vi vaccinerade mot röda hund". Läkarnas utbyte av blickar sa väl allt och jag skrattade generat och mumlade ngt om att "Ja, förlåt, det vet ni ju, jag vet inte hur jag tänkte där". Så är det när man försöker vara tydlig...

I alla fall, nu står vi plötsligt här med två alternativ; insemination eller IVF. Jag kan väl känna att det skulle vara spännande att se om insemination kan funka, men det jag oroar mig mest för just nu är inte processen i sig...utan proverna och recepten. Det praktiska helt enkelt.

Plötsligt står man där med frågorna: Vem kan ta proverna i Sverige till mig? Hur kommer det gå att få ut recepten? Och kan någon hjälpa till med att skriva ut dem i Sverige så att vi kan använda högkostnadsskyddet? Har jag uppfattat rätt vilka prover jag behöver göra och när?Jag har ingen egen gynläkare idag. Hur gör man?

Det där med att ta hormoner, att gå igenom insemination eller äggplock, det kan jag i princip göra i sömnen. Men att behöva lägga tid och energi på praktikaliteterna är sådant som får mig att börja storgråta. Och bli nervös och orolig. 

Nu har vi ett par månader på  oss och som tur är så är det vid sådana här tillfällen som Magnus blir klippan. Ser till att vi tar en sak i taget. Att jag inte ska ta ut för mycket oro i förskott osv. Nu har vi mailat till mina vårdkontakter och ska dubbelkolla med Köpenhamn. Och hoppas att det ordnar sig. Vill ju inte att barnlängtan ska försvinna för att det inte funkar med prover och recept!

Det är bara att hoppa upp

Ah, dessa kontroller av äggblåsorna! Denna härliga position där man känner sig som mest till sin fördel! Detta tillfälle då vaginan bara är just en vagina, som är en bra väg in om man vill få ett snyggt ultraljud. Inget sexigt någonstans.

Jag försöker tänka på att hitta ett par strumpor som inte är alltför slitna när vi ska dit. (Som om det inte är penibelt nog att ligga där utsträckt som ett spretig par blomstjälkar - att ha skav på strumpan skulle bara bli för piiinsamt tänker jag... jag har inte sagt att det man tänker hos gynekologen alltid är logiskt.) Sen är det ju bra med ett par skor som inte är för bekvämt ingångna, dvs doftande. Man måste ju tänka på läkarn-stackarn, som har fötterna mina i lagom ansiktshöjd. (nej, jag har inte skorna kvar på mig när jag ligger där, men de doftar ju av sig...)


"Jag tror jag tar min blå gyndräkt idag..."

Det där med lång tröja för att behålla någon slags grace när man seglar fram bakom skynket och upp på stolen, den tiden är förbi. Nu är det "bara att snabbt kila fram och hoppa upp" som gäller. Något sånär graciöst, gärna sjunka ner lite extra. För tillgänglighetens skull.

Idag var det dags att kolla om sprutorna gett resultat. Efter vår traditionella promenad från Södervärn till kliniken, anmälde vi oss i receptionen och satte oss ner för att vänta. Ett par tre andra gjorde samma sak. Då, alltid där och då, blir jag toanödig. (Hrm...kommer det bli bättre eller sämre av att gå på toa och försöka klämma ut lite? Hinner jag innan det är vår tur? Varför låter det alltid så konstigt när man spolat i toaletten på det här stället?) Många tankar far genom huvudet, men jag bestämmer mig för att leva lite farligt och vänta med toalettbesöket. Snart är det väl ändå vår tur att komma in.

"Linda & Magnus, varsågoda." Hej hej säger vi och när vi satt oss tillrätta runt bordet i undersökningsrummet vet vi att det egentligen bara är formaliteter att samlas runt det där bordet. Att det egentligen bara är för mig att göra mig redo att hoppa upp. Jag går bakom skynket, viker snällt ihop byxor och trosor...och så snabbt upp på britsen. Sådärja, titta lite upp i taket medan ultraljudsmanniken kommer på plats, sedan kika på skärmen. Magnus får stå lite på sidan, nästan bakom skynket, och kika på skärmen han med. Nu ska det letas, räknas och mätas. Det verkar vara ok, för snart är läkarn nöjd och jag får hoppa ner igen.

Nu känns det som att det är viktigt att få på sig kläderna fort. Det blir som en liten tävling mellan mig och läkarn; Ska han hinna tvätta och sprita händerna innan jag fått ordning på gylf och bälte? Jaaa, jag vann! Jag tar med mig skorna bort till bordet och knyter dem där. Ändå ganska nöjd med hur det hela gick idag. (Inte förrän när jag är tillbaka på jobbet och ska gå och "pudra näsan" upptäcker jag att jag visst vänt trosorna ut och in. Räknas det som fusk om vi hade tävlat på riktigt i påklädar/tvätta händerna-OS?) 

Nåväl, jag är ju också nöjd med det vi fick se på skärmen. Det verkar läkarn också. Vi stämmer av lite kring läkemedel och processen. Vi börjar kunna det här, men det är alltid bra att kolla lite extra. Ifall ifall.

Om fyra dagar ska vi dit igen (same procedure as last time). Men den här gången hoppas jag kunna hålla trosorna rättvända när de ska på igen...