Förberedelser

I början av graviditeten hade vi stenkoll på varje veckonummer. På de olika utvecklingsstadierna för bebisen där inne i magen. Nu har veckorna blivit så många och det känns som om det går så snabbt att det inte finns någon chans att komma ihåg var vi befinner oss. Vecka 37 tydligen.

Det börjar kännas tyngre. Och lite nervöst. Jag har fyra arbetsdagar kvar på jobbet. Sen hoppas jag att det finns lite tid till avkoppling innan det drar ihop sig till det där nya, lite okända. Jag tycker ju precis jag vant mig vid att ha en liten Alien bökande i magen. Som protesterar över trängseln när jag lutar mig framåt för mycket. Eller som alltid är vaken när jag själv vill krypa till kojs.

För ett par veckor sedan var vi på profylaxkurs i Malmö. Tränade avslappning, andning och mental styrka. Pratade förlossningsfaser och smärtlindring. Och fick rådet att öva, öva, öva. Det man övar blir man bra på. Så nu sitter Magnus och gör tusen nålar på mig, samtidigt som jag andas och pustar och föreställer mig en värk som en böljande kulle jag ska ta mig upp- och nerför. Inte för att det är helt jämförbart, men vi får känna på våra olika roller i alla fall.

Vi har gjort en lista över vad som ska packas i väskan som ska med till BB. En lista är en början. Vi har tvättat upp blöjor (ska testa tygblöjor tänkte vi) och vi håller på att ställa i ordning skötbordet i badrummet. Att "boa" kallas det visst. 

www.nenas.se

All denna väntan. Alla dessa förberedelser. Ändå är det så svårt att förstå att det händer snart. Att vi är i nionde månaden. Att det kan hända när som helst nu. Och det är nog bara att inse att hur väl vi än förbereder oss, så kan vi nog aldrig vara helt förberedda på vad som händer nu. Bara att inse att du inte har egen full kontroll över ditt liv längre. Det är läskigt och lite nervöst och alldeles, alldeles...underbart!



Äggledarkontroll

Klockan nio i morse hade jag tid hos gynekologen i Lund. Hade aldrig varit där förr. Har aldrig haft en personlig gynekolog över huvud taget. (Cellproverna tas där Region Skåne har minst kö för tillfället och jag är lite för gammal för ungdomsmottagningen som skrev ut p-piller en gång i tiden.) Det gör det hela lite svårare. Vem fixar remiss dit man behöver? Vem ordnar med de prover som ska tas? Vem kan ställa upp och hjälpa till med det där lilla extra, som man så gärna vill ha hjälp med när man av olika skäl behöver leta sig utanför landets gränser för att få hjälp med sin barnlöshet?

Nåväl. På något sätt hade jag, utan remiss eller annat, lyckats få en tid hos denna gynekolog för att göra en äggledarundersökning. För att se om det överhuvud taget kan vara aktuellt med insemination. Som sagt var det första gången jag var där.

Inledningen gick bra. I receptionen fick jag visa leg och frikort och sedan sitta ner i ett litet väntrum. Där fick jag också (ännu en) blankett att fylla i. Röker du? Nej. tar du mediciner? Nej. Har du tidigare varit gravid? Nej Vad är det för fel på dig? ...(suck)

Jag gick på toa, som man ju gör inför ett gynbesök. När jag kom ut stod en sköterska där
- "Har du varit på toaletten? Jag skulle ju vilja ha ett urinprov. Prova och drick lite mer". (Hej och välkommen hit på dig själv...) Precis då kom gynekologen och jag fick följa med henne in på det pampiga kontoret. Där skulle jag försöka berätta om varför jag var här, hur jag kommit hit och vad jag gjort tidigare. (försök att förklara för en som sitter och skriver samtidigt att du haft tre IVF-försök, som var fyra egentligen och som sedan blev ett till, fast egentligen två, men det ena räknades inte...)

När denna lilla fars var färdig, visades jag hur äggledarundersökningen skulle gå till. Och den var riktigt pedagogisk, där jag på en bild av livmoder och äggledare fick veta att en kateter med ballong skulle upp i livmodern. Sedan skulle koksaltlösning sprutas upp. Om vätskan därefter syntes i buken, så var det en indikator på att äggledarna var fria. Det var bara att hoppa upp i gynstolen och sätta igång proceduren.

Manicken med ultraljud var ok, man börjar bli van vid den. Sedan något slags verktyg som spänner upp (inte lika kul, men får la gå). Katetern ok, men ballongen ville inte riktigt lägga sig på plats, så de fick skjuta in den ytterligare. D e t  g j o r d e  o n t. Hela jag skvatt till där i den där högtekonologiska gynstolen. Egentligen ville jag börja lipa och tycka jättesynd om mig själv, men det var liksom inte läge. Som tur var så kändes själva insprutet av koksaltlösning inte så mycket. Och det gick lätt. Och det samlades vätska i buken. Båda delar tyder på fri passage! (bara det är ju värt en liten glädjetår!)

Så även om jag kanske inte längtar tillbaka till just den här gynstolen, så kändes det bra att kunna kryssa för ännu en sak på "att-göra-inför nästa insemination/IVF-försök". Och extra bra att det visade fri passage. Då finns ju faktiskt möjligheten att en insemination ska kunna gå vägen. Så även om det var med lite framåtlutad gång jag promenerade till bussen, så var det ju steg på rätt väg. Bara det känns fint i denna annars grå, trista novembervecka...

Det är bara att hoppa upp

Ah, dessa kontroller av äggblåsorna! Denna härliga position där man känner sig som mest till sin fördel! Detta tillfälle då vaginan bara är just en vagina, som är en bra väg in om man vill få ett snyggt ultraljud. Inget sexigt någonstans.

Jag försöker tänka på att hitta ett par strumpor som inte är alltför slitna när vi ska dit. (Som om det inte är penibelt nog att ligga där utsträckt som ett spretig par blomstjälkar - att ha skav på strumpan skulle bara bli för piiinsamt tänker jag... jag har inte sagt att det man tänker hos gynekologen alltid är logiskt.) Sen är det ju bra med ett par skor som inte är för bekvämt ingångna, dvs doftande. Man måste ju tänka på läkarn-stackarn, som har fötterna mina i lagom ansiktshöjd. (nej, jag har inte skorna kvar på mig när jag ligger där, men de doftar ju av sig...)


"Jag tror jag tar min blå gyndräkt idag..."

Det där med lång tröja för att behålla någon slags grace när man seglar fram bakom skynket och upp på stolen, den tiden är förbi. Nu är det "bara att snabbt kila fram och hoppa upp" som gäller. Något sånär graciöst, gärna sjunka ner lite extra. För tillgänglighetens skull.

Idag var det dags att kolla om sprutorna gett resultat. Efter vår traditionella promenad från Södervärn till kliniken, anmälde vi oss i receptionen och satte oss ner för att vänta. Ett par tre andra gjorde samma sak. Då, alltid där och då, blir jag toanödig. (Hrm...kommer det bli bättre eller sämre av att gå på toa och försöka klämma ut lite? Hinner jag innan det är vår tur? Varför låter det alltid så konstigt när man spolat i toaletten på det här stället?) Många tankar far genom huvudet, men jag bestämmer mig för att leva lite farligt och vänta med toalettbesöket. Snart är det väl ändå vår tur att komma in.

"Linda & Magnus, varsågoda." Hej hej säger vi och när vi satt oss tillrätta runt bordet i undersökningsrummet vet vi att det egentligen bara är formaliteter att samlas runt det där bordet. Att det egentligen bara är för mig att göra mig redo att hoppa upp. Jag går bakom skynket, viker snällt ihop byxor och trosor...och så snabbt upp på britsen. Sådärja, titta lite upp i taket medan ultraljudsmanniken kommer på plats, sedan kika på skärmen. Magnus får stå lite på sidan, nästan bakom skynket, och kika på skärmen han med. Nu ska det letas, räknas och mätas. Det verkar vara ok, för snart är läkarn nöjd och jag får hoppa ner igen.

Nu känns det som att det är viktigt att få på sig kläderna fort. Det blir som en liten tävling mellan mig och läkarn; Ska han hinna tvätta och sprita händerna innan jag fått ordning på gylf och bälte? Jaaa, jag vann! Jag tar med mig skorna bort till bordet och knyter dem där. Ändå ganska nöjd med hur det hela gick idag. (Inte förrän när jag är tillbaka på jobbet och ska gå och "pudra näsan" upptäcker jag att jag visst vänt trosorna ut och in. Räknas det som fusk om vi hade tävlat på riktigt i påklädar/tvätta händerna-OS?) 

Nåväl, jag är ju också nöjd med det vi fick se på skärmen. Det verkar läkarn också. Vi stämmer av lite kring läkemedel och processen. Vi börjar kunna det här, men det är alltid bra att kolla lite extra. Ifall ifall.

Om fyra dagar ska vi dit igen (same procedure as last time). Men den här gången hoppas jag kunna hålla trosorna rättvända när de ska på igen...