På julafton, av alla dagar, kom vårt älskade barn till världen!. 3290 g och 51 cm lång.
Så fantastiskt, men overkligt allt fortfarande är. Det går inte att ta in att det är samma person som legat där i magen i nio månader. Men nu är han här!
Vattnet gick vid midnatt natten till julafton. Jag hade inte haft några egentliga värkar, så det kändes ganska lugnt. Vi fick åka in till Lund för observation. Sköterskan lämnade en lapp med datum för igångsättning, den 25 dec. Bara att vända hem igen.
På julaftons förmiddag ringde jag min bror och sa att det nog visst skulle gå att fira julen tillsammans. Men för säkerhets skull skulle vi höras igen innan de åkte hemifrån. Magnus satte igång att städa lite inför besöket och jag tog upp maten ur frysen. Någon värk då och då fick mig att ändå landa i soffan efter ett tag. Så blev värkarna mer intensiva och kom oftare, men det var som om vi ändå inte fattade att det var på gång. Fortsättningen blev lite som en komedi man ser på film. Jag satt i soffan med TENS-apparat uppkopplad (sådan som ger elektriska impulser och på så sätt ska lindra smärta). Magnus fortsatte envist med att städa toaletten, samtidigt som han var tredje minut fick rusa in till mig och stötta genom värkarna och ta tid.
Första gången vi ringde förlossningen trodde de jag kunde vara hemma typ två timmar till. En halvtimme senare ville jag nästan börja krysta, så det var bara att ringa taxi. Där satt jag sedan och flåsade mig igenom taxiresan, med en taxichaufför som höll koll på tiden mellan värkarna.
Strax efter 14 var vi inne och kl. 17:19 föddes vårt barn. Allt godis och förtäring vi bullat upp med (då vi läst att det kan bli seg väntan och bra att ha med sig proviant) var orört. Det var bara dryck som hade gällt. Det var så att Magnus inte ens hann äta pepparkakorna som han bjöds på då det ständigt var dags för nytt värkarbete eller servering av vatten och saft till mig. En riktig klippa var han! Och jag inser att jag hade en riktigt bra förlossning, med lustgas som räddare, ett snabbt förlopp och inga större bristningar.
Nu har veckorna gått till att förstå att denna lilla varelse nu är med oss, att ta sig igenom såriga bröstvårtor, blöjbyten och sömnlösa nätter. Just sömnlösheten är värst. Har jag tur får jag tre timmars sammahängande sömn. Och annars är det mest soffan och en och annan promenad som gäller. Men de mysiga stunderna överväger som tur är. Och de säger ju att sömnen blir mer regelbunden (hoppet är väl det sista som överger människan...)
Men allt detta är en annan historia En resa slutar här, den som handlade om barnlöshet och barnlängtan. Vi har haft tur att med hjälp av donator och insemination få ett barn på vårt åttonde försök. Men jag kommer alltid bära med mig alla känslor som funnits, alla tidigare försök. Ingenting kan tas för givet, inte ens med en bebis i famnen. Det gör mig otroligt ödmjuk inför mitt liv och andras kämpande. Att vara ofrivilligt barnlös och leva med barnlängtan kommer alltid vara en del utav mig. Även om jag nu med stor glädje kan fokusera på att hjälpa vår son till ett bra liv.
Tack ni som delat min resa! och jag hoppas det jag skrivit gett lite tröst, skratt och hopp på vägen.
KRAM!
Du lilla bebis i magen är en riktigt livlig krabat. Jag kan nästan ställa klockan efter dina vakenperioder och du gillar att kicka mig i höger sida. Allra mest underbart är det när vi ser hur det rör sig och liksom skumpar inifrån magen. Inte för att det alltid känns bekvämt. Ibland är det mer som en kallsup inifrån, men det är det värt!
Men för ett par dagar sedan ändrade rörelserna karaktär. Visst, det är sånt man läser om händer, men det kändes inte bra. Kanske var det bara att du låg lite annorlunda. Det var ju inte helt tyst där inifrån. Men så började tankarna flyga. Tänk om..?
Jag vet inte vad jag skulle göra eller hur jag skulle klara av att något hände i det här skedet. Bubblan av ofrivillig barnlöshet som vi levt så länge i kan när som helst komma tillbaka och omsluta en. Med allt vad det innebär. Jag blev så rädd.
Så kontakt med barnmorskan, som hänvisade till kvinnokliniken i Lund. Det blev inte bättre av att jag där hamnade i en telefonkö som inte existerade. (Jo det är sant). Via växeln blev jag kopplad till telefonsvarare, som sa att man öppnade 08:00. Jag letade runt lite på hemsidan och hittade ett direktnummer. Strax efter åtta ringde jag och stod som nummer fyra i kö. Och där blev jag stående... När jag testade ringa via växeln med mobilen, fick jag telefonsvararbesked att "rådgivningen är stängd idag". Just snyggt. Så jag ringde kvinnoklinikens akut, som hänvisade till förlossningen, som berättade att det var drop-in på tredje våningen, bara att gå dit. Vid det här laget var jag lite av en våt trasa, Det ska inte mycket till för att börja gråta vid det här laget.
In med bussen till Lund. Där mötte Magnus upp. Väl framme gick det väldigt smidigt. Jag kom snabbt in till barnmorska, som satte på CTG. Hjärtljuden hördes klart och tydligt. Sedan ett ultraljud för att kolla fostervatten. Allt såg bra ut. Men bebisen låg med fötterna mot moderkakan, hade liksom svängt ett halvt varv med kroppen. Det var därför rörelserna ändrad karaktär. Puh! Hem igen och bara ta det lugnt. Det var ett litet orosmoln, som skingrades.
Så lite som behövs för att komma ur balans. Kanske är det för att vi har gått igenom det i gjort. Så mycket pendlande mellan hopp och förtvivlan. Tärande på relationen. Avskärmande från livet utanför. Lite är det hjärnans eget fel (berättade Åsa Nilssonne, professor i medicinsk psykologi i "Sommar".) Att vi har förmågan att tänka oss in i vad som kan hända i framtiden, och då även skräckscenarier. Sen blandar hjärnan ihop dessa tankar med verkligheten och vi oroar oss för sådant som inte ens hänt.
Du lilla liv där inne, du betyder redan så mycket för mig! Och varje gång du kickar mig så påminns jag om vilket litet mirakel du är! Jag längtar efter dig!
Ja, så är det. Jag har PMS-panik.
Vanliga månader vet jag ganska väl när det börjar dra ihop sig till mens. Jag blir helt enkelt ganska retlig. Irriterar mig på sådant som annars går relativt obemärkt förbi. Blir ledsen, arg, orolig o.s.v.
Det som känns lite jobbigt är att det händer mig nu med. Jag gråter när jag inte når pingisbollarna under vår bordtennismatch. Fräser till när Magnus inte kommer direkt och sätter sig vid matbordet när vi ska äta. Ja sånt.
Magnus har dock en bättre approach än jag på det hela. Det som blir det blir, inget att oroa sig för nu. Han har ju rätt egentligen. Det som jag tror är PMS kan ju vara något annat. Och skulle det vara PMS så får jag nog tillfälle att vara ledsen över det när mensen väl kommer.
En vecka kvar till testet. Dagarna segar sig fram. Jag kan inte fatta att det bara är sju dagar sedan vi var över i Köpenhamn. Väntan. Och ett beslut. Jag ska ersätta PMS-paniken med ett inre lugn. I morgon innebär det bl.a. att ta den där promenaden i solskenet som vi såg en glimt av redan idag.
En stärkande promenad i en tid då allt fortfarande är möjligt.
Jo de finns, både Mörkö och Hölö. Söder om Södertälje, mot Gnesta till. Magnus har berättat att de sett vägskyltar med dessa när de var ute och körde. Och de fick symbolisera världens ände, typ "mörka hålet", fast på degerforska.
Just så har det varit ett par dagar. Djupt ner i mörka hålet. Kommer när man minst anar det. Inte alltid när man vill. Men ibland slår det till och då slår det hårt. Vissheten. Sorgen. Vanmakten. Den där jävla orättvisan.
När man dyker ner i det mörka hålet ser man bara svart. Blicken riktad neråt, försöker urskilja botten, men det är svårt att veta vad som är vad i detta kompakta mörker. Men när man väl har landat där, då är det faktiskt möjligt att vända blicken. Kolla hur långt man fallit, hur långt upp det är till den där ljusstrimman ovanför huvudet. Och börjar man kisa dit, så finns hoppet där. Det är ändå skönt.
Vi jobbar oss nu sakta uppåt. Tillsammans. Vi tar hjälp av Region Skånes kuratorer - man behöver verkligen en utomstående med bra samtalsteknik för det här. Tänk, fyra och ett halvt år har vi levt i denna barnlängtan. Inte konstigt att det brister till slut. Panikångest-attacker. Trötthet. Sorg.
Men nu en känsla av att vara på väg uppåt igen. Ett nytt försök på ett litet nytt sätt (berättar snart mer om det). Men också nu en ny oro för min vikt. Jag har ju gått upp igen och kan inte bara skylla på hormonbehandlingarna. Nej, det ligger mycket tröstätande runt min midja för tillfället och ironiskt nog skapar det ännu mer stress inför nya försöket. Jag vill ju vara stark och ge de bästa förutsättningar. Men det är svårt att ha karaktär och fokus i Mörkö Hölö. Så är det bara. Tur då att vi klättrar uppåt igen. Att vi lovat att stötta varandra. Att ett nytt kapitel är på väg att skrivas och även om jag inte vet slutet på det, så finns möjligheten där. Att den inte slutar här igen. I Mörkö Hölö. Oavsett om det är världens ände, eller en liten ort utanför Gnesta.
Jag ser mig nog som ganska stark. Visst, jag gråter mycket och bryter ihop lite då och då - över både banala och världsliga ting. Men på något konstigt sätt tar jag mig igenom det. Biter ihop. Försöker fokusera på en känsla av att jag klarar det. Att hur det än blir, så får jag göra det bästa av den situation som blir. Jag ordnar och donar som den "duktiga flicka" samhället har gjort mig till. Hittar sätt att gå vidare. (Men pyser på det sätt som kvinnorollen tillåter - med anklagelser, beroende av andras tyckande och dålig självtillit. Vilket inte gör relationen bättre precis, jag inser det.)
Den här helgen började jag dock tvivla på min styrka. Fortfarande i sorgearbetet efter senaste IVF-försöket ringer mamma och berättar att pappa ligger på sjukhus - nersövd med respirator. Ett brock på kroppspulsådern har brustit och han opererades natten till lördagen. En pappa på sjukhus, en mamma i olag och ett eget brustet hjärta sedan tidigare. Och en känsla av att min styrka rinner ur mig som ett läckande rör...
Vi har väl inte världens bästa relation, pappa och jag (han var en frånvarande pappa som de flesta fäder födda på 30- och 40-talet), men det känns ändå jobbigt att veta att han ligger där på sjukhuset, med en tuff operation bakom sig. Jag, Magnus och min syster åkte upp i lördags för att hålla mamma sällskap och idag var vi inne och hälsade på pappa på intensiven. På något sätt hjälpte det att se honom, även om han inte var vaken. Han såg ok ut och blev väl omhändertagen.
Men på detta ett eget liv i gungning. Visserligen ett hopp om en fortsättning på IVF-resan, men med så mycket feltolkningar och sårade känslor längs vägen. Så mycket längtan efter tröst och förståelse, men alltid med ocean av stolthet och rädsla emellan. Hur klarar man av att hålla en fin relation i detta virrvarr av ledsenhet? Hur hittar man sätt att stötta när man själv behöver stöttning? Hur ger man andrum när man själv har behov av den andres andetag? Och hur hanterar man dessa nya, oväntade familjesorger som slår ner i ens liv? Samtidigt som vardagen och jobbet ska flyta på precis som vanligt?
Konsten att vara stark när det gäller är inte alltid så lätt. Jag tror jag kan, men det är en gropig väg och jag snubblar många gånger. Så om det finns en lathund i konsten av att vara stark så skulle jag tacksamt ta emot den. Det känns som om jag behöver det nu.
- Tack för det tipset...(din okänsliga typ...)
Var på en fantastiskt rolig utbildning häromdagen. Om kreativitet och dess betydelse för individer, team och organisationer. Om att säga "ja, och" i stället för "nej, men". Om att alltid hitta tre lösningar på ett problem i stället för att sträva efter "det enda rätta svaret" och mycket mer. Jag kände mig, glad, inspirerad och nyfiken.
Tills den där listan på tips om hur du övar din kreativitet kom upp. Där sitter man i godan ro, ler lite för sig själv medan man antecknar vad utbildningsledaren tipsar om; "Sätt klockan på fel arm, välj en annan väg till jobbet, lek med dina barn..."
Så var jag där igen. Fast i min "ledsen-bubbla". Synen blir suddig i kanterna, jag blir frusen och får knottror på huden och ett svagt sus i öronen. "Lek med dina barn". Ja det hade jag gärna gjort "OM JAG HADE NÅGRA!!!" Det hjälpte inte att han sedan sa att man ju kunde leka med andas barn också, jag var redan där i känslan av ledsenhet, saknad och sorg. Det gick på två sekunder.
Ok, jag kanske inte kan vara hur känslig som helst. Livet går vidare. Barn och barnvagnar fortsätter att korsa min väg. Folk gnäller om sömnlösa nätter och skjutsande till träning runtomkring mig. Får ett, två och ibland tre barn sådär lätt och ledigt...och välplanerat. Har inte en tanke på att det inte är lika lätt för andra.
Och det är ju så den ser ut. Normen. Samhällets struktur. Att lätt kunna få barn är default (som Magnus skulle sagt). Och jag börjar bli så förbannat trött på det.
Det är därför jag väljer att prata om min situation, även om det känns obekvämt ibland (för mig och andra).
Det är därför jag inte längre använder standardfrågan om barn och familj när jag träffar nya bekanskaper.
Det är därför som jag kommer att berätta om min känsla för utbildningsledaren när vi får utvärderingsformuläret från kursen.
Jag vet inte än om jag någonsin kommer att få barn eller inte. Men resan går vidare och kanske kommer jag sitta där och leka med mina barn i framtiden. Men jag ska aldrig ha det som exempel på en utbildning...
Häromdagen kom en kollega från en annan enhet in till mig för att stämma av en sak. Det var ganska snabbt gjort och jag tänkte väl inte mer på det. Satt vid datorn, med handen på musen. Då tar hon mig plötsligt på handen och säger:
- Jag beklagar. J-O berättade. Jag har varit igenom samma sak, så vill du prata så säg till.
- Tack, sa jag.
Vad skulle jag säga? Gesten var god och jag uppskattar att hon ville dela med sig av sin situation. Men jag har inte berättat för henne om min.
Visst inser jag att sådant här sprider sig. Det är ju inte så att jag är hemlig, men någonstans vill jag själv bestämma när, hur och till för vem jag berättar. Här hade tydligen min kollega, hennes chef, sagt ngt om mig. Det kändes obekvämt på något sätt.
Dagen gick och det var inte förrän på kvällen när jag kom hem, som jag kände att nej, detta är inte OK. Inte att mina chefskollegor sprider ut det till sina medarbetare. Så vad gör en ung kvinna till hennes 60-årige manlige kollega? Jo, morgonen därpå gick jag in till honom och sa hur jag kände. Han ursäktade sig faktiskt. Insåg varför jag tyckte så och höll väl med. Sen fattade jag aldrig om det verkligen var han eller en annan av hans medarbetare (en som sedan tidigare visste att jag skulle göra IVF) som hade sagt vad det handlat om. Jag hade varit ledsen den dagen, så jag förstår att folk som såg det blir nyfikna. Men ändå. De kan väl fråga mig i så fall. (Det vågar man antagligen inte - men att sladdra om det med andra går bra.)
Det är inte lätt att sära på arbete och privatliv. Och just barn och familj är tydligen sådant man får klampa in i helt utan eftertanke. Därför kan det kanske vara bra att visa en annan sida. Den som inte är så självklar idag. Som de som har sina barnbarns foto på kaffemuggen när vi fikar. Men någonstans vill jag ändå bestämma själv när det är ok att prata om det. Och när jag hellre låter bli...
Hjälp, vilken pärs det var i torsdags. Jag vågade inte riktigt tro på att det hade gått bra - att det hade blivit befruktning. Jag väntade med oro på att telefonen skulle ringa, eller att de skulle kalla in oss i ett vanligt undersökningsrum och meddela att tyvärr...
Min man tycker att det är jobbigt att jag tänker såhär. Han vill att vi bara ska vara positiva och se att det kommer att gå. Det vill väl jag också. Och det gör jag ju! Hoppet finns väl alltid med mig. Jag är t.o.m. mer rädd att jag ska springa framåt lite för snabbt (och att min positiva fåfänga i stället ska bita mig i svansen). Tankar om hur det är att föda på våren, förhoppningar om att det inte blir en för svettig sommar när man har en nyfödd. Hoppet om tvillingar, nu när två embryon fått chansen. Sådana tankar har jag hela tiden.
Oron över att någon (vem vet jag inte, tror ju inte på gud) ska straffa mina förhoppningar, gör att jag samtidigt försöker se på alternativ. Lyckas vi inte nu, gör vi det nästa gång. På ett annat sätt. Det är en slags ventil för mig, som inte förtar förhoppningen för detta försöket, utan som finns där för att jag inte ska bli helt galen om det inte skulle gå. Ett sätt att inte känna för mycket press nu. Press som kan skada lugnet som behövs för att ge goda förutsättningar för det här försöket. Press som kan göra att jag ger upp och att det inte blir någon nästa gång. Det är ju detta jag försöker hålla stången. Och dessutom ska jag känna skuldkänslor över att jag känner så här. Hur mycket orkar man bära?
Den här gången gick det bra. Vi fick komma in i vilorummet, jag fick sätta på mig den tjusiga särken och vi fick lyssna på läkaren, som berättade att av fyra befruktade embryon hade de valt ut två fina exemplar. Två små fjabbar som ska få en chans. Tårar kom. Såklart. Bara det här känns som en seger. Skit i att en himla massa väntan återstår och att jag går som en gammal pensionär pga fortfarande aktiva äggstockar och smärtan från tisdagens äggplock. Strunt samma att det inte gått förut, det här är en färsk ny chans. Och oavsett vad vissa i min närhet säger, så tror och hoppas jag på det här. Av hela mitt hjärta.
Därför är jag faktiskt tacksam för denna väntan är en tärande väntan. Hade den inte varit det, så hade jag inte brytt mig tillräckligt om det. Hade jag bara skojat och flamsat, så hade jag inte tagit det på tillräckligt stort allvar. Och likgiltighet är det sista jag känner just nu...
Ok, det finns några som glider genom livet på den där berömda räkmackan. Som aldrig har stött på något problem, känt någon sorg eller saknad. Som inte förlorat något eller någon. Någonsin. Det finns säkert några, men skrapar man på ytan är de nog inte så många. Egentligen.
Jag sörjer någon jag ännu inte haft. Andra saknar personer som tagits från dem. Ibland alldeles för tidigt.
På jobbet håller vi ofta uppe fasaden. Håller oss till vardagliga samtalsämnen, till jobbfrågor och samtal om vädret och vad vi ska göra till helgen. Visst, man kanske inte ska bli för privat i sin arbetsrelation. Men alla har ju ett privatliv, som på ett eller annat sätt påverkar även jobbet. Och ibland kan det vara riktigt befriande att i alla fall bli personlig och dela en del av sina lite mer djupare och kanske lite mindre ljusa erfarenheter.
Alla har vi något. Eller? Jag kan inte sluta förundras över vissa personers okänslighet/obetänksamhet/avsaknad av insikt. (Undrar om det framförallt är de där räkmacke-personerna som representeras här) De som klampar in på det privata med tunga leriga stövlar och som inte tänker på eller bryr sig om att torka bort smutsen efter sig. De som gör en så förbannat trött.
Därför är jag extra tacksam när det faktiskt är på andra hållet. När någon lämnar ett förtroende (ja, jag tycker att det kan ses som det) och delar med sig av något personligt och svårt. Något som kanske inte är precis samma som det jag går igenom just nu, men där känslan kan vara densamma. Något som ger oss möjlighet att mötas.
Jag hade ett sådant tillfälle idag. Och det gav mig perspektiv.
Det gör inte mindre ont för mig i min saknad, men lite perspektiv är i alla fall så mycket bättre än leriga stövlar som klampar in...
Vilken otrolig förmån att ha en musikalisk make!
Jag har orden inom mig. Men det är han som ger liv till de svarta bokstäverna genom att lägga till ett skönt komp, en cello, gitarr... osv.
Det som kan vara svårt att prata om rakt upp och ner (även om jag på senare tid har blivit ganska frispråkig med min så kallade "situation") blir en levande story tack vare musiken. Och den ger en chans för mig att pysa, för det behöver man i IVF-bubblan.
Det som är ännu bättre är att jag vet vad sångtexten innebär för mig. Men den kan betyda något helt annat för en annan. Och det är Ok. Mer än Ok egentligen. Det är ju fantastiskt om det blir så. Om det kan skapa eftertanke, tröst, eller varför inte inspiration. Även om det från början är för bara mig.
Vi har dessutom turen att ha träffat en musikalisk tjej som vill hjälpa oss att spela in låtarna vi knåpar ihop. Att sen inte "Svensktoppen nästa" förstår vår potential är en annan story. (Okej, man ska inte få hybris efter bara några få ihopknåpade låtar och jag vet att ens egen bebis alltid är vackrast, men vissa av låtarna som gick vidare ÄR inte lika bra som vår... tycker vi...)
Har du något att säga, säg det med en sång.
Den låt som vi spelar in i vår källarstudio just nu heter Eternally. En sång som får mig att gråta och känna mig stark på en och samma gång. Alla dessa barnlängtankänslor inkapslade i tre verser och en refräng. Ja, ja, det här blir lite av en teaser eftersom vi inte kan lägga upp den på hemsidan än (ska ev. försöka komma med i "Svensktoppen nästa" nästa år). Påminn mig om att återkomma till den vid nyår!
Det går i vågor det där, att skriva texter som får en melodi. Det går inte att vara för nere, inte heller för uppått. Jag behöver viss distans, men samtidigt vara nära mina känslor. Och i ärlighetens namn, visst finns ingen bättre "inspiration" än IVF:en?! (tyvärr)
Även om jag skulle valt en annan inspirationskälla om jag bara kunnat.
Ibland önskar jag så innerligt att jag inte hade behövt säga det med en sång...
Idag kom det ikapp mig. Jag måste ha stängt av i fredags, när vi fick beskedet om att inget av de sex äggen blivit befruktade.
Sen flög helgen iväg, med alla de planer vi gjort oss. Hyrbil för att kunna köpa jord till trädgården, färg på Hornbach, hyllor på IKEA och för att kunna slänga skräp på medelsvenssons lördagsnöje - återvinningscentralen. Vi höll oss upptagna helt enkelt. Lite desperat upptagna ibland. Kanske var shoppandet av dvärgsyrén och segelduk till uterummet inte ett uttryck av direkt behov för vardagen. Kanske var det mer ett sätt att dämpa ångestspöket i själen.
Men idag kom det. Mitt i skrattet kom det.
Jag kände redan på jobbet att jag inte riktigt var närvarande. Gjorde det jag skulle, men inte mer. Ibland är man glad för flex, så vid lunch tackade jag för mig och satte mig på bussen hem. Somnade. Det brukar jag aldrig göra.
Hem till soffan och Änglamakerskan. Så otroligt skönt det är att sugas in i fiktionen och glömma sina egna sorger för ett tag. En paus i mina egna tankar.
När Magnus kom hem kände jag bara sådan glädje över att se honom. Det är ju han och jag - tillsammans i det här. Han berättade något som hänt på jobbet och jag kunde inte låta bli att skratta och ge honom en kram. Men plötsligt kom tårarna i stället. Visst är det en hårfin gräns mellan känslor ibland. Förvirrande, ja. Absolut. Men också befriande.
Så jag grät. För alla förhoppningar jag haft och alla jag kommer att ha. För alla drömmar som kanske blir något annat. För den förvirrande känsla av att kanske tycka det är OK att acceptera att det inte blir barn i det här livet och samtidgt behålla hoppet levande - vi har ju fler försök på oss.
Tills dess är det väl bara att ta dagarna som den berg- och dalbana de är. Gråta ibland. Skratta ibland. Hänga med i vardagslunket. Längta bort. Bejaka nuet.
Idag kom tårarna - och jag välkomnar dem.
