Upplyftande vattengympa

Förra torsdagen var första gången för mig på vattengympa för gravida. Jag såg nog fram emot själva motionen - helst eftersom hostan hindrat mig från att göra något mer ansträngande än att promenera till bussen. Det som jag var lite nervös för... eller ja... snarare mycket tveksam till, var själva badhuset. Jag gillar inte badhus.

På något sätt har skräckrapporteringar om oduschade kroppar och kalsonger under badbyxorna, tillsammans med gamla minnen av hår och plåster i bassängen, satt sina spår. Det hjälper inte att alla påpekar att kloret gör att det är renare här än i sjöar och hav. Det är något med badhus som gör mig lite illa till mods helt enkelt.


Av Malin Biller: billerbloggen.com

Men vad gör man när man är gravid och bebisen ökar med 200-250 g i veckan för tillfället? Motion är bra. Och jag gillar ju att simma. Så det var bara att anmäla sig.
 
Nu var det inte bara första gången på vattengympa, utan första gången jag besökte Lunds omtalade Högevall. Det var elva år sedan sist jag besökte ett kommunalt badhus (spa har jag besökt mer regelbundet dock). Hur gör man nu förtiden? De där nycklarna med nummerbricka i röda gummiband syntes inte till. Nu var det en digital nyckel som gällde – en som både fungerade som entré och som lås till valfritt skåp. Till min glädje kom min barnmorska, tillika vattengympainstruktör, precis när jag försökte få rätt på vart jag skulle gå. Jag hängde med henne in till ett separat omklädningsrum, som tillhörde en undervisningsbassäng. Egen dusch och bastu hade vi också. Skönt. Och bassängen var helt OK. (Det här skulle nog gå vägen.)

Och när jag väl kom ner i vattnet så var det faktiskt helt underbart. Både upplevelsen av att vara lätt och ledig och att komma igång med motionen. Men jag överväldigades framförallt av känslan av att få vara med i ett sammanhang som så länge varit så långt borta. Här stod jag med gravidmage bland sju andra lika stora och större magar. Overkligt och rörande på något sätt. Det är ju faktiskt på riktigt det här, att det ska vara så svårt att fatta.
 
Träningen gick bra, även om jag några gånger tackade att vattnet dolde min oförmåga till koordination. Under avslappningen efteråt kom såklart hostan tillbaka. Så där låg jag och försökte kväva hostan för att inte störa de andra, samtidigt som jag bara ville ligga där och flyta och komma nära barnet i min mage. Hoppas det lugnar sig till nästa gång.

När passet var slut och det var dags att kliva ur bassängen fick kroppen en chock av tyngden som återvände. Men på något sätt var det ändå lättare än innan. Jag hade kommit igång med träningen, tagit mig till ett badhus och dessutom upplevt en härlig känsla av att vara på en fantastisk resa. Något som jag är så otroligt tacksam över. Ska försöka komma håg det när sparkar och höftvärk hindrar mig från min skönhetssömn framöver…

Jag är glad för min upplyftande vattengympa och om allt går som det ska så har jag sex tillfällen till att se fram emot. Sex tillfällen att övervinna min tveksamhet till kommunala badhus...

Mörkö Hölö - the bottom is nådd

Jo de finns, både Mörkö och Hölö. Söder om Södertälje, mot Gnesta till. Magnus har berättat att de sett vägskyltar med dessa när de var ute och körde. Och de fick symbolisera världens ände, typ "mörka hålet", fast på degerforska.

Just så har det varit ett par dagar. Djupt ner i mörka hålet. Kommer när man minst anar det. Inte alltid när man vill. Men ibland slår det till och då slår det hårt. Vissheten. Sorgen. Vanmakten. Den där jävla orättvisan.

När man dyker ner i det mörka hålet ser man bara svart. Blicken riktad neråt, försöker urskilja botten, men det är svårt att veta vad som är vad i detta kompakta mörker. Men när man väl har landat där, då är det faktiskt möjligt att vända blicken. Kolla hur långt man fallit, hur långt upp det är till den där ljusstrimman ovanför huvudet. Och börjar man kisa dit, så finns hoppet där. Det är ändå skönt.

Vi jobbar oss nu sakta uppåt. Tillsammans. Vi tar hjälp av Region Skånes kuratorer - man behöver verkligen en utomstående med bra samtalsteknik för det här. Tänk, fyra och ett halvt år har vi levt i denna barnlängtan. Inte konstigt att det brister till slut. Panikångest-attacker. Trötthet. Sorg.

Men nu en känsla av att vara på väg uppåt igen. Ett nytt försök på ett litet nytt sätt (berättar snart mer om det). Men också nu en ny oro för min vikt. Jag har ju gått upp igen och kan inte bara skylla på hormonbehandlingarna. Nej, det ligger mycket tröstätande runt min midja för tillfället och ironiskt nog skapar det ännu mer stress inför nya försöket. Jag vill ju vara stark och ge de bästa förutsättningar. Men det är svårt att ha karaktär och fokus i Mörkö Hölö. Så är det bara. Tur då att vi klättrar uppåt igen. Att vi lovat att stötta varandra. Att ett nytt kapitel är på väg att skrivas och även om jag inte vet slutet på det, så finns möjligheten där. Att den inte slutar här igen. I Mörkö Hölö. Oavsett om det är världens ände, eller en liten ort utanför Gnesta.