Ursäkta, men jag förstår mig inte alls på vårdens logik. När man som jag inte haft en "husgynekolog", eller läkare för den delen, så känns det som en ogenomtränglig djungel att hitta och förstå vilken vård och vilka prover som är ok att få och vilka som verkar omöjliga.
Det är ju inte så att vi väljer Danmark för att det är så jäkla roligt att ta tåget över bron. Eller för att den danska kronan är ovanligt låg just nu. Vi gör det för att det verkar vara bästa chansen att få hjälp med barnlösheten. Jag blir ju för tusan inte yngre och ännu en vårdgaranti-väntetid på RMC och sedan kanske ytterligare väntan på donatorsperma vet jag inte om vi klarar.
Att det sedan var otroligt svårt att se att den möjligheten ändå fanns, är ju också intressant i sig. Jag känner mig inte dum, är ganska bra på att ta in information, att söka själv. Men när vi gjort våra tre IVF-försök, så pekade allt på att dörren där var stängd. Att vi var hänvisade till privat vård, eller donations-IVF i utlandet. Så nu står vi här, med ett behov av vissa blodprover, som verkar omöjligt att få.
Lite dumt att inte den danska kliniken kan ordna detta kan jag också tycka. Hade ju underlättat ganska rejält om de hade kunnat ta de prover de behövde.
Vi letar lite på forum och så och kommer säkert hitta en lösning. Jag betalar gärna, bara det blir möjligt att fixa. En äggledarundersökning har jag lyckats boka in i alla fall, det ingick tydligen i vården. Men det är ju inte sådana här bestyr man vill lägga sin tid och energi på precis. Skulle vara mycket trevligare att känna att det här tar den svenska vården hand om. Jag kan lugnt koncentrera mig på att hitta energi och kraft inför själva behandlingen. Att oavsett var jag behövt vända mig för behandlingen, så stöttar staten och regionen åtminstone med det praktiska runtomkring. Inte nog med att man får bekosta behandlingen själv efter tre försök (skulle vilja se någon annan sjukdom behandlas så), man får kämpa i ständig motvind dessutom.
Vårdens logik är inte helt logisk helt enkelt.
Visar inlägg med etikett IVF. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett IVF. Visa alla inlägg
tisdag 6 november 2012
måndag 29 oktober 2012
Nervös
Usch, jag är nervös. På onsdag ska vi till Köpenhamn för ett första besök på Stork-IVF-kliniken. Det har blivit dags att testa med spermiedonation...
Plötsligt är man där igen. Nya blanketter som ska fyllas i. Längd, vikt, tagna prover, tidigare sjukdomar, antal koppar kaffe om dagen... Ny plats, nya sköterskor och läkare, nytt land med nya regler. Bara det att ta ett tåg i bra tid (inte för tidigt och inte för sent) och att sedan hitta rätt, får mina fjärilar i magen att börja röra på sig. Sedan ska vi gå igenom samtalet, se vad som är möjligt och inte möjligt, hur det funkar här, om de verkar trevliga och så vidare.
Hemma har jag försökt hitta tidigare journaler (de är hittade). Krångla med att kolla vilka recept jag redan har och fylla i formuläret inför mötet. Allt detta gör att nervositeten hälsar på igen. Det känns som om jag inte riktigt har kontrollen och som om allt bara händer medan jag står och ser på. Jag behöver bekräfta att nu är vi igång igen. Prata om det kanske uppenbara. Och göra det i lugn och ro. Inte bara fastna i "måstena" (som att kolla tågtabeller och fundera över hur mycket frukt jag äter varje dag). Jag försökte förklara det för Magnus, men det verkade som om vi pratade förbi varandra. Så nu sitter jag här själv i soffan och försöker hålla mig ovan ytan.
Det här med att jag vill prata betyder inte att jag vet precis exakt om vad, innan vi börjar prata om det. Det kommer ju med stämningen, med närhet, att bara dela tankarna som kommer. Snacka om det uppenbara som sagt. Som att man är nervös för det nya. För oron att jag inte kommer leva upp till ideal-IVF-kvinnan. Och på ännu en ny plats jag inte känner till.
Ja, jag är nervös. Tror det kommer att gå över till förväntansfullt nervös, men just nu är det bara vanlig, jobbig, ledsam, tröttande nervositet. Hoppas det lugnar sig till på onsdag...
Plötsligt är man där igen. Nya blanketter som ska fyllas i. Längd, vikt, tagna prover, tidigare sjukdomar, antal koppar kaffe om dagen... Ny plats, nya sköterskor och läkare, nytt land med nya regler. Bara det att ta ett tåg i bra tid (inte för tidigt och inte för sent) och att sedan hitta rätt, får mina fjärilar i magen att börja röra på sig. Sedan ska vi gå igenom samtalet, se vad som är möjligt och inte möjligt, hur det funkar här, om de verkar trevliga och så vidare.
Hemma har jag försökt hitta tidigare journaler (de är hittade). Krångla med att kolla vilka recept jag redan har och fylla i formuläret inför mötet. Allt detta gör att nervositeten hälsar på igen. Det känns som om jag inte riktigt har kontrollen och som om allt bara händer medan jag står och ser på. Jag behöver bekräfta att nu är vi igång igen. Prata om det kanske uppenbara. Och göra det i lugn och ro. Inte bara fastna i "måstena" (som att kolla tågtabeller och fundera över hur mycket frukt jag äter varje dag). Jag försökte förklara det för Magnus, men det verkade som om vi pratade förbi varandra. Så nu sitter jag här själv i soffan och försöker hålla mig ovan ytan.
Det här med att jag vill prata betyder inte att jag vet precis exakt om vad, innan vi börjar prata om det. Det kommer ju med stämningen, med närhet, att bara dela tankarna som kommer. Snacka om det uppenbara som sagt. Som att man är nervös för det nya. För oron att jag inte kommer leva upp till ideal-IVF-kvinnan. Och på ännu en ny plats jag inte känner till.
Ja, jag är nervös. Tror det kommer att gå över till förväntansfullt nervös, men just nu är det bara vanlig, jobbig, ledsam, tröttande nervositet. Hoppas det lugnar sig till på onsdag...
lördag 1 september 2012
Tärande väntan
Hjälp, vilken pärs det var i torsdags. Jag vågade inte riktigt tro på att det hade gått bra - att det hade blivit befruktning. Jag väntade med oro på att telefonen skulle ringa, eller att de skulle kalla in oss i ett vanligt undersökningsrum och meddela att tyvärr...
Min man tycker att det är jobbigt att jag tänker såhär. Han vill att vi bara ska vara positiva och se att det kommer att gå. Det vill väl jag också. Och det gör jag ju! Hoppet finns väl alltid med mig. Jag är t.o.m. mer rädd att jag ska springa framåt lite för snabbt (och att min positiva fåfänga i stället ska bita mig i svansen). Tankar om hur det är att föda på våren, förhoppningar om att det inte blir en för svettig sommar när man har en nyfödd. Hoppet om tvillingar, nu när två embryon fått chansen. Sådana tankar har jag hela tiden.
Oron över att någon (vem vet jag inte, tror ju inte på gud) ska straffa mina förhoppningar, gör att jag samtidigt försöker se på alternativ. Lyckas vi inte nu, gör vi det nästa gång. På ett annat sätt. Det är en slags ventil för mig, som inte förtar förhoppningen för detta försöket, utan som finns där för att jag inte ska bli helt galen om det inte skulle gå. Ett sätt att inte känna för mycket press nu. Press som kan skada lugnet som behövs för att ge goda förutsättningar för det här försöket. Press som kan göra att jag ger upp och att det inte blir någon nästa gång. Det är ju detta jag försöker hålla stången. Och dessutom ska jag känna skuldkänslor över att jag känner så här. Hur mycket orkar man bära?
Den här gången gick det bra. Vi fick komma in i vilorummet, jag fick sätta på mig den tjusiga särken och vi fick lyssna på läkaren, som berättade att av fyra befruktade embryon hade de valt ut två fina exemplar. Två små fjabbar som ska få en chans. Tårar kom. Såklart. Bara det här känns som en seger. Skit i att en himla massa väntan återstår och att jag går som en gammal pensionär pga fortfarande aktiva äggstockar och smärtan från tisdagens äggplock. Strunt samma att det inte gått förut, det här är en färsk ny chans. Och oavsett vad vissa i min närhet säger, så tror och hoppas jag på det här. Av hela mitt hjärta.
Därför är jag faktiskt tacksam för denna väntan är en tärande väntan. Hade den inte varit det, så hade jag inte brytt mig tillräckligt om det. Hade jag bara skojat och flamsat, så hade jag inte tagit det på tillräckligt stort allvar. Och likgiltighet är det sista jag känner just nu...
Min man tycker att det är jobbigt att jag tänker såhär. Han vill att vi bara ska vara positiva och se att det kommer att gå. Det vill väl jag också. Och det gör jag ju! Hoppet finns väl alltid med mig. Jag är t.o.m. mer rädd att jag ska springa framåt lite för snabbt (och att min positiva fåfänga i stället ska bita mig i svansen). Tankar om hur det är att föda på våren, förhoppningar om att det inte blir en för svettig sommar när man har en nyfödd. Hoppet om tvillingar, nu när två embryon fått chansen. Sådana tankar har jag hela tiden.
Oron över att någon (vem vet jag inte, tror ju inte på gud) ska straffa mina förhoppningar, gör att jag samtidigt försöker se på alternativ. Lyckas vi inte nu, gör vi det nästa gång. På ett annat sätt. Det är en slags ventil för mig, som inte förtar förhoppningen för detta försöket, utan som finns där för att jag inte ska bli helt galen om det inte skulle gå. Ett sätt att inte känna för mycket press nu. Press som kan skada lugnet som behövs för att ge goda förutsättningar för det här försöket. Press som kan göra att jag ger upp och att det inte blir någon nästa gång. Det är ju detta jag försöker hålla stången. Och dessutom ska jag känna skuldkänslor över att jag känner så här. Hur mycket orkar man bära?
Den här gången gick det bra. Vi fick komma in i vilorummet, jag fick sätta på mig den tjusiga särken och vi fick lyssna på läkaren, som berättade att av fyra befruktade embryon hade de valt ut två fina exemplar. Två små fjabbar som ska få en chans. Tårar kom. Såklart. Bara det här känns som en seger. Skit i att en himla massa väntan återstår och att jag går som en gammal pensionär pga fortfarande aktiva äggstockar och smärtan från tisdagens äggplock. Strunt samma att det inte gått förut, det här är en färsk ny chans. Och oavsett vad vissa i min närhet säger, så tror och hoppas jag på det här. Av hela mitt hjärta.
Därför är jag faktiskt tacksam för denna väntan är en tärande väntan. Hade den inte varit det, så hade jag inte brytt mig tillräckligt om det. Hade jag bara skojat och flamsat, så hade jag inte tagit det på tillräckligt stort allvar. Och likgiltighet är det sista jag känner just nu...
torsdag 30 augusti 2012
Snälla, ring inte....
Detta är de värsta dygnen under hela vår IVF! Och det beror inte på att det spänner i magen och jag får gå som en krokig gammal gumma när jag ska ta mig från soffan till toan, till soffan igen.
Själva äggplocket är väl inte heller en helt angenäm upplevelse. Förutom fantastiska sköterskan Karina, som håller handen och påminner en om att ta djupa lugna andetag, när man ligger där på britsen och känner sticket från äggutplockaren.
Men det kan jag stå ut med. Det som gör mest ont är väntan mellan äggplocket och vår inbokade tid för återinförande. Rädslan för att telefonen ska ringa. För att man ska ringa och säga, att "Nej tyvärr, det blev ingen befruktning den här gången...heller"
Vi har haft fler återinföranden än obefruktade tillfällen, jag vet. Men det senaste minnet är som skarpast på något sätt. Denna antiklimax som sker när man inte ens får chansen.
Vi ska vara positiva och inte ta ut något i förskott, det vet jag också. Men vad hjärnan och förnuftet försöker intala, sätter sig ibland de där känslorna emot. Jag vill att det ska gå bra så mycket att det värker i hjärtat. Vill tro på att vi har flyt den här gången. Ser varje litet positivt tecken som en signal på det där flytet. Såhär tjugo utplockade ägg senare. Ett labb som gör sitt yttersta för att hitta fina spermier och få en bra befruktning.
Nu är det fyra timmar tills vi ska vara där igen. Snälla, ring inte....
Själva äggplocket är väl inte heller en helt angenäm upplevelse. Förutom fantastiska sköterskan Karina, som håller handen och påminner en om att ta djupa lugna andetag, när man ligger där på britsen och känner sticket från äggutplockaren.
Men det kan jag stå ut med. Det som gör mest ont är väntan mellan äggplocket och vår inbokade tid för återinförande. Rädslan för att telefonen ska ringa. För att man ska ringa och säga, att "Nej tyvärr, det blev ingen befruktning den här gången...heller"
Vi har haft fler återinföranden än obefruktade tillfällen, jag vet. Men det senaste minnet är som skarpast på något sätt. Denna antiklimax som sker när man inte ens får chansen.
Vi ska vara positiva och inte ta ut något i förskott, det vet jag också. Men vad hjärnan och förnuftet försöker intala, sätter sig ibland de där känslorna emot. Jag vill att det ska gå bra så mycket att det värker i hjärtat. Vill tro på att vi har flyt den här gången. Ser varje litet positivt tecken som en signal på det där flytet. Såhär tjugo utplockade ägg senare. Ett labb som gör sitt yttersta för att hitta fina spermier och få en bra befruktning.
Nu är det fyra timmar tills vi ska vara där igen. Snälla, ring inte....
lördag 25 augusti 2012
Väntan
Nu känns det ska ni veta. Två centimeter stora äggblåsor - ett gäng av dem i varje äggstock - kanske inte är så tungt, men det känns. (Undra om äggstockarna är sura på mig för att jag hetsar dem så?)
Nu är det slut med Menopur för den här gången. Ett par dagar med spray och vid midnatt på söndag den kära mognadssprutan - den som känns som ett ärtrör att karva in i magen. Nåväl, minnet kanske överdriver lite då...
Men midnatt sen! Kul för den som är kvällsmänniska, men vad är jag? Jo en sådan som gärna lägger mig halv tio om det inte är ngt bra på TV. Nu ska man både hålla sig vaken och sedan lyckas att låta bli att strula till det med sprutan i sitt zombieliknande tillstånd mitt i natten. Magnus är nöjd dock - detta betyder ju att vi kan titta på film längre än vi vanligtvis gör när det är "jobbedag" dagen efter.
På tisdag är det dags. Och en viss spänning börjar byggas upp. Jag är inte orolig för det som händer på tisdag. För mig har det varit ok att ta ut äggen. Även om man är lite groggy efteråt och jag på nya stället saknar det extra syret som jag fick på RMC. Nej, det är dagarna emellan som är värst. Väntan på beskedet om det lyckats. Dels att hitta fina spermier, dels att mina ägg ska gilla spermierna såpass mycket att de tycker det är värt att börja dela på sig tillsammans. Oron för ett nytt antiklimax.
Men då är då och nu är nu. Nu är det bara att vänta. Att låta äggen mogna därinne. Så att de är redo när de ska säga hej till personalen på labbet. Jag är lite nervös, men lite nervositet är bra sägs det. Då fokuserar man. Det tror jag på. Ibland kan det dessutom vara skönt att vara i händerna på denna väntan. Det finns liksom inte så mycket att göra nu, när det är tre dagar kvar tills vi ska dit.
Skulle väl då vara den där filmen som Magnus gärna vill se nu. Han väntar bara på mig...
Nu är det slut med Menopur för den här gången. Ett par dagar med spray och vid midnatt på söndag den kära mognadssprutan - den som känns som ett ärtrör att karva in i magen. Nåväl, minnet kanske överdriver lite då...
Men midnatt sen! Kul för den som är kvällsmänniska, men vad är jag? Jo en sådan som gärna lägger mig halv tio om det inte är ngt bra på TV. Nu ska man både hålla sig vaken och sedan lyckas att låta bli att strula till det med sprutan i sitt zombieliknande tillstånd mitt i natten. Magnus är nöjd dock - detta betyder ju att vi kan titta på film längre än vi vanligtvis gör när det är "jobbedag" dagen efter.
På tisdag är det dags. Och en viss spänning börjar byggas upp. Jag är inte orolig för det som händer på tisdag. För mig har det varit ok att ta ut äggen. Även om man är lite groggy efteråt och jag på nya stället saknar det extra syret som jag fick på RMC. Nej, det är dagarna emellan som är värst. Väntan på beskedet om det lyckats. Dels att hitta fina spermier, dels att mina ägg ska gilla spermierna såpass mycket att de tycker det är värt att börja dela på sig tillsammans. Oron för ett nytt antiklimax.
Men då är då och nu är nu. Nu är det bara att vänta. Att låta äggen mogna därinne. Så att de är redo när de ska säga hej till personalen på labbet. Jag är lite nervös, men lite nervositet är bra sägs det. Då fokuserar man. Det tror jag på. Ibland kan det dessutom vara skönt att vara i händerna på denna väntan. Det finns liksom inte så mycket att göra nu, när det är tre dagar kvar tills vi ska dit.
Skulle väl då vara den där filmen som Magnus gärna vill se nu. Han väntar bara på mig...
onsdag 8 augusti 2012
Schyssta gubbar
Sitter i en ledningsgrupp som just nu består av mig och ett gäng män i åldern 55+. Med både barn och barnbarn vid det här laget förstås. Och här kommer jag (tjolahopp tjolahej tjolahoppsan sa) och berättar att just nu är jag lite gråtkänslig pga hormoner och frågar om de kan vara standby för mina inplanerade planeringsdagar ifall jag ska fixa äggplock då.
Och allt de säger är "- Jamen, det fixar vi, det ordnar sig". Nog för att de inser att jag antagligen planerat de där planeringsdagarna så till den milda grad att det är ganska enkelt att hoppa in i mitt ställe. Men vilken skön känsla att kunna vara så öppen på sin arbetsplats och få det stödet. Av den kategori män som man ibland kan ha lite fördomar om, det erkänner jag. Skönt att inte kunna dra alla över en kam.
I morgon förmiddag ska jag träffa läkaren för att få veta hur upplägget blir inför stundande IVF. Efter det vet jag förhoppningsvis hur mina kommande veckor ser ut - i alla fall lite bättre än idag. Outlooken lever ju vidare fast man är på väg in i IVF-bubblan. Möten bokas ibland månader i förväg. Det går inte att hålla luckor i kalendern för ultraljud och äggplock, men det är också bara att boka om och av när man vet. Känns skönt att känna så, inte låta jobbet ta över. Det är dock lite svårare när man bokat in sig själv och tio andra på en konferensanläggning för verksamhetsplanering inkl övernattning.
Då är det bra med en eller ett par "schyssta gubbar" i närheten. Som nog är lite - inte nervösa, det skulle jag inte säga - men kanske ovana vid situationen. Som ändå ser till att det blir enkelt att prata om. Som i sin tur "bidrar" med sina krämpor på ett ganska komiskt sätt. Som tar ner mina prestationskrav på en lagom nivå - något som jag verkligen behöver när det är dags att fokusera på IVF:en. Och som säger att de ställer upp om det behövs.
Och en verksamhetsplanering är ju bara en planering, som kan justeras. En IVF är ett unikt tillfälle som innefattar så mycket drömmar, tankar och känslor, så mycket här och nu. Det är där jag kommer vara. Och mina schyssta gubbar hjälper mig med det...
Och allt de säger är "- Jamen, det fixar vi, det ordnar sig". Nog för att de inser att jag antagligen planerat de där planeringsdagarna så till den milda grad att det är ganska enkelt att hoppa in i mitt ställe. Men vilken skön känsla att kunna vara så öppen på sin arbetsplats och få det stödet. Av den kategori män som man ibland kan ha lite fördomar om, det erkänner jag. Skönt att inte kunna dra alla över en kam.
I morgon förmiddag ska jag träffa läkaren för att få veta hur upplägget blir inför stundande IVF. Efter det vet jag förhoppningsvis hur mina kommande veckor ser ut - i alla fall lite bättre än idag. Outlooken lever ju vidare fast man är på väg in i IVF-bubblan. Möten bokas ibland månader i förväg. Det går inte att hålla luckor i kalendern för ultraljud och äggplock, men det är också bara att boka om och av när man vet. Känns skönt att känna så, inte låta jobbet ta över. Det är dock lite svårare när man bokat in sig själv och tio andra på en konferensanläggning för verksamhetsplanering inkl övernattning.
Då är det bra med en eller ett par "schyssta gubbar" i närheten. Som nog är lite - inte nervösa, det skulle jag inte säga - men kanske ovana vid situationen. Som ändå ser till att det blir enkelt att prata om. Som i sin tur "bidrar" med sina krämpor på ett ganska komiskt sätt. Som tar ner mina prestationskrav på en lagom nivå - något som jag verkligen behöver när det är dags att fokusera på IVF:en. Och som säger att de ställer upp om det behövs.
Och en verksamhetsplanering är ju bara en planering, som kan justeras. En IVF är ett unikt tillfälle som innefattar så mycket drömmar, tankar och känslor, så mycket här och nu. Det är där jag kommer vara. Och mina schyssta gubbar hjälper mig med det...
lördag 7 juli 2012
Så verkar det vara dags igen
Det där med att planera är ju bara att ge upp. Ja, att planera barn har jag för länge sedan insett inte är så lätt som att bara sluta med kondom och p-piller. Inte för alla i alla fall. Men det är inte alltid helt lätt att planera IVF heller.
Mensen kommer inte alltid när den ska. Det ska passa med öppettiderna på kliniken (semesterstängt och juluppehåll är något vi lyckas pricka in av ngn anledning). Man ska känna sig i form. Redo. Och så vidare.
Än är det värt att känna hopp. Nu, när det verkar vara dags igen.
Mensen kommer inte alltid när den ska. Det ska passa med öppettiderna på kliniken (semesterstängt och juluppehåll är något vi lyckas pricka in av ngn anledning). Man ska känna sig i form. Redo. Och så vidare.
Men nu verkar det vara dags igen. Även om det får bli att jag får gå med nässpray ngn vecka extra för att det är semestertider (hello again, gråtattacker och sorgsenhet). Jag hinner själv ha några semesterveckor innan sprayandet drar igång i alla fall. I stället kommer IVF:en lagom till att verksamhetsplaneringen på jobbet ska sätta fart för fullt i augusti. Jobb och IFV går inte alltid hand i hand...
Jag gillar mitt jobb och ibland vet jag inte hur jag ska göra när aktiviteter och processer planeras. Alltså, jag vet att jag vill prioritera IVF:en, men medan den är nyckfull och datum sätts med kort varsel, så är mitt jobb tvärtom. Jobbkalendern fylls nämligen på månader i förväg ibland.
Ibland har jag verkligen försökt hålla luckor i kalendern, eftersom jag vet att någonstans här, kanske det är dags för kontroll, ultraljud, äggplock... Men ibland så har jag bara fått boka av saker helt enkelt. Skjuta upp. Jobbet är ju trots allt inte allt.
Den molande värken i ryggslutet börjar ge sig till känna. Lika bra att svälja en värktablett redan nu, kväva molandet i sin linda. Värken är dock välkommen. Den är ju startskottet på ett nytt försök. En ny möjlighet.
fredag 6 juli 2012
torsdag 5 juli 2012
Dessutom det dåliga samvetet
Så uppenbart vilket gungfly det är just nu. Hur allting verkligen går i vågor. Hur det ena dagen är helt Ok att se barn, höra om barn och prata med barn. Till att det nästa dag sitter en klump i halsen och en önskan om att dra ner rullgardinen och bara få vara ifred från världen.
Inte nog med att man tampas med alla dessa känslor kring IVF:en, till på köpet kommer det dåliga samvetet. Dåligt samvete för att ännu inte ha träffat gymnasiekompisen som fick barn för ett par månader sedan...och som hunnit flytta till nytt hus sedan vi sågs sist. Eller för att inte umgås med sin systerson så som man kanske borde och förväntas. Dåligt samvete för att känna sig obekväm, både för att det gått så lång tid och för att faktiskt träffas.
Det är jobbigt att vara nära andras "familjelycka" just nu. (Just idag i alla fall.) Och det är också jobbigt att det känns jobbigt (om ni hänger med).
Ibland går det bra och då tänker jag att jag faktiskt får bjuda till. Att det får vara ok att stänga av de tankarna och hänga på snacket och sällskapet. Att det ibland får göra lite ont helt enkelt. Sånt är livet, typ.
Men kan det ibland vara ok att säga nej? Även om vi inte har setts på tusen år? Hur ok är det att pausa en relation? Tiden kommer ju inte precis tillbaka och man riskerar ju att missa många saker. Dåligt samvete igen...
Just idag väntar jag på mensen för att kunna komma igång med nästa IVF. För att preliminära planeringen på kliniken ska fungera. Just idag är det extra jobbigt med att känna pressen över hålla kontakten. Oro över nässpray, kommande försök och framtiden i största allmänhet tar överhanden och tränger sig på och breder ut sig som ett ovädersmoln en tryckande sommardag. (Var är sängen och den där rullgardinen att dra ner, när man behöver den?)
Vissa dagar är värre än andra. Kanske är det ok att säga nej de dagarna. De perioderna. För ett par veckor sedan hade det känts helt ok att träffas. Och om några veckor är det säkert så igen. Så även om mitt dåliga samvete lett till att det är jag som kontaktat för att träffas, är det ok att ångra sig? Att vänta?
Att låta vågorna lugna sig något...utan att det dåliga samvetet tar över totalt...
Inte nog med att man tampas med alla dessa känslor kring IVF:en, till på köpet kommer det dåliga samvetet. Dåligt samvete för att ännu inte ha träffat gymnasiekompisen som fick barn för ett par månader sedan...och som hunnit flytta till nytt hus sedan vi sågs sist. Eller för att inte umgås med sin systerson så som man kanske borde och förväntas. Dåligt samvete för att känna sig obekväm, både för att det gått så lång tid och för att faktiskt träffas.
Det är jobbigt att vara nära andras "familjelycka" just nu. (Just idag i alla fall.) Och det är också jobbigt att det känns jobbigt (om ni hänger med).
Ibland går det bra och då tänker jag att jag faktiskt får bjuda till. Att det får vara ok att stänga av de tankarna och hänga på snacket och sällskapet. Att det ibland får göra lite ont helt enkelt. Sånt är livet, typ.
Men kan det ibland vara ok att säga nej? Även om vi inte har setts på tusen år? Hur ok är det att pausa en relation? Tiden kommer ju inte precis tillbaka och man riskerar ju att missa många saker. Dåligt samvete igen...
Just idag väntar jag på mensen för att kunna komma igång med nästa IVF. För att preliminära planeringen på kliniken ska fungera. Just idag är det extra jobbigt med att känna pressen över hålla kontakten. Oro över nässpray, kommande försök och framtiden i största allmänhet tar överhanden och tränger sig på och breder ut sig som ett ovädersmoln en tryckande sommardag. (Var är sängen och den där rullgardinen att dra ner, när man behöver den?)
Vissa dagar är värre än andra. Kanske är det ok att säga nej de dagarna. De perioderna. För ett par veckor sedan hade det känts helt ok att träffas. Och om några veckor är det säkert så igen. Så även om mitt dåliga samvete lett till att det är jag som kontaktat för att träffas, är det ok att ångra sig? Att vänta?
Att låta vågorna lugna sig något...utan att det dåliga samvetet tar över totalt...
lördag 30 juni 2012
Hur mellanlandar man?
Man tror det är Ok, att det är lugnt. En mellanperiod. Man tror man har vant sig. Att det inte påverkar vardagen mer än en förflugen tanke då och då.
Hur osant är inte det?
Det finns ju alltid där. Hemma i TV-soffan, mellan mötena på jobbet, under mötena på jobbet, i träningen, under natten...
Jag vet att jag har en annan identitet också. Jag är inte bara "den som försöker bli gravid, men ännu inte lyckats". Jag vet att jag måste se mig och mitt liv i ett större perspektiv. Jag vet att det enda livet egentligen garanterar är en förhoppningsvis stillsam död inom en hundraårsperiod.
Jag vet allt det. Samtidigt som jag också blir den jag är just nu genom de erfarenheter, sorger och uppgivna stunder jag går igenom just nu. Den här upplevelsen jag lever i för tillfället präglar mig. Inte bara till det sämre, men det kommer alltid vara en del av mig, oavsett resultatet av våra IVF-försök.
Utslaget på en livstid, så kanske inte IVF-perioden varar så länge egentligen. Ju äldre jag blir desto lägre andel av livstiden kommer dessutom att ha gått åt till hormonbehandlingar, äggplock och väntan på besked. Men just nu är det en stor del av livet. Just nu, när allt annat också ska ske samtidigt - nu när man verkligen ska stadga sig, få ordnad ekonomi och familj. Det blir så påtagligt då. Trots att vi är många som går igenom detta, så spelar vi ändå med laget med avvikare. Vi som inte når upp till normen om familjen med barn. Oavsett vi vill eller inte.
Nog tror jag att jag jag kommer att landa till slut. På ett eller annat sätt. Men hur mellanlandar man?
Hur osant är inte det?
Det finns ju alltid där. Hemma i TV-soffan, mellan mötena på jobbet, under mötena på jobbet, i träningen, under natten...
Jag vet att jag har en annan identitet också. Jag är inte bara "den som försöker bli gravid, men ännu inte lyckats". Jag vet att jag måste se mig och mitt liv i ett större perspektiv. Jag vet att det enda livet egentligen garanterar är en förhoppningsvis stillsam död inom en hundraårsperiod.
Jag vet allt det. Samtidigt som jag också blir den jag är just nu genom de erfarenheter, sorger och uppgivna stunder jag går igenom just nu. Den här upplevelsen jag lever i för tillfället präglar mig. Inte bara till det sämre, men det kommer alltid vara en del av mig, oavsett resultatet av våra IVF-försök.
Utslaget på en livstid, så kanske inte IVF-perioden varar så länge egentligen. Ju äldre jag blir desto lägre andel av livstiden kommer dessutom att ha gått åt till hormonbehandlingar, äggplock och väntan på besked. Men just nu är det en stor del av livet. Just nu, när allt annat också ska ske samtidigt - nu när man verkligen ska stadga sig, få ordnad ekonomi och familj. Det blir så påtagligt då. Trots att vi är många som går igenom detta, så spelar vi ändå med laget med avvikare. Vi som inte når upp till normen om familjen med barn. Oavsett vi vill eller inte.
Nog tror jag att jag jag kommer att landa till slut. På ett eller annat sätt. Men hur mellanlandar man?
tisdag 5 juni 2012
Lagom till Bruce
Lagom till konserten vi bokat in i sommar är det dags för sprutor igen. Förhoppningsvis hinner vi med dagarna i Göteborg innan. Hur kul är det att blanda till en engångsspruta på toan på Ullevi?!
Nu har vi en sommar framför oss. En sommar att göra somriga saker på. Och även om vi redan får börja planera och räkna dagar någon gång efter midsommar, så ger det långa protokollet lite andrum och tid för just det. Njuta av semestern. Gå på en marknad. Använda sommarkortet för endagsutflykter. Grilla.
Och förhoppningsvis hinna med den där konserten i Göteborg också.
Visst hade det varit skönt att komma igång en månad tidigare, men klinikens semester ger i sin tur oss semester och det är nog bra. Jag hinner ju ha ett par "vanliga" semesterveckor innan det är dags för försök med nässpray igen. Och med det ledsenheten som jag har lärt mig kommer.
Annars är det ju skönast att få ta sprutorna hemma, i lugn och ro. Även om en börjar bli van. Och eftersom jag är lite, vad ska vi säga, oförsiktig... eller klumpig, så är det Magnus som blandar till dem och jag som sedan fyller i engångssprutan (och tar den också förstås). Magnus finns där och stöttar efteråt. När det spänner i magen och jag tycker lite synd om mig själv. Förra sommaren åkte han t.o.m. hem från en spelning för att vara med när jag tog spruta. (innan de börjat spela då, jag är ju inte helt hjälplös och krävande) Men det är skönt med sällskap.
Nu har vi en sommar framför oss. En sommar att göra somriga saker på. Och även om vi redan får börja planera och räkna dagar någon gång efter midsommar, så ger det långa protokollet lite andrum och tid för just det. Njuta av semestern. Gå på en marknad. Använda sommarkortet för endagsutflykter. Grilla.
Och förhoppningsvis hinna med den där konserten i Göteborg också.
söndag 3 juni 2012
Det skolan lär ut...
... och hur livet sedan blir, stämmer inte alltid helt överens. I alla fall inte utifrån det som lärdes ut "på min tid". Det enda vi fick lära oss var hur barn blir till och hur viktigt det är att skydda sig. Mot sjukdomar (vilket är bra) och mot oönskad graviditet (vilket ju också kan vara bra).
Men det där med att det kanske kan vara svårt att bli gravid, när får man höra det? Att en stor andel av de som faktiskt vill ha barn inte kan få det så lätt.
Därför blev jag glad av artikeln i Sydsvenskan, om att Skånes universitetssjukhus vill erbjuda fritt fertilitetstest. Inte bara för att det är gratis, utan för att det sätter ljuset på ofrivillig barnlöshet. Synliggör. Uppmärksammar. Det behövs.
Och om det kan hjälpa fler att få veta sådant här tidigt, innan det kanske är för sent, så är satsningen redan hemma. Vinsterna överröstar kostnaderna. Det vet vi som är här redan. I IVF-bubblan alltså.
torsdag 31 maj 2012
Något att skylla på
Jag kan nog inte är jag rädd. Även om det är nog så behändigt. Att skylla vikten på hormonerna, alltså. (Humöret och känsloyttringarna, däremot, det är ett fenomen som som hormonerna absolut har påverkan på)
Förra året, när vi gjorde 4 IVF:er, "smög det på" ca tio kilo mellan varven. Hur roligt är det på en (våg)skala? Precis som om jag inte har nog med sprutor, känslostormar, hopp och förtvivlan!?!
Visst, hormonerna påverkar, det gör de. Men sen finns ju den där beprövade metoden för att döva smärtan ständigt närvarande. Att trösta med mat. Eller rentav ett slags mellanting mellan tröst och straff... Ja ni läste rätt, en egenbestraffning på något konstigt sätt.
Jag har t.ex. haft de där tankarna att "Det spelar ändå ingen roll", eller "Ja, då kan jag ju alltid skylla på vikten".
Varför jag nu vill göra det. Tycker jag inte själv att jag är värd att få ett barn? Jo, det gör jag ju.
Vad är det då? (Alla ni därute med examen i psykologi får gärna ge en vink om processerna som är i görningen). Själv funderar jag såhär:
Det som jag upplever som det djupaste mörkret just nu, som jag är så otroligt rädd ska inträffa är att det inte blir något barn. Jag pendlar mellan att förtränga det hela på ett plan, men det poppar alltid upp på något sätt. Då kommer beteendet och tankarna fram. Som att hellre vilja skylla på vikten än att inse livets orättvisa brutalitet, till exempel. Som att "straffa" mina "orimliga" förhoppningar.
Samtidigt, parallellt med alla dessa tankar och känslor, finns också något annat inom mig. Känslan av att jag kommer att förlika mig med tanken om det blir så. Även om det antagligen innebär något slags livslångt sorgearbete. Det får bli en del av mig helt enkelt. Och inom mig känns även det ganska okej. Svårt, men okej.
Och jag har ju någonstans bestämt mig att jag inte ska kunna "skylla" på vikten ifall det går åt pipsvängen. Det är ju därför jag sitter här med mina soppor och dreglar över kokböcker och kak-recept! (Nåväl, så farligt är det inte). Jag kör ett XtraVaganza-race till helt enkelt, klar lagom innan midsommar. och på ett sätt är det riktigt skönt att komma ifrån maten ett tag. rensa ut. Börja om.
Aldrig smakar väl ägg & keso så gott som första tuggan efter kuren! Och kroppen blir piggare när sockerberoendet försvinner.
Kroppen mår bättre. Jag mår bättre i själen. Samma läge som tidigare dock - ännu inga barn. Och skulle det inte heller bli några, så får jag ta det då. Och inte ska jag skylla på vikten. Även om det alltid är skönt att ha något att skylla på. Eller hur?
Visst, hormonerna påverkar, det gör de. Men sen finns ju den där beprövade metoden för att döva smärtan ständigt närvarande. Att trösta med mat. Eller rentav ett slags mellanting mellan tröst och straff... Ja ni läste rätt, en egenbestraffning på något konstigt sätt.
Jag har t.ex. haft de där tankarna att "Det spelar ändå ingen roll", eller "Ja, då kan jag ju alltid skylla på vikten".
Varför jag nu vill göra det. Tycker jag inte själv att jag är värd att få ett barn? Jo, det gör jag ju.
Vad är det då? (Alla ni därute med examen i psykologi får gärna ge en vink om processerna som är i görningen). Själv funderar jag såhär:
Det som jag upplever som det djupaste mörkret just nu, som jag är så otroligt rädd ska inträffa är att det inte blir något barn. Jag pendlar mellan att förtränga det hela på ett plan, men det poppar alltid upp på något sätt. Då kommer beteendet och tankarna fram. Som att hellre vilja skylla på vikten än att inse livets orättvisa brutalitet, till exempel. Som att "straffa" mina "orimliga" förhoppningar.
Samtidigt, parallellt med alla dessa tankar och känslor, finns också något annat inom mig. Känslan av att jag kommer att förlika mig med tanken om det blir så. Även om det antagligen innebär något slags livslångt sorgearbete. Det får bli en del av mig helt enkelt. Och inom mig känns även det ganska okej. Svårt, men okej.
Och jag har ju någonstans bestämt mig att jag inte ska kunna "skylla" på vikten ifall det går åt pipsvängen. Det är ju därför jag sitter här med mina soppor och dreglar över kokböcker och kak-recept! (Nåväl, så farligt är det inte). Jag kör ett XtraVaganza-race till helt enkelt, klar lagom innan midsommar. och på ett sätt är det riktigt skönt att komma ifrån maten ett tag. rensa ut. Börja om.
Aldrig smakar väl ägg & keso så gott som första tuggan efter kuren! Och kroppen blir piggare när sockerberoendet försvinner.
Kroppen mår bättre. Jag mår bättre i själen. Samma läge som tidigare dock - ännu inga barn. Och skulle det inte heller bli några, så får jag ta det då. Och inte ska jag skylla på vikten. Även om det alltid är skönt att ha något att skylla på. Eller hur?
lördag 26 maj 2012
26 maj - de ofrivilligt barnlösas dag
Förra året togs det initiativ till en speciell dag för att uppmärksamma ofrivillig barnlöshet, berättar föreningen Barnlängtan. Det är samma dag i år. Dagen före Mors dag. 
Symboliskt. Bra. Och behövligt.
Min arbetsgivare gatukontoret har nu skickat brev och förfrågan till arbetsgivarpolitiska utskottet om att kunna erbjuda bruttolöneavdrag för behandling. Det gör man nämligen inte inom Malmö stad för tillfället. En av Skånes största arbetsgivare...
Men min förvaltning har nu valt att stötta, även om man för tillfället inte har makt att avgöra saken själv och även om stöttningen just nu inte betyder ekonomiskt stöd, utan moraliskt. Det är nog viktigare egentligen.
Själva betalade vi fakturan för min privata behandling igår. Halva summan, eftersom makens privata företag ordnar avdraget på bruttolönen. Så kanske kommer inte jag få möjlighet att ta del av ev. nya regler. Men mina kollegor i samma situation kanske får. Och det är en seger i sig.
Ibland får man stå upp för andra och inte bara sig själv. För det är ju så att jag inte är ensam. Verkligen inte. Och allra minst en dag som denna. Som jag alltid kommer att ha med mig - även om jag också får chans att fira Mors dag. Någon gång där framme.
PS: Bra inslag i TV4:s nyhetsmorgon: http://www.tv4play.se/nyheter_och_debatt/nyhetsmorgon?title=snart_ar_det_de_ofrivilliga_barnlosas_dag&videoid=2195240
Symboliskt. Bra. Och behövligt.
Min arbetsgivare gatukontoret har nu skickat brev och förfrågan till arbetsgivarpolitiska utskottet om att kunna erbjuda bruttolöneavdrag för behandling. Det gör man nämligen inte inom Malmö stad för tillfället. En av Skånes största arbetsgivare...
Men min förvaltning har nu valt att stötta, även om man för tillfället inte har makt att avgöra saken själv och även om stöttningen just nu inte betyder ekonomiskt stöd, utan moraliskt. Det är nog viktigare egentligen.
Själva betalade vi fakturan för min privata behandling igår. Halva summan, eftersom makens privata företag ordnar avdraget på bruttolönen. Så kanske kommer inte jag få möjlighet att ta del av ev. nya regler. Men mina kollegor i samma situation kanske får. Och det är en seger i sig.
Ibland får man stå upp för andra och inte bara sig själv. För det är ju så att jag inte är ensam. Verkligen inte. Och allra minst en dag som denna. Som jag alltid kommer att ha med mig - även om jag också får chans att fira Mors dag. Någon gång där framme.
PS: Bra inslag i TV4:s nyhetsmorgon: http://www.tv4play.se/nyheter_och_debatt/nyhetsmorgon?title=snart_ar_det_de_ofrivilliga_barnlosas_dag&videoid=2195240
måndag 14 maj 2012
Efter sommaren
Jaha, så har vi träffat Leif, vår läkare. Svårt att veta om han egentligen tycker att det är lönt att fortsätta. Vi har ju lite problem med det där som kallas tillgång och efterfrågan.
Nåväl, efterfrågan är ju stor. Från oss båda. Det är snarare tillgången som saknas. På pigga spermier och mogna ägg. Det kommer med andra ord inte vara vi som ser till att den goda statistiken upprätthålls på kliniken. Den lyckan får vi gratulera andra till.
Leif tyckte i alla fall att vi skulle vänta med nästa försök till efter semestern. Men kontakta dem redan vid nästa mens för att lägga upp ett schema. Min äggmognad hoppades de kunna ordna med ett annat protokoll (hello nässpray och deppighet igen!).
Ska man börja fundera på alternativ redan nu? Jag har inte förstått att det är svårt med spermiedonation nu när vi redan "använt" våra tre offentliga försök.
Borde jag läst på bättre? Borde informationen vara lite enklare? Borde reglerna vara mer tillåtande?
Det är ju till och med så att jag rent av blir förbannad på denna snårskog av regler, alternativ och konstiga föreställningar om barnlöshet som råder. Klart att vi vill försöka med våra egna ägg och spermier, men för den sakens skull vill vi väl inte förkasta möjligheten att prova också andra alternativ!
Skit är vad det är!
- - -
Väntan på att kliniken ska öppna efter semestern kan kännas lång. Men så kom vi på att vi kanske kan vända på allt. Låta denna mellantid faktiskt bli en tid med annat för ögonen. Njuta av sommaren. Ordentligt. Och än en gång hoppas att "det kanske är sista sommaren ni kan göra som ni själva vill" som en av läkarna på RMC uttryckte det.
Det enda vi önskar är tillgång till en pigg och glad spermie som kan knyta an till ett moget och förnuftigt ägg - för att få det där miraklet vi hoppas på.
Efter sommaren. Kanske är det vår tur då.
Nåväl, efterfrågan är ju stor. Från oss båda. Det är snarare tillgången som saknas. På pigga spermier och mogna ägg. Det kommer med andra ord inte vara vi som ser till att den goda statistiken upprätthålls på kliniken. Den lyckan får vi gratulera andra till.
Leif tyckte i alla fall att vi skulle vänta med nästa försök till efter semestern. Men kontakta dem redan vid nästa mens för att lägga upp ett schema. Min äggmognad hoppades de kunna ordna med ett annat protokoll (hello nässpray och deppighet igen!).
Ska man börja fundera på alternativ redan nu? Jag har inte förstått att det är svårt med spermiedonation nu när vi redan "använt" våra tre offentliga försök.
Borde jag läst på bättre? Borde informationen vara lite enklare? Borde reglerna vara mer tillåtande?
Det är ju till och med så att jag rent av blir förbannad på denna snårskog av regler, alternativ och konstiga föreställningar om barnlöshet som råder. Klart att vi vill försöka med våra egna ägg och spermier, men för den sakens skull vill vi väl inte förkasta möjligheten att prova också andra alternativ!
Skit är vad det är!
- - -
Väntan på att kliniken ska öppna efter semestern kan kännas lång. Men så kom vi på att vi kanske kan vända på allt. Låta denna mellantid faktiskt bli en tid med annat för ögonen. Njuta av sommaren. Ordentligt. Och än en gång hoppas att "det kanske är sista sommaren ni kan göra som ni själva vill" som en av läkarna på RMC uttryckte det.
Det enda vi önskar är tillgång till en pigg och glad spermie som kan knyta an till ett moget och förnuftigt ägg - för att få det där miraklet vi hoppas på.
Efter sommaren. Kanske är det vår tur då.
lördag 12 maj 2012
I mellanrummets tid
Det är i mellanrummets tid som tankarna flyger hit och dit.
När vi är inne i IVF, när det är rutin med sprutor vid 19-snåret, då är det full fokus på här och nu. På att tänka positivt, att det ska lyckas. Att metoden vi valt är rätt. Att det är bra att inte tänka på alla andra eventuella möjligheter. Nej, här och nu gäller. Och det känns bra.
Men i mellanrummet är det en annan sak.
Den här märkliga tiden mellan försök. Även om jag vet att vi har fler försök kvar, så händer det något i det vakuum som skapas. Delvis fast i en sorg efter det som inte blev, samtidigt som tankarna kommer. Är det rätt väg? Finns det något annat sätt? Skulle vi ändå inte ställa oss i adoptionskö? Men visst är det Ok att inte få barn också? Vad vill jag? Vad känner jag? Hjälp, jag vill hoppa av!!! Snurr, snurr, snurr, snurr.....
Då är det skönt att i förväg ha bokat in tid hos Mari. En timmes samtalsstöd. Någon som ställer de där frågorna vi behöver just nu. Någon som hjälper en att sätt ord på oron, men också som neutraliserar och saktar ner tankarna som far och flyger. Som t.ex. att det inte är konstigt att få en massa tankar i huvudet såhär efter att vi inte kom vidare i senaste IVF:en. Men att det inte heller är nu man tar några avgörande beslut. Låt tankarna komma och flyga sin kos igen. Några landar och dem kan jag ta tag i sedan.
Jag måste inte lösa allting här och nu.
På måndag ska vi träffa vår läkare för att prata om fortsättningen. Jag är lite nervös. Vill ju få en ärlig chans när vi väl försöker. Hoppas det mötet ger några svar och lite ro. Och att vi kan blicka framåt mot det där försöket. Det som ska lyckas.
Så att vi kan lämna mellanrummets tid.
När vi är inne i IVF, när det är rutin med sprutor vid 19-snåret, då är det full fokus på här och nu. På att tänka positivt, att det ska lyckas. Att metoden vi valt är rätt. Att det är bra att inte tänka på alla andra eventuella möjligheter. Nej, här och nu gäller. Och det känns bra.
Men i mellanrummet är det en annan sak.
Den här märkliga tiden mellan försök. Även om jag vet att vi har fler försök kvar, så händer det något i det vakuum som skapas. Delvis fast i en sorg efter det som inte blev, samtidigt som tankarna kommer. Är det rätt väg? Finns det något annat sätt? Skulle vi ändå inte ställa oss i adoptionskö? Men visst är det Ok att inte få barn också? Vad vill jag? Vad känner jag? Hjälp, jag vill hoppa av!!! Snurr, snurr, snurr, snurr.....
Då är det skönt att i förväg ha bokat in tid hos Mari. En timmes samtalsstöd. Någon som ställer de där frågorna vi behöver just nu. Någon som hjälper en att sätt ord på oron, men också som neutraliserar och saktar ner tankarna som far och flyger. Som t.ex. att det inte är konstigt att få en massa tankar i huvudet såhär efter att vi inte kom vidare i senaste IVF:en. Men att det inte heller är nu man tar några avgörande beslut. Låt tankarna komma och flyga sin kos igen. Några landar och dem kan jag ta tag i sedan.
Jag måste inte lösa allting här och nu.
På måndag ska vi träffa vår läkare för att prata om fortsättningen. Jag är lite nervös. Vill ju få en ärlig chans när vi väl försöker. Hoppas det mötet ger några svar och lite ro. Och att vi kan blicka framåt mot det där försöket. Det som ska lyckas.
Så att vi kan lämna mellanrummets tid.
tisdag 1 maj 2012
Ordning & reda
Jag har gett en hylla i garderoben till IVF kan man säga.
Vi glömde ringa och boka tid för samtal med kliniken igår. Inte lika mycket ordning & reda i huvudet med andra ord. Men kanske ett gott tecken, att en solig Valborg kan locka så med sällskapsspel och trädgårdsmys att IVF:en får stå tillbaka ett litet tag. Sen att jag förlorade i "Bondespelet" var väl inte just det jag hade planerat. Men det kan ju vara trevligt att vara gift med en storbonde som har råd att köpa den där herrgården, så länge jag också får lov att bo där, ha ha.
Vårt nästa steg är samtal med kliniken. För att prata om senaste försöket, som inte ledde till någon befruktning alls. Och förhoppningsvis för att prata om strategin inför nästa försök. Det där som ska lyckas, ni vet. Vi hoppas ju så på vårmånaderna. Allt känns positivt i luften. Värmen kommer. Vi är pigga. Och det är ordning och reda i garderoben...
Någonstans måste man ju göra av alla engångssprutor, hormoner och vaginalkrämer man samlar på sig. Några ska vara i kylen. "Hrm.. ska jag ha isbergssallad, eller Menopur idag?" Men de flesta behöver bara en mörk, lugn plats.
Visst är det bra med ordning & reda. Samtidigt påminner det ju om det liv vi lever just nu. Varje gång jag öppnar garderoben.
Jag funderade lite på om det är jobbigt eller inte. Och kommer just idag fram till att det faktiskt är OK. Det är såhär det är just nu. Även om det där grav-testet för tillfället nog ska flyttas till en mindre synlig plats, så hjälper ju alla dessa påsar och förpackningar oss att i alla fall få en chans till en liten bebis. Det är verkligen inte fy skam. Verkligen inte.
Vi glömde ringa och boka tid för samtal med kliniken igår. Inte lika mycket ordning & reda i huvudet med andra ord. Men kanske ett gott tecken, att en solig Valborg kan locka så med sällskapsspel och trädgårdsmys att IVF:en får stå tillbaka ett litet tag. Sen att jag förlorade i "Bondespelet" var väl inte just det jag hade planerat. Men det kan ju vara trevligt att vara gift med en storbonde som har råd att köpa den där herrgården, så länge jag också får lov att bo där, ha ha.
Vårt nästa steg är samtal med kliniken. För att prata om senaste försöket, som inte ledde till någon befruktning alls. Och förhoppningsvis för att prata om strategin inför nästa försök. Det där som ska lyckas, ni vet. Vi hoppas ju så på vårmånaderna. Allt känns positivt i luften. Värmen kommer. Vi är pigga. Och det är ordning och reda i garderoben...
lördag 21 april 2012
För det som inte blev
Vissa börjar skriva när de först försöker bli gravida. Eller under första försöket. Vissa kan berätta om babylycka efter bara en eller ett par gånger med IVF. Andra får nöja sig med insikten om att det inte kommer att gå. Någonsin.
För mig har det femte försöket precis visat att det inte blev någon befruktning. Inte ens ett embryo att föra tillbaka. Abrupt slut bara. Och tomhet. Denna förbannade tomhet.
Jag vill vara arg. På alla de som så käckt pratar om hur de bara "skakade kalsongerna, så råkade det bli barn". På de som föder barn och sen skiter i att ta hand om dem. På de som kommer med sina "goda råd" (råd som står mig upp i halsen). På de som är helt vanliga föräldrar - de som egentligen inte gjort någonting, men som har något jag önskar att jag hade. Jag vet att det inte hänger ihop egentligen. Deras och mitt. men jag vill ändå vara arg.
Jag funderade länge om jag verkligen skulle "outa" mig i det offentliga såhär - att skriva en blogg om IVF:en. Men nu har jag börjat. Har redan varit igenom mycket, så det blir nog en del bakåtblickar. Jag har funderat på om jag bara skriver för mig själv - då hade jag ju kunnat öppna ett word-dokument och sparat det på datorns hårddisk. Men jag valde såhär ändå. Kanske för att visa att allt inte är som det verkar. Kanske för att eventuellt ge styrka till andra. Eller insikt till de som inte riktigt vet. Eller förstår. Eller tror att det är så lätt.
Och sen skriver jag för er, små fjabbar. Som jag hoppats på. Varje gång. Längtat efter och haft känslor för, redan när ni bara var små celler. För er som aldrig blev, men också för er som kommer. Hoppet är det sista som överger en människa, så även för mig. Även om det just nu är tufft. Så förbannat tufft.
För mig har det femte försöket precis visat att det inte blev någon befruktning. Inte ens ett embryo att föra tillbaka. Abrupt slut bara. Och tomhet. Denna förbannade tomhet.
Jag vill vara arg. På alla de som så käckt pratar om hur de bara "skakade kalsongerna, så råkade det bli barn". På de som föder barn och sen skiter i att ta hand om dem. På de som kommer med sina "goda råd" (råd som står mig upp i halsen). På de som är helt vanliga föräldrar - de som egentligen inte gjort någonting, men som har något jag önskar att jag hade. Jag vet att det inte hänger ihop egentligen. Deras och mitt. men jag vill ändå vara arg.
Jag funderade länge om jag verkligen skulle "outa" mig i det offentliga såhär - att skriva en blogg om IVF:en. Men nu har jag börjat. Har redan varit igenom mycket, så det blir nog en del bakåtblickar. Jag har funderat på om jag bara skriver för mig själv - då hade jag ju kunnat öppna ett word-dokument och sparat det på datorns hårddisk. Men jag valde såhär ändå. Kanske för att visa att allt inte är som det verkar. Kanske för att eventuellt ge styrka till andra. Eller insikt till de som inte riktigt vet. Eller förstår. Eller tror att det är så lätt.
Och sen skriver jag för er, små fjabbar. Som jag hoppats på. Varje gång. Längtat efter och haft känslor för, redan när ni bara var små celler. För er som aldrig blev, men också för er som kommer. Hoppet är det sista som överger en människa, så även för mig. Även om det just nu är tufft. Så förbannat tufft.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)