Något att skylla på

Jag kan nog inte är jag rädd. Även om det är nog så behändigt. Att skylla vikten på hormonerna, alltså. (Humöret och känsloyttringarna, däremot, det är ett fenomen som som hormonerna absolut har påverkan på)

Förra året, när vi gjorde 4 IVF:er, "smög det på" ca tio kilo mellan varven. Hur roligt är det på en (våg)skala? Precis som om jag inte har nog med sprutor, känslostormar, hopp och förtvivlan!?!

Visst, hormonerna påverkar, det gör de. Men sen finns ju den där beprövade metoden för att döva smärtan ständigt närvarande. Att trösta med mat. Eller rentav ett slags mellanting mellan tröst och straff... Ja ni läste rätt, en egenbestraffning på något konstigt sätt.

Jag har t.ex. haft de där tankarna att "Det spelar ändå ingen roll", eller "Ja, då kan jag ju alltid skylla på vikten".

Varför jag nu vill göra det. Tycker jag inte själv att jag är värd att få ett barn? Jo, det gör jag ju.

Vad är det då? (Alla ni därute med examen i psykologi får gärna ge en vink om processerna som är i görningen). Själv funderar jag såhär:

Det som jag upplever som det djupaste mörkret just nu, som jag är så otroligt rädd ska inträffa är att det inte blir något barn. Jag pendlar mellan att förtränga det hela på ett plan, men det poppar alltid upp på något sätt. Då kommer beteendet och tankarna fram. Som att hellre vilja skylla på vikten än att inse livets orättvisa brutalitet, till exempel. Som att "straffa" mina "orimliga" förhoppningar.

Samtidigt, parallellt med alla dessa tankar och känslor, finns också något annat inom mig. Känslan av att jag kommer att förlika mig med tanken om det blir så. Även om det antagligen  innebär något slags livslångt sorgearbete. Det får bli en del av mig helt enkelt. Och inom mig känns även det ganska okej. Svårt, men okej.

Och jag har ju någonstans bestämt mig att jag inte ska kunna "skylla" på vikten ifall det går åt pipsvängen. Det är ju därför jag sitter här med mina soppor och dreglar över kokböcker och kak-recept! (Nåväl, så farligt är det inte). Jag kör ett XtraVaganza-race till helt enkelt, klar lagom innan midsommar. och på ett sätt är det riktigt skönt att komma ifrån maten ett tag. rensa ut. Börja om.
Aldrig smakar väl ägg & keso så gott som första tuggan efter kuren! Och kroppen blir piggare när sockerberoendet försvinner.

Kroppen mår bättre. Jag mår bättre i själen. Samma läge som tidigare dock - ännu inga barn. Och skulle det inte heller bli några, så får jag ta det då. Och inte ska jag skylla på vikten. Även om det alltid är skönt att ha något att skylla på. Eller hur?