Barn är inte allt, men så otroligt mycket ändå

Jag vill ha en liten. Tänk så fantastiskt att lära känna ett helt nytt liv från starten, att dela så mycket, att vara betydelsefull för den människan på ett så totalt sätt.

Jag vill få barn. Visst vill jag det. Men det finns också andra viktiga saker i livet för mig. Kanske kommer jag att vara en sådan person sen, som går så fullständigt upp i barnen att allt annat känns meningslöst. Men jag tror inte det. Jag vill inte döma någon annan, jag säger bara att sådan är inte jag. Just nu. 

Mitt liv är i alla fall värt att leva för min egen skull. Det är en viktig grund för mig. Men för det gör det inte mindre ont att mista sina fjabbar efter 12 dagars hopp, väntan och önskan efter ett återinförande. När man inte ens får chansen eftersom befruktning uteblir.

Ledsenheten kommer på mig i de mest oväntade situationer. Inte när jag tror att "nu borde jag känna mig ledsen", utan det liksom kryper på och överraskar när man minst anar det. Det gör det hela lite extra svårt att hantera. Varför gråter jag nu egentligen? Det var ju bara krukväxten som behövde vatten. Och varför gråter jag nu? Jag skrattade ju nyss. Och vad nu då? Är jag verkligen ledsen över att ha missat två minuter av Mästarnas mästare, eller beror det på något annat?

Ibland är jag inte ledsen, bara lite sorgsen. Som igår, när jag var ute och gick i Skrylle och såg den lilla skogsstigen som kallades "sinnenas stig". Tänk att gå där och utforska naturen tillsammans med en liten. För att sedan grilla korv på någon av grillplatserna som finns utspridda i området. Så mysigt det skulle vara. Vi har ju så bra förutsättningar där vi bor, med skogen och äventyret runt knuten.



Det är en svår balansgång det där. Att önska sig barn och att förlika sig med tanken på att det kanske inte händer. Jag vill ju inte ge upp hoppet om att bli gravid eller få ett barn. Absolut inte. Men jag behöver nog ändå någon slags livlina. En tanke om att OM det inte händer, så måste det vara Ok ändå.



Margareta Melin på Malmö högskola
i rollen som kulturtant



Om jag inte får barn, då kanske jag i stället kan bli en sådan där bohemisk kulturtant på Österlen - som skriver böcker, håller föredrag och ordnar lokalrevy för sommargästerna.

Eller kanske en internationell miljö- och kvinnorättskämpe som reser världen runt och ställer saker till rätta...

Eller varför inte starta ett B&B med café på Nya Zeeland? Och tipsa backpackers om inspelningsplatser från Sagan om Ringen (om någon fortfarande bryr sig).

Inte illa något av det faktiskt. Barn är inte allt. Men så otroligt mycket ändå.

Det är bara att hänga i.