"- Vi serverar inte sniglar här", röt bartendern och plockade upp snigeln och kastade ut den på gatan. Två veckor senare så kommer snigeln in på baren igen. Och frågar:
"- Varför gjorde du så?"
Min man berättade denna roliga historia för mig idag. Och vad händer? Jo jag blir rörd och tårögd (såklart). Vet inte om det var hans röst, när han skulle säga snigelns replik, eller om det bara var empati för denna stackars snigel, som utlöste det. Magnus fick påminna mig om att det var ett ganska roligt skämt och att jag faktiskt skulle skratta och inte gråta.
Men tänk att under ett par veckors tid kämpa sig tillbaka, bara för att kunna ställa frågan varför den blev behandlad som den blev. Jo, det är rörande på något sätt. Och jag håller med snigeln. det var inte särskilt juste att göra så, utan en vettig förklaring.
För mig kom historien att handla om att inte ge upp. Inte ta skit och inte ge upp. Även om det tar tid. Och det känns i hjärtat.
Och om inte bartendern den här gången serverade det som snigeln ville ha, så vore hon eller han en hjärtlös typ. Eller hur!?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar