Längtan

Nu känns den igen. Mensen alltså. Det var märkliga dagar förra veckan. En segdragen start kan man säga, med konstig magont som jag inte brukar ha. mensvärk x2 på något sätt.

Men nu är det "som vanligt" igen. Blöder som vanligt, värken tonar bort som vanligt, livet rullar på som vanligt igen. Nästan.

Nu ska man bara ta tag i det där livet igen. Hitta orken och kraften att möta verkligheten. Jobbet, släkten... Även om det hade varit så skönt att bara få kura ihop sig och stänga ute allt ett par tre veckor sådär. Fast jag vet ju att det inte funkar så.

Vi har i alla fall fått taget de saknade blodproverna. Jag har bestämt mig att mensdag ett var på lördagen och även om jag eventuellt borde räkna fredagen som dag ett, så var det enligt Stork ok att ta proverna nu. Så att vi är redo om en månad då ett nytt försök ska göras. Yes. Det är vi. Ger inte upp än. Ger inte tappt (ett ord som används alltför sällan). Och tills dess går vi vidare. Läser om andras graviditeter, om erbjudanden på barnavdelningar, följer syrrans resa, som i april kommer resultera i ännu en bebis...

Jag vill bara att det också ska vara jag...

Hellweek Part One

Att två människor ska behöva gå igenom det här! Den tunna linan av hopp, som du balanserar på, ovanför ett brådjup. Risken att falla är överhängande men du försöker koncentrerat fokusera blicken långt framme, vid linans slut. Där väntar fast underlag och en ljus framtid, utan nya prover, hormonstimuleringar eller äggplock.

Men så börjar linan slakna och har du en gång börjat vaja är det svårt att hitta tillbaka. Plötsligt faller du, men händerna får tag på linan och du hänger kvar, dinglande, med allt vitare knogar. Blicken desperat fäst framåt. Du hoppas att det ändå går att ta sig över. Alltid denna sista strimma av hopp, intill dödagar...

Du räknar dagarna till ditt gravtest. Når du bara dit utan bekymmer, tror du att du kommer nå hela vägen. Denna första milstolpe är just nu den största och viktigaste av alla milstolpar. All din energi är fokuserad på att nå dit. Men vad hjälper det när kroppen berättar att det kanske blir något annat än det du hoppats på. Då är det svårt att hålla blicken klar och hoppet närvarande.

Jag vet inte var vi står just nu. Det jag känner är att det nog inte ser så ljust ut för min vingliga lindans mot fastare mark. Det gör ont. I kroppen och i själen.

Vi har ett par dagar kvar innan vi får svart på vitt hur det ligger till. Detta är Hellweek och den är inte över än...

Hur mellanlandar man?

Man tror det är Ok, att det är lugnt. En mellanperiod. Man tror man har vant sig. Att det inte påverkar vardagen mer än en förflugen tanke då och då.

Hur osant är inte det?

Det finns ju alltid där. Hemma i TV-soffan, mellan mötena på jobbet, under mötena på jobbet, i träningen, under natten...

Jag vet att jag har en annan identitet också. Jag är inte bara "den som försöker bli gravid, men ännu inte lyckats". Jag vet att jag måste se mig och mitt liv i ett större perspektiv. Jag vet att det enda livet egentligen garanterar är en förhoppningsvis stillsam död inom en hundraårsperiod.

Jag vet allt det. Samtidigt som jag också blir den jag är just nu genom de erfarenheter, sorger och uppgivna stunder jag går igenom just nu. Den här upplevelsen jag lever i för tillfället präglar mig. Inte bara till det sämre, men det kommer alltid vara en del av mig, oavsett resultatet av våra IVF-försök.

Utslaget på en livstid, så kanske inte IVF-perioden varar så länge egentligen. Ju äldre jag blir desto lägre andel av livstiden kommer dessutom att ha gått åt till hormonbehandlingar, äggplock och väntan på besked. Men just nu är det en stor del av livet. Just nu, när allt annat också ska ske samtidigt - nu när man verkligen ska stadga sig, få ordnad ekonomi och familj. Det blir så påtagligt då. Trots att vi är många som går igenom detta, så spelar vi ändå med laget med avvikare. Vi som inte når upp till normen om familjen med barn. Oavsett vi vill eller inte.

Nog tror jag att jag jag kommer att landa till slut. På ett eller annat sätt. Men hur mellanlandar man?

Om vägen och målet

Denna väntan. Denna mördande mellantid med stiltje. Hur mycket hopp ska man bygga upp inför nästa försök? Hur mycket ska man bara försöka koppla ifrån och njuta av stiltjen, med risk för att också koppla ifrån sig själv för mycket?

Hur håller man fokus? Måste man hålla fokus hela tiden? Vad gör jag när jag känner att jag håller på att gå mitt itu på grund av alla dessa olika tankar och känslor som ömsom rusar ömsom alldeles för sakta glider genom mina vener?

"Daggdroppe" av Karin Boye

Jag tror jag har lärt mig att se framåt i alla fall. Även om den där gnagande oron över att det inte ens ska bli befruktning alltid finns där. Det känns ju inte som om vi fått en riktig chans då. Men annars är det en dag i taget, ett försök i taget och en tro på att detta försöket är det som ska ge resultat. Något som gör resan värd.

Det gäller kanske att se det som Karin Boye: "Visst finns det mål och mening med vår färd, men det är vägen som är mödan värd"

Även om jag inte riktigt kan tro på det fullt ut varje dag, så kanske det är en tanke som kan hjälpa till att hålla en flytande, att inte tappa fotfästet om livet. Livet är ju hela vägen, alla krokar och böjar och raksträckor. Alla gupp och gropar, alla avstickare. Och visst gäller det att inte missa resan på grund av för stort fokus på regnbågens slut (som vi alla vet är lite svår, om inte omöjlig, att nå fram till).

Ja, även om vi lyckas nästa gång, om vi får chansen att skapa ett liv, som blir ett barn - vad är målet? Att föda? Att se barnet ta studenten? Att någon får ärva mina saker när jag dör? Då om någonsin blir ju resan i sig själva målet. Tiden vi får tillsammans.

"... Bryt upp, brytt upp! Den nya dagen gryr. Oändligt är vårt stora äventyr."

Länk: I rörelse, av Karin Boye

Säg det med en sång

Vilken otrolig förmån att ha en musikalisk make!

Jag har orden inom mig. Men det är han som ger liv till de svarta bokstäverna genom att lägga till ett skönt komp, en cello, gitarr... osv.

Det som kan vara svårt att prata om rakt upp och ner (även om jag på senare tid har blivit ganska frispråkig med min så kallade "situation") blir en levande story tack vare musiken. Och den ger en chans för mig att pysa, för det behöver man i IVF-bubblan.

Det som är ännu bättre är att jag vet vad sångtexten innebär för mig. Men den kan betyda något helt annat för en annan. Och det är Ok. Mer än Ok egentligen. Det är ju fantastiskt om det blir så. Om det kan skapa eftertanke, tröst, eller varför inte inspiration. Även om det från början är för bara mig.

Vi har dessutom turen att ha träffat en musikalisk tjej som vill hjälpa oss att spela in låtarna vi knåpar ihop. Att sen inte "Svensktoppen nästa" förstår vår potential är en annan story. (Okej, man ska inte få hybris efter bara några få ihopknåpade låtar och jag vet att ens egen bebis alltid är vackrast, men vissa av låtarna som gick vidare ÄR inte lika bra som vår... tycker vi...)

Har du något att säga, säg det med en sång.

Den låt som vi spelar in i vår källarstudio just nu heter Eternally. En sång som får mig att gråta och känna mig stark på en och samma gång. Alla dessa barnlängtankänslor inkapslade i tre verser och en refräng. Ja, ja, det här blir lite av en teaser eftersom vi inte kan lägga upp den på hemsidan än (ska ev. försöka komma med i "Svensktoppen nästa" nästa år). Påminn mig om att återkomma till den vid nyår!

Det går i vågor det där, att skriva texter som får en melodi. Det går inte att vara för nere, inte heller för uppått. Jag behöver viss distans, men samtidigt vara nära mina känslor. Och i ärlighetens namn, visst finns ingen bättre "inspiration" än IVF:en?! (tyvärr)

Även om jag skulle valt en annan inspirationskälla om jag bara kunnat.

Ibland önskar jag så innerligt att jag inte hade behövt säga det med en sång...

"Har du sen barnbarn, då...

...finns det inte mycket tid till annat!"

Tack för den! Den här gången var kommentaren dock inte riktad direkt till mig, utan till en annan person, i 50-årsåldern och barnlös. Han kanske har valt det själv. Kanske inte. Jag kunde i alla fall inte låta bli att notera hur förflugna kommentarer och samtal ofta landar i just detta. Någon slags norm om familj, barn och barnbarn och att man helt går upp i dem när de finns.

Men vem är jag att filosofera om detta? Jag befinner mig ju i en process där målet starkt och tydligt är just denna norm.

Inte så konstigt egentligen. Jag är ju också ett barn av min tid. Det är ju detta som är grejen på något sätt. Vad är annars meningen med i genomsnitt 83 levnadsår på denna jord? Att föra människosläktet framåt. Att säkra sig en möjlighet om omhändertagande på ålderns höst. (Vem vet hur länge välfärdssystemet klarar av att leva vidare?)

Eller handlar det om att det ska finnas någon som minns? Som kan föra historien om mig vidare? Som ger mig liv ett litet tag till efter att jag själv har lämnat det rent fysiskt?

Ja, kanske är det så det är:"I will live forever, if you always keep me in your mind" (De svar som inte finns i schlagervärlden, finns inte..)

Vem vill inte leva för evigt?! Och för de flesta ger barn och barnbarn de högsta oddsen för att lyckas med det. Vi kan ju inte alla bli odödliga popstjärnor, drottningar eller diktatorer. Vi kan ju inte alla uppfinna glödlampan eller botemedlet för cancer. Allra minst de som har barn och barnbarn. De behöver kanske förlita sig på bra relationer med sina efterkommande. För dem är det ju svårt att få tiden att räcka till annat...



Madonna - både popikon och förälder

 PS: Jag vet att jag ibland ställer saker på sin spets. En annan tanke jag också har om det här är att jag faktiskt önskar uppleva det som jag känner barn verkligen kan ge: så otroligt mycket skratt, lärdomar och utmaningar under den tid jag har på denna jord. Det är kanske i sig ett uttryck för egoism  - att utveckla mig själv, men även känslan av att kunna ge den möjligheten till en annan person. Vilken makt det är egentligen. För den som kan. (Men med makt kommer ansvar och hur förbannad blir man inte när den makten missbrukas! Men tankarna kring det får jag spara till en annan gång...)

Att få välja sjäv

"Man saknar inte kon förrän båset är tomt." Jo, visst är det så många gånger. Att man glömmer bort att uppskatta det som finns idag, men sedan när saker och ting förändras upptäcker man hur bra det kanske var tidigare.

Som att kunna sova på morgnarna, ha egentid och bara ta ansvar för sig själv. Tiden innan barn.


www.hamaca.se

Som småbarnsförälder kanske det enda man vill är att få lite lugn och ro (och det är ju en del av den berömda "ingen dans på rosor" som jag också är medveten om). Som småbarnsförälder kanske man avundas de som inte är i den situationen just nu och gärna berättar för dem att de ska ta vara på tiden och de positiva aspekterna av tillvaron. Det kan man berätta för dem som har valt det själva.


Men visst, det gör jag. Både uppskattar egentiden, en bättre ekonomi och friheten det för med sig. Men det känns inte som samma sak när jag inte har haft ett eget val.

En småbarnsförälder har i de flesta fallen valt att bli förälder, med allt vad det innebär. Såklart är det svårt att på förhand förstå vad som kommer med det och det är klart att man behöver och ska få uttrycka trötthet och viss uppgivenhet i den situationen. Men man har gjort och kunnat göra ett val.

Om jag hade valt att inte binda mig, inte vilja skaffa familj, inte försöka bli gravid, då är det en annan sak. Då hade jag kunnat ta den dialogen och lyft fördelarna. För visst finns det fördelar. Absolut.

Men nu vill jag välja barn. Med allt vad det innebär. Jag vill gråta över att inte ha fått sova en blund under natten, bli irriterad på att alltid behöva plock upp mat och leksaker från golvet, känna rastlöshet över att inte få tid att läsa den där boken. Varför det? Jo, för att för fördelarna ju överväger nackdelarna för mig. Och då är det svårt att höra att jag ska uppskatta det jag har.

Det är klart jag uppskattar det jag har, det kommer jag alltid att göra. Men det är inte det jag behöver höra...

Självklart

Jag har aldrig tänkt att jag inte skulle kunna få barn. Från p-pillren i tonåren, tills jag hittade min långvariga kärleksaffär, så har det liksom varit självklart att barn, det är inga problem när det väl är dags. Mina syskon har ju både en och två...och sex ungar (tror jag är uppe i 16 syskonbarn vid det här laget...) Tror även att alla i min omgivning sett mig som framtida förälder och dessa förväntningar skapar ju även egna förväntningar. Men livet blir inte alltid som man tänkt sig. Allt är inte så självklart.

Jag vet det nu. Jag vet också att många andra också vet det. Vi är inte precis ensamma med att ha lite nyckfulla ägg och få spermier. Bara att konstatera att även om jag i stort är en del av heteronormen, så är jag det inte riktigt fullt ut ändå. Då borde jag ha 1,3 ungar eller nåt, vid det här laget...

Tänk så otroligt lite det pratas om IVF. På arbetsplatsen menar jag. Det är så naturligt att det efter bröllop är ok att undra när bebisen kommer. Att när man gått upp i vikt av hormonerna få frågan om magen tyder på att det är dags att gratulera. Men jag gissar att det lätt kan bli lite tryckt stämmning om man vid morgonkaffet i stället slänger ur sig att: "Jaha, nio ägg redo att befruktas och en man med uppskuren pung som går som Zeb Macahan där hemma. Håll tummarna för oss på fredag".

Det var emellertid när jag började prata om vår IVF som jag upptäckte att det fanns närmre än jag själv trodde. Och med de personerna som jag delar samma erfarenheter med, är det rätt skönt att det i stället är självklart att det är svårt och tufft, men också hoppfullt. Ju fler vi är som visar en annan sida, desto synligare och mindre "konstigt" kan det ju faktiskt bli.

Då kanske det nya självklara är att ingenting är självklart alls.