God morgon...det var ett tag sen

God morgon!
Det var ett tag sen, jag vet. En mellantid. Ett tillfälle att fokusera på jobbet. Passa på att boka in alla de där mötena i kalendern, utan att vara "rädd" för att hastigt behöva boka av dem om det blir dags för ultraljud. En stund att försöka lämna mitt IVF-jag, det liv som är så intimt förknippat med mig sedan flera år. Hur var det egentligen innan?

Ibland behöver jag ett andrum. Att ständigt längta barn i själen och dessutom ständigt gå in i nya fysiska behandlingar, det sliter. Det är som att hålla andan, att inte kunna andas ut förrän det där lyckade försöket kommer. Då är ett litet vakuum välkommet. Så länge det varar.

Men nu sitter jag här igen, i väntan på mensen. Den här gången kommer jag bara vara på Stork, inte på någon svensk klinik, även om det kan verka lite onödigt att åka över bron för fem minuters ultraljud. Men det har varit splittrat och lite si och så med servicen i Sverige på senaste tiden (vi har efter sex månader ännu inte fått tillbaka den kredit kliniken meddelat att vi har innestående t.ex.).

I veckan hade vi en mäklare på besök. Nej, inte för att vi planerar att sälja, utan vi ville veta hur vi kan göra med ev. renoveringar och huslånet - vad är värdehöjande osv. Efter att han gått igenom hela huset med oss, varit i alla rummen, så kommer ändå frågan: "Har ni barn?" Ser du något barnrum? Fler sängar än vår dubbelsäng? Ibland undrar jag om det är en standardfras som bara ska sägas för att det bara är så det ska vara. Ett par i yngre medelåldern måste ju ha barn. Är de redan utflugna kanske? Vi kanske fick barn när vi själva var i tonåren.

Och när Magnus var på after work igår med "unga gubbar". Alla kände inte varandra och man gick laget runt för att berätta vem man var. När en började presentera sig och i den presentationen lägga till antal barn, så spred det sig som en löpeld i gruppen. "Jag heter Ola och jag har en flicka på fyra och en kille på två"... "Jag heter Peter och har en sexåring i samma skola som Erik"... Jättekul.

Men i alla fall, god morgon på er! Idag ska jag ta med Magnus in till lund och bjuda på en smarrig fika. Vi kan sitta där i lugn och ro, utan att hasta hem till en barnvakt eller ständigt bli avbrutna av småttingar vid bordet (även om det skulle vara välkommet). Vi ska njuta av fördelarna med att inte ha barn. Försöka njuta av det liv vi har nu. Vi kan ju inte hålla andan hur länge som helst...

Panikattack

Igår vid midnatt fick jag lite av ett hysteriskt utbrott kan man nog säga. Panikattack går också bra.

24:00 skulle jag ta min kära lilla mognadsspruta. Jippie! Redan vid tiosnåret börjar det krypa i benen på mig och jag studsar runt i soffan som en guttaperka. Jag är inte kvällsmänniska! Sista timmen försöker vi hålla oss vakna med hjälp av Galenskaparnas humorserie "Tornado - en tittarstorm". Jag sitter upp i soffan. Jag ligger på fotpallen. Jag vänder mig på ena sidan, vänder mig på andra sidan, försöker hålla mig vaken. Kan meddela att jag inte minns ett dugg av sista halvtimmen på TV:n. Minns bara tröttheten.

Och på detta ska vi då blanda till tiotusen enheter Pregnyl. med denna fantastiska engångsspruta som gud glömde. Som tur är så sköter Magnus blandandet. Han är den lugna av oss.

Men när klockan närmar sig midnatt börjar jag bli lite nervös. Vill ju inte bli för sen med sprutan, måtte vi hinna "i tid". Jag vill ju hinna andras in - andas ut- lite också innan jag sticker in nålen i magvalken. Det drar ut några minuter på tiden, så redan när jag får sprutan är jag uppe i varv.

Den här finingen kan du köpa
på Granngården. Min spruta var i typ
samma härad. Tyckte jag...

Och denna jäkla spruta sen! Menopurens engångsdito är en barnlek jämfört med denna! Det går ju inte att lugnt och försiktigt få upp vätskan och dubbelkolla efter den lilla droppen i detta åbäket! Antingen kommer jag att rycka upp kolven och spruta ut hela innehållet i en våldsam kaskad, eller så kommer det att dröja till nästa vecka innan jag lyckas. Sprut-jäkeln (ursäkta svordomen) rör sig inte som jag vill. Just nu rör den sig inte alls.

Panik, panik, panik, panik.... och däremellan en make som försöker behålla lugnet och slutligen får hjälpa mig att få ordning på sprutan så jag kan sticka in den där långa lite sneda nålen och börja spruta in vätskan. Det känns som om det står still, men sakta men säkert töms innehållet in i magen på mig. Jag (men framförallt maken) kan pusta ut.... Eller jag menar... först ännu en liten övertrött scen från mig om att vi blev sena, att vätskan kanske inte kom i osv osv. Som om det är detta jag ska lägga energin på...

Men nu är det gjort. Till slut somnar vi, unnar oss en senare buss till jobbet och intar position väntan. Måndag är vilodag. Inga sprutor, ingen spray. På tisdag vet vi om sprutan gjort det den ska. Då har jag förhoppningsvis lämnat panikattackerna bakom mig...

"Har du sen barnbarn, då...

...finns det inte mycket tid till annat!"

Tack för den! Den här gången var kommentaren dock inte riktad direkt till mig, utan till en annan person, i 50-årsåldern och barnlös. Han kanske har valt det själv. Kanske inte. Jag kunde i alla fall inte låta bli att notera hur förflugna kommentarer och samtal ofta landar i just detta. Någon slags norm om familj, barn och barnbarn och att man helt går upp i dem när de finns.

Men vem är jag att filosofera om detta? Jag befinner mig ju i en process där målet starkt och tydligt är just denna norm.

Inte så konstigt egentligen. Jag är ju också ett barn av min tid. Det är ju detta som är grejen på något sätt. Vad är annars meningen med i genomsnitt 83 levnadsår på denna jord? Att föra människosläktet framåt. Att säkra sig en möjlighet om omhändertagande på ålderns höst. (Vem vet hur länge välfärdssystemet klarar av att leva vidare?)

Eller handlar det om att det ska finnas någon som minns? Som kan föra historien om mig vidare? Som ger mig liv ett litet tag till efter att jag själv har lämnat det rent fysiskt?

Ja, kanske är det så det är:"I will live forever, if you always keep me in your mind" (De svar som inte finns i schlagervärlden, finns inte..)

Vem vill inte leva för evigt?! Och för de flesta ger barn och barnbarn de högsta oddsen för att lyckas med det. Vi kan ju inte alla bli odödliga popstjärnor, drottningar eller diktatorer. Vi kan ju inte alla uppfinna glödlampan eller botemedlet för cancer. Allra minst de som har barn och barnbarn. De behöver kanske förlita sig på bra relationer med sina efterkommande. För dem är det ju svårt att få tiden att räcka till annat...



Madonna - både popikon och förälder

 PS: Jag vet att jag ibland ställer saker på sin spets. En annan tanke jag också har om det här är att jag faktiskt önskar uppleva det som jag känner barn verkligen kan ge: så otroligt mycket skratt, lärdomar och utmaningar under den tid jag har på denna jord. Det är kanske i sig ett uttryck för egoism  - att utveckla mig själv, men även känslan av att kunna ge den möjligheten till en annan person. Vilken makt det är egentligen. För den som kan. (Men med makt kommer ansvar och hur förbannad blir man inte när den makten missbrukas! Men tankarna kring det får jag spara till en annan gång...)