Nystart

Jag har länge gillat Winnerbäck. Den där vemodiga tonen, den något raspiga rösten, texten som fångar mina tankar och känslor. Det finns en Winnerbäck-låt för varje tillfälle.

Sen kan man undra om det är självplågeri att lyssna på Elegi ("För en mor som sjukna in och för ett barn som aldrig kom" - ja ni fattar) och de andra låtarna om mörka höstar där löven singlar ner.  Det är ju inte de muntra låtarna jag väljer precis. Det ska plågas in i själen. Det ska kännas i hjärtat.

Nåväl, det är ju höst nu, så det passar bra med hans musik. Molnen tornar upp sig. Den kvalmiga sensommarvärmen har blåst bort och löven gulnar i trädgården.

Men jag gillar hösten. Det känns som en slags nystart. (Det har det gjort sedan jag gick i lågstadiet och fick packa skolväskan med nya pennor och nyinslagna böcker inför första skoldagen efter sommarlovet.) Och nu om någonsin är jag i behov av en nystart. Hitta ett sätt att leva med sorgen jag alltid kommer att bära med mig, samtidigt som jag behöver finna vägen för hur jag kan leva fortsättningen av mitt liv.

Jag har ju bara detta liv. Jag är 36 år. Det är dags att verkligen känna efter vad som är viktigt, vad som betyder något för mig. Och sedan bestämma mig för hur jag kan leva efter det. Jag kanske inte når hela vägen. Jag och alla i min situation vet detta alltför väl. Men jag ska i alla fall försöka. Och hösten är den perfekta tidpunkten för detta. För att bevara hoppet om det som inte blev och samtidigt hitta en väg framåt igen. Lita på att styrkan finns där. "Här under askan utav sönderbrända drömmar ska vi bygga nånting större", som Winnerbäck skulle ha sagt... Jag kunde inte ha sagt det bättre själv.

Mina Winnerbäck-favoriter just nu:

- Brustna hjärtans höst

- Mareld

- Elegi

- Nånting större

- Ingen soldat

- Tidvis

- Faller

Att få välja sjäv

"Man saknar inte kon förrän båset är tomt." Jo, visst är det så många gånger. Att man glömmer bort att uppskatta det som finns idag, men sedan när saker och ting förändras upptäcker man hur bra det kanske var tidigare.

Som att kunna sova på morgnarna, ha egentid och bara ta ansvar för sig själv. Tiden innan barn.


www.hamaca.se

Som småbarnsförälder kanske det enda man vill är att få lite lugn och ro (och det är ju en del av den berömda "ingen dans på rosor" som jag också är medveten om). Som småbarnsförälder kanske man avundas de som inte är i den situationen just nu och gärna berättar för dem att de ska ta vara på tiden och de positiva aspekterna av tillvaron. Det kan man berätta för dem som har valt det själva.


Men visst, det gör jag. Både uppskattar egentiden, en bättre ekonomi och friheten det för med sig. Men det känns inte som samma sak när jag inte har haft ett eget val.

En småbarnsförälder har i de flesta fallen valt att bli förälder, med allt vad det innebär. Såklart är det svårt att på förhand förstå vad som kommer med det och det är klart att man behöver och ska få uttrycka trötthet och viss uppgivenhet i den situationen. Men man har gjort och kunnat göra ett val.

Om jag hade valt att inte binda mig, inte vilja skaffa familj, inte försöka bli gravid, då är det en annan sak. Då hade jag kunnat ta den dialogen och lyft fördelarna. För visst finns det fördelar. Absolut.

Men nu vill jag välja barn. Med allt vad det innebär. Jag vill gråta över att inte ha fått sova en blund under natten, bli irriterad på att alltid behöva plock upp mat och leksaker från golvet, känna rastlöshet över att inte få tid att läsa den där boken. Varför det? Jo, för att för fördelarna ju överväger nackdelarna för mig. Och då är det svårt att höra att jag ska uppskatta det jag har.

Det är klart jag uppskattar det jag har, det kommer jag alltid att göra. Men det är inte det jag behöver höra...