Jag har länge gillat Winnerbäck. Den där vemodiga tonen, den något raspiga rösten, texten som fångar mina tankar och känslor. Det finns en Winnerbäck-låt för varje tillfälle.
Sen kan man undra om det är självplågeri att lyssna på Elegi ("För en mor som sjukna in och för ett barn som aldrig kom" - ja ni fattar) och de andra låtarna om mörka höstar där löven singlar ner. Det är ju inte de muntra låtarna jag väljer precis. Det ska plågas in i själen. Det ska kännas i hjärtat.
Nåväl, det är ju höst nu, så det passar bra med hans musik. Molnen tornar upp sig. Den kvalmiga sensommarvärmen har blåst bort och löven gulnar i trädgården.
Men jag gillar hösten. Det känns som en slags nystart. (Det har det gjort sedan jag gick i lågstadiet och fick packa skolväskan med nya pennor och nyinslagna böcker inför första skoldagen efter sommarlovet.) Och nu om någonsin är jag i behov av en nystart. Hitta ett sätt att leva med sorgen jag alltid kommer att bära med mig, samtidigt som jag behöver finna vägen för hur jag kan leva fortsättningen av mitt liv.
Jag har ju bara detta liv. Jag är 36 år. Det är dags att verkligen känna efter vad som är viktigt, vad som betyder något för mig. Och sedan bestämma mig för hur jag kan leva efter det. Jag kanske inte når hela vägen. Jag och alla i min situation vet detta alltför väl. Men jag ska i alla fall försöka. Och hösten är den perfekta tidpunkten för detta. För att bevara hoppet om det som inte blev och samtidigt hitta en väg framåt igen. Lita på att styrkan finns där. "Här under askan utav sönderbrända drömmar ska vi bygga nånting större", som Winnerbäck skulle ha sagt... Jag kunde inte ha sagt det bättre själv.
Mina Winnerbäck-favoriter just nu:
- Brustna hjärtans höst
- Mareld
- Elegi
- Nånting större
- Ingen soldat
- Tidvis
- Faller
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar